Usel Avsmak

Två år efter att PS1-succéen Silent Hill släpptes kom dess uppföljare; Silent Hill 2. Uppföljaren släpptes i September 2001 i Nord Amerika och Japan och två månader senare, i November, fick även Europa lägga vantarna på spelet - då till PS2an. Originalreleasen av SH2 i Europa inkluderade en "Making-of" dvd med trailers, artwork och en dokumentär om titelns utveckling. Spelet släpptes på nytt till PS2an som director's cut under både "Greatest Hits" och "Platinum" - beroende på område. Konami släppte Silent Hill 2 på nytt 2006 tillsammans med de indirekta uppföljarna Silent Hill 3 och Silent Hill 4: The Room som "The Silent Hill Collection" och återigen 2009. Konami portade även spelet till Xbox. Nord Amerika fick sin release i December, 2001, och Japan fick sin i Februari, 2002 - medans Europa fick vänta närmare ett år på sin Xbox release då spelet släpptes i Oktober, 2002. Varje region hade en egen undertitel på Xbox releaserna också; Japan's undertitel blev Saigo no Uta (Poem Of The Last Moment), Nord Amerika fick Restless Dreams och Europa fick undertiteln Inner Fears. En PC-release av spelet dök inte upp förrens i December, 2002, då portat av det brittiska företaget Creature Labs och släppt av Konami. PC-releasen av SH2 var likvärdig med Xbox releaserna och PS2 budget versionerna och inkluderade det extra scenariot Born From A Wish och ett extra slut. Funktioner så som att kunna spara var som helst, quicksavea och quickloada lades till och en videomeny, där spelaren kan titta på trailers för Silent Hill 2 och Silent Hill 3, samt in-game videorna (när man sett dem i spelet).

Varför allt detta kackel? Mycket enkelt; jag kommer att skriva kort om båda scenariona och sedan skriva om spelet i helhet. Klara? Då kör vi...

Letter From Silent Heaven:
James Sunderland har fått ett handskrivet brev ifrån sin fru, Mary, där hon skriver att hon är på "deras speciella plats" - Silent Hill - och vill att han ska komma dit. Problemet är att Mary har varit död sen 3 år tillbaka och kan omöjligen ha skrivit brevet. Splittrad och förvirrad beger sig James ändå till den lilla staden för att leta reda på Mary och lösa gåtan. Väl i Silent Hill märker han dock att allting inte är vad det borde vara...

Born From A Wish:
Maria vaknar upp på Heaven's Night Bar med en revolver i sin hand och upptäcker att alla är spårlöst försvunna. Till en början lockar den där sista kulan i pistolen, men Maria bestämmer sig för att bege sig ut på Silent Hill's gator för att försöka leta reda på någon annan människa. Någon måste det ju finnas... eller?

Som nog de flesta redan vet (eller har förståt av att läsa vad jag har skrivit) så har SH2 ingenting med det första SH spelet att göra - mer än att man befinner sig i samma stad. SH2 är en fristående fortsättning på SH konceptet och.. damn, is it good or what? SH2 var det allra första SH liret jag körde och jag tappade räkningen för länge, länge sen hur många gånger jag faktiskt har spelat igenom det. Grafiken är grymt snygg för att vara från 2001 och personerna i spelet ser hyfsat verkliga/mänskliga ut - i jämförelse med legogubbarna i första SH (no offense mot SH1, men de gör ju det..). Rörelserna är smidiga och James/Maria är lättmanuvrerade utan att gå en halv kilometer extra fastän man släppt tangenterna, utan stannar nästintill direkt man gör det. Videorna i spelet är grymt snygga och påminner visserligen lite om SH1's videos, men vi får se betydligt mer av dem och det hela är en ren fröjd för ögonen. Voiceactingen är klockren, mer än så behöver jag inte säga om det. Musiken, som återigen är framtagen av mästaren Akira Yamaoka, är underbar och soundtracket till SH2 är något av det bästa som gjorts till ett spel - i min mening.

Kontrollerna är smidiga och bekväma (för PC-releasen), och det tar inte speciellt lång stund att komma in i dem. Det flyter helt enkelt på igenom hela spelet.

När det kommer till graden av läskighet ligger Silent Hill 2 på en.. ganska lagom nivå. Det blir inte hjärtinfarkts-läskigt, men inte heller för mjäkigt. Spelet inkluderar delvis psykologisk skräck, men också rena chock-sekvenser som är till för att få tittaren att hoppa högt.

Gameplayet då? Gameplayet involverar precis som i första spelet en hel del springande, en hel del pussellösande, en hel del springa-runt-och-leta-vart-fan-det-är-man-ska-moment och en hel del skjutande - om nu spelaren väljer detta, då det som oftast bara är att springa runt de fiender man stöter på. Och, ja.. gameplayet är suveränt. Men gameplayet i SH2 är inte något man ska höra eller läsa om, utan det är något man ska känna och uppleva själv, helt enkelt.

En sak som bör påpekas är att SH2 till PC inte kommer helt överens med flerkärniga datorer. Redan i början av min spelrunda började ljudet att bugga ur och upprepade ett ca 2 sekunder kort ljudklipp, om och om och om igen, hela tiden. Så, lösning på problemet var att slänga in en soundfix och sedan öppna Aktivitetshanteraren (efter att jag hade startat upp spelet givetvis), letade reda på processen och dödade sedan en av kärnorna som drev spelet - vilket löste mitt ljudproblem. Jag skriver till det här i recensionen enbart för er som tänkt lira spelet på en flerkärnig dator och som råkat ut för samma problem (om detta problem uppståt på några enkelkärniga datorer vet jag inte, de trådar jag läste på nätet inkluderade enbart flerkärniga datorer).

Så, slutligen; Silent Hill 2 är, utan tvekan, ett av mina favoritspel genom tiderna och det är lätt ett spel jag kan spela ut, om och om och om igen. Visst, det är inte helt felfritt, men i det stora hela är Silent Hill 2 ett perfekt spel - på mer eller mindre varenda punkt.