Usel Avsmak

För två år sedan flyttade Henry Townshend in i lägenhet 302 i lägenhetshuset South Ashfield Heights och har trivts bra.. fram tills för fem dagar sen då han plötsligt inte kunde komma ut ur sin lägenhet. Med dörren igenbommad av järnkedjor, ingen möjlighet till att kontaka omvärlden och återkommande mardrömmar har han försökt febrilt att ta sig ut ur lägenheten utan att lyckas. När hoppet börjar sina för Henry inträffar någonting märkligt; ett stort hål har tillkommit i väggen på hans toalett. Han bestämmer sig för att gå in för att försöka ta reda på vad som egentligen försigår. Spåren han finner pekar alla på den lilla staden Silent Hill...

Silent Hill 4: The Room är ett bra spel men är också, enligt mig, det sämsta i serien hittils. Här följer en del av skillnaderna och varför jag tycker som jag gör.

I SH4 utspelar sig inte spelet i Silent Hill, utan refererar till staden på olika sätt, så som två personer som nämndes i Silent Hill 2 och 3. Den första personen, Walter Sullivan, nämns i SH2 i en artikel som berättar att han tog sitt liv efter att ha mördat Billy och Miriam Locane. Den andra personen är den snokande journalisten Joseph Schreiber, som nämns i SH3 i ett magasin där han skrivit om Hope House-barnhem. En tredje personreferens är fastighetsskötaren Frank Sunderland som kan vara SH2's huvudperson James Sunderland's far.

Spelet innehar även bara EN save point i hela spelet - och den finns i Henry's lägenhet. Det här är det enda stället i hela spelet du kan spara och det blir ganska irriterande (enligt mig själv) efter ett par timmars spelande att hoppa fram och tillbaka hela jävla tiden för att kunna spara mitt spel. Olikt ifrån de tidigare spelen har man den här gången är fruktansvärt begränsad inventory och måste hela tiden lägga undan prylar i en låda i Henry's lägenhet, vilket bidrar till frustrationen längre fram i spelet. Precis som i de tidigare spelen får man en hel bunt melee-vapen att välja mellan, men endast två stycken skjutvapen och helt hysteriskt snålt med ammunition - vilket gör att melee-vapnen är ett förstahandsval. Dessutom kan man även plocka upp melee-vapen som går sönder efter att man slagit fiender ett visst antal gånger (vilket gör dem helt värdelösa). En till skillnad mellan de tidigare spelen och det här fjärde är en ny funktion som gör att du kan ladda upp ditt melee-vapen så att det gör mer skada i en smäll än om du bara slår vanligt. Helt okej funktion som oftast fungerar, men missar du kan det leda till rejäl frustration. Tro mig.

Gameplayet är nästintill detsamma som de tidigare spelen med en liten förändring; när du är i lägenheten spelar du i första persons vy och när du går igenom hålet blir de tredje persons. Dessutom helar lägenheten dig.. fram tills halva spelet har gått, då den plötsligt blir invaderad av andar. Vilket leder oss till nästa skillnad mellan fyran och de övriga spelen; du möter fiender, så kallade "Victims", som inte går att döda och som kan suga livet ur dig enbart av att vara i närheten av dig då de har en sorts aura kring sig. Dessa fiender är SJUKT jävla irriterande, speciellt i trånga utrymmen. Enda sättet att skydda dig ifrån dem är en medaljon eller att använda ett kyrkoljus (båda prylarna finner man lite här och var igenom spelet). Kyrkoljusen användes bäst i lägenheten under andra halvan av spelet.

Som i de tidigare spelen är du ensam - till större delen - igenom spelet, men strax efter halva spelet har gått får du lov att börja släpa runt på din skadade granne som är HELVETES JÄVLA IRRITERANDE, bland annat för att hon ska stå jävlar i vägen ÖVERALLT och rör sig i ultrarapid hela jävla tiden vilket slöar ner både dig och gameplayet något otroligt. Detta är helt idiotiskt gjort enligt mig och hon irriterar mig nog mer än vad den lilla snorungen i Resident Evil 4 gjorde - faktiskt. Men samtidigt kan man ge henne ett vapen så att hon kan hjälpa till att smörja upp fienderna ordentligt - vilket är ett litet plus, men det väger fortfarande inte upp att hon är till större delen bara är i vägen. Jävla kossa.

Nåväl. Det var skillnaderna - och till större delen av anledningarna varför jag tycker spelet är det hittils sämsta i serien. Härnäst; kort trivia.

Silent Hill 4: The Room började utvecklas redan kort efter releasen av Silent Hill 2 av Konami's utvecklingsteam "Team Silent", vid sidan av Silent Hill 3, med syfte att skapa en ny typ av spel som skulle ta spelet i en ny riktning än de tidigare spelen. Nyheten om utvecklingen av spelet dök upp 2003 och ett officiell tillkännagivande från Konami gjordes på Gamers' Day 2004. Spelet blev producerat av seriens ljud designer och kompositör Akira Yamaoka och dess arbetstitel (tack vare att det skilde sig så pass från resten av serien) var Room 302. Huvudkonceptet bakom det nya spelet var att ta idéen om att "rummet" var "den säkraste platsen i din värld" och vänder på det hela för att göra den till en farlig zon. Första persons vyn blev inkluderad på den här platsen i spelet för att ge rummets navigation en personlig och klaustrofobisk känsla. Och så vidare.

En till lite intressant trivia kring SH4 är att två av sidokaraktärerna i spelet heter Andrew DeSalvo och Jasper Gein. Andrew DeSalvo's namn påminner mycket om Albert DeSalvo, som påstod sig vara Boston Stryparen - en mördare som härjade mellan 1962 och 1964 i Boston, som tog livet av 13 kvinnor (mellan åldrarna 19 och 85 år). Hans erkänande har blivit mycket omdiskuterat och debatter om vilka brott DeSalvo egentligen genomförde har fortsatt - även efter hans död 1973. Jasper Gein's namn påminner givetvis mycket om den välkände Ed Gein - som jag antar att de flesta redan vet en hel del om.

Hur som helst. Även om jag klagar mycket på spelet så har det även vissa grymma aspekter, så som en riktigt kuslig stämning och en viss panik som uppstår då och då när exempelvis man inte hittar vart man ska sätta kyrkoljuset i lägenheten osv. (även om detta inte uppstår avsevärt många gånger, så finns den där). Voiceactingen är som vanligt grym och grafiken står sig alldeles utmärkt idag också. Musiken är - givetvis - grymt bra och stämningsfull som alltid av Mr. Yamaoka. Kontrollerna är lätthanterade och man sätter sig in snabbt hur man ska trycka för att få gubbfan att göra det man vill att han ska göra (tack och lov). Storyn är schysst, riktigt oförutsägbar (fram till ungefär halva spelet) och vänder och vrider på sig titt som tätt vilket gör att man till en början sitter och kliar sig mest i huvudet och förstår inte varför saker och ting inträffar. Det som jag dock är lite besviken över är just att spelet inte utspelar sig specefikt i Silent Hill, utan man får till större delen enbart referenser och antaganden att man befinner sig i Silent Hill - i Silent Hill-liknande världar. Eller nåt.

Nåja. Personligen tycker jag Silent Hill 4: The Room är ett bra spel, men att det lider av en del grejer som får mig då och då att surna till ordentligt.

Efter ett bryskt uppvaknande från en mardröm inne på hamburgarhaket Happy Burger ringer tonårstjejen Heather hem till sin pappa för att berätta att hon snart kommer hem. På vägen ut från shoppingcentret (där haket ligger) blir hon konfronterad av privatdetektiven Douglas Cartland som påstår sig ha viktig information om hennes förflutna och kräver att få prata med henne. För att undvika Cartland går Heather in på damtoaletten och hoppar ut genom toalettens fönster, men dessvärre är vägarna ut ifrån gränden avstängda vilket tvingar henne till att hitta en annan väg ut igenom shoppingcentret. Väl inne igen märker hon dock att allting inte är som det ska, då shoppingcentret helt plötsligt är folktomt.. och att det vandrar runt mystiska varelser som inte är av denna värld i korridorerna. Vad är det som händer? Och varför var Cartland nyfiken på Heather's förflutna?

De flesta som har någon som helst koll på Silent Hill spelen vet också att den tredje installationen i serien är en direkt uppföljare till det första spelet och utspelar sig 17 år efter de händelserna. Och.. ja, det är ett jävligt bra spel helt enkelt. Grafiken ser fortfarande bra ut för att ha 7 år på nacken och voiceactingen är som i SH2, klockren. Soundtracket är även det underbart och bl a i videosekvensen där Akira Yamaoka's Lost Carol spelas ryser jag av öronorgasmer. De förinställda kontrollerna var rent ut sagt förjävliga dock (vilket kan ha med att göra att jag nötte igenom SH2 precis innan jag började spela SH3, vad vet jag...), vilket medförde en ominställning av nästan samtliga kontroller. Gameplayet är det samma som de tidigare delarna, så jag har inte så mycket att tillägga där - det är fortfarande råkul helt enkelt.

Spelets skräckfaktor är ungefär den samma som SH2 och känns alldeles lagom. Istället för att öka på skräckfaktorn har de snålat med ammunition, vilket innebär att man som oftast får lägga benen på ryggen och kubba ifrån fienderna istället för att gå in i strid med dem - vilket man iofs inte gärna gör när de är en större grupp då Heather knappt kan hantera något av skjutvapnena. Att Heather dessutom siktar som en blind åsna gör inte saken bättre heller. T ex om en fiende ligger på backen och försöker ta sig upp igen så kan Heather ibland skita fullständigt i att sikta NER MOT fienden, utan siktar rakt ut i tomma luften. Melee-vapnena är helt okej och sparar visserligen ammunition, men då Heather (tydligen) blir trött i armarna kan denna dam inte veva på med ett järnrör eller katana (svärd) hur länge som helst utan att slå slöare och slöare för varje slag - vilket givetvis blir en lika stor frustration som med att hon knappt kan hantera skjutvapnena. Det jag vill ha sagt är; istället för att öka skräckfaktorn ökade de panikfaktorn.

Jag tycker dessutom att det var nice att de fortsatte det första spelet story (på sätt och vis), men att det hela går ganska överstyr mot slutet och att det blir ett jävla tjatande i var och varannan cutscene om samma sak, om och om igen. Detta beror visserligen en hel del på hur jävla ointresserad jag är av ämnet som storyn berör. Anyway, moving on...

Silent Hill 3 är ett jävligt bra spel i mångt och mycket, men har precis som tvåan några brister här och där som man till större delen kan förbise - även om de då och då blir sjukt irriterande.

Två år efter att PS1-succéen Silent Hill släpptes kom dess uppföljare; Silent Hill 2. Uppföljaren släpptes i September 2001 i Nord Amerika och Japan och två månader senare, i November, fick även Europa lägga vantarna på spelet - då till PS2an. Originalreleasen av SH2 i Europa inkluderade en "Making-of" dvd med trailers, artwork och en dokumentär om titelns utveckling. Spelet släpptes på nytt till PS2an som director's cut under både "Greatest Hits" och "Platinum" - beroende på område. Konami släppte Silent Hill 2 på nytt 2006 tillsammans med de indirekta uppföljarna Silent Hill 3 och Silent Hill 4: The Room som "The Silent Hill Collection" och återigen 2009. Konami portade även spelet till Xbox. Nord Amerika fick sin release i December, 2001, och Japan fick sin i Februari, 2002 - medans Europa fick vänta närmare ett år på sin Xbox release då spelet släpptes i Oktober, 2002. Varje region hade en egen undertitel på Xbox releaserna också; Japan's undertitel blev Saigo no Uta (Poem Of The Last Moment), Nord Amerika fick Restless Dreams och Europa fick undertiteln Inner Fears. En PC-release av spelet dök inte upp förrens i December, 2002, då portat av det brittiska företaget Creature Labs och släppt av Konami. PC-releasen av SH2 var likvärdig med Xbox releaserna och PS2 budget versionerna och inkluderade det extra scenariot Born From A Wish och ett extra slut. Funktioner så som att kunna spara var som helst, quicksavea och quickloada lades till och en videomeny, där spelaren kan titta på trailers för Silent Hill 2 och Silent Hill 3, samt in-game videorna (när man sett dem i spelet).

Varför allt detta kackel? Mycket enkelt; jag kommer att skriva kort om båda scenariona och sedan skriva om spelet i helhet. Klara? Då kör vi...

Letter From Silent Heaven:
James Sunderland har fått ett handskrivet brev ifrån sin fru, Mary, där hon skriver att hon är på "deras speciella plats" - Silent Hill - och vill att han ska komma dit. Problemet är att Mary har varit död sen 3 år tillbaka och kan omöjligen ha skrivit brevet. Splittrad och förvirrad beger sig James ändå till den lilla staden för att leta reda på Mary och lösa gåtan. Väl i Silent Hill märker han dock att allting inte är vad det borde vara...

Born From A Wish:
Maria vaknar upp på Heaven's Night Bar med en revolver i sin hand och upptäcker att alla är spårlöst försvunna. Till en början lockar den där sista kulan i pistolen, men Maria bestämmer sig för att bege sig ut på Silent Hill's gator för att försöka leta reda på någon annan människa. Någon måste det ju finnas... eller?

Som nog de flesta redan vet (eller har förståt av att läsa vad jag har skrivit) så har SH2 ingenting med det första SH spelet att göra - mer än att man befinner sig i samma stad. SH2 är en fristående fortsättning på SH konceptet och.. damn, is it good or what? SH2 var det allra första SH liret jag körde och jag tappade räkningen för länge, länge sen hur många gånger jag faktiskt har spelat igenom det. Grafiken är grymt snygg för att vara från 2001 och personerna i spelet ser hyfsat verkliga/mänskliga ut - i jämförelse med legogubbarna i första SH (no offense mot SH1, men de gör ju det..). Rörelserna är smidiga och James/Maria är lättmanuvrerade utan att gå en halv kilometer extra fastän man släppt tangenterna, utan stannar nästintill direkt man gör det. Videorna i spelet är grymt snygga och påminner visserligen lite om SH1's videos, men vi får se betydligt mer av dem och det hela är en ren fröjd för ögonen. Voiceactingen är klockren, mer än så behöver jag inte säga om det. Musiken, som återigen är framtagen av mästaren Akira Yamaoka, är underbar och soundtracket till SH2 är något av det bästa som gjorts till ett spel - i min mening.

Kontrollerna är smidiga och bekväma (för PC-releasen), och det tar inte speciellt lång stund att komma in i dem. Det flyter helt enkelt på igenom hela spelet.

När det kommer till graden av läskighet ligger Silent Hill 2 på en.. ganska lagom nivå. Det blir inte hjärtinfarkts-läskigt, men inte heller för mjäkigt. Spelet inkluderar delvis psykologisk skräck, men också rena chock-sekvenser som är till för att få tittaren att hoppa högt.

Gameplayet då? Gameplayet involverar precis som i första spelet en hel del springande, en hel del pussellösande, en hel del springa-runt-och-leta-vart-fan-det-är-man-ska-moment och en hel del skjutande - om nu spelaren väljer detta, då det som oftast bara är att springa runt de fiender man stöter på. Och, ja.. gameplayet är suveränt. Men gameplayet i SH2 är inte något man ska höra eller läsa om, utan det är något man ska känna och uppleva själv, helt enkelt.

En sak som bör påpekas är att SH2 till PC inte kommer helt överens med flerkärniga datorer. Redan i början av min spelrunda började ljudet att bugga ur och upprepade ett ca 2 sekunder kort ljudklipp, om och om och om igen, hela tiden. Så, lösning på problemet var att slänga in en soundfix och sedan öppna Aktivitetshanteraren (efter att jag hade startat upp spelet givetvis), letade reda på processen och dödade sedan en av kärnorna som drev spelet - vilket löste mitt ljudproblem. Jag skriver till det här i recensionen enbart för er som tänkt lira spelet på en flerkärnig dator och som råkat ut för samma problem (om detta problem uppståt på några enkelkärniga datorer vet jag inte, de trådar jag läste på nätet inkluderade enbart flerkärniga datorer).

Så, slutligen; Silent Hill 2 är, utan tvekan, ett av mina favoritspel genom tiderna och det är lätt ett spel jag kan spela ut, om och om och om igen. Visst, det är inte helt felfritt, men i det stora hela är Silent Hill 2 ett perfekt spel - på mer eller mindre varenda punkt.

3 år efter att Resident Evil (RE) släpptes (1996) och under samma år som Dino Crisis (DC) såg dagsljuset (1999) släpptes även Silent Hill - som är av samma typ av spel (vilket de flesta gamers troligtvis redan vet). Du antar dig rollen som Harry Mason, en ensamstående pappa som tar med sig sin dotter Cheryl för att semestra i den lilla staden Silent Hill. Men på vägen dit kliver plötsligt någon ut på vägen, Harry bromsar varpå bilen glider av vägen och slår ut Harry. När Harry vaknar upp upptäcker han att Cheryl är försvunnen och han börjar söka efter henne på Silent Hill's dimmiga gator. Allt eftersom börjar en mörk hemlighet att nystas upp...

Istället för zombies eller dinosuarier ger sig Silent Hill (och dess uppföljare) in på en mer övernaturlig och spöklik väg, vilket resulterar i att spelen inte är lika läskigt som RE (de första) och inte lika actionfyllda som DC. Istället har utvecklarna skapat en kuslig spelserie som lämnar gåshud efter sig när man stänger av spelet - vilket för mig är alldeles underbart.

Anyway. Första Silent Hill's story är intressant och driver på bra under spelets gång, men segas ner av cutscenes som till större delen bara är jävligt tråkiga att titta på - även om de innehåller mycket information om vad som egentligen försigår i Silent Hill. De musiksnuttar man lyckas höra igenom spelet är mycket bra och Akira Yamaoka (som gjort musiken till samtliga Silent Hill spel) har komponerat riktigt vacker och ljuv musik (vilket också Silent Hill spelen är ganska kända för). Och som i de flesta andra survival-horror spel i stil med Silent Hill, RE och DC är de animerade cutscenesen som dyker upp lite här och där igenom spelet fortfarande snygga i dagens läge - även om spelet har över 10 år på nacken.

Behöver jag ens nämna hur grafiken ser ut? Givetvis är den löjligt kantig i sann Playstation 1 anda och den får troligtvis dagens unga gamers att se i kors. Självfallet ser jag mellan fingrarna och har full förståelse varför grafiken ser ut som den gör.. även om det verkligen inte är en fröjd att titta på den. Rykten om en remake av spelet dök upp 2006 och idéer om att göra en remake baserad på Silent Hill filmen (som kom 2006 och får en uppföljare nästa år, 2011) fanns. Ryktena försvann 2009, men blev efter allt att döma fastställda en månad senare då British Board of Film Classification omvärderat spelet. Nyligen (i skrivande stund) släpptes även en ny version av den första Silent Hill storyn under titeln Silent Hill: Shattered Memories. Detta är inte en remake av spelet, utan en nytappning av storyn med (vad jag har förståt det) en hel del förändringar i händelseförloppet.

Eh. Åter till Silent Hill, från 99. Även om spelet är ett sånt där retro-lir man kan plocka fram och damma av för att få de där härliga nostalgikickarna så irriterar jag mig på ett par saker. Exempelvis hur Harry rör sig. Varje gång du sprungit och sedan stannar tar han två, tre extra steg. Detta låter inte speciellt irriterande, men tro mig, det är det. Om du exempelvis springer längs en gata och stannar till lite snabbt så tar det Harry några sekunder att fatta att han ska börja röra på påkarna igen. Detta blir ett stort irritationsobjekt när de kraftfullare fienderna är ute och traskar. Kontrollerna är hyfsat stela också och tar en liten stund att komma in i (tack och lov kan du iaf förflytta dig medans du siktar och skjuter, vilket man inte kan i t ex RE). Efter ett par timmars spelande sitter de som gjutet dock, vilket får mig att säga "Mjae.." om det. Det sista jag faktiskt har att gnälla över är kameran i spelet. Titt som tätt kan den börja leva sitt eget liv och ställer in sig på sådana vis att man ser jävlar mig ingenting, för att sedan fixa till sig.. vilket får mig att känna mig smått kluven över det hela. Ena stunden fungerar kameran skitbra och i nästa kan den vara helt åt helvete. Mjae..

Hur som helst. Första Silent Hill, från 99, står sig ganska bra än idag och de irritationsobjekten som finns där irriterar visserligen, men inte så pass att man bara vill stänga av skiten. Ett bra spel som står sig än idag, alltså.

General Morden är tillbaka med sin armé - och han är inte ensam. Marsianerna från Metal Slug 2/X och 3 är också tillbaka. Men någonting betydligt farligare hotar världen och Marco, Tarma, Fio, Eri, Ralf och Clark måste nu slå sig samman med Morden och marsianerna för att slå tillbaka det.

Metal Slug 6 (som släpptes 2006) erbjuder lite nya grejer. Exempelvis ett nytt sorts melee vapen man kan plocka på sig, ett nytt system som gör att du kan bära 3 vapen samtidigt (bortse ifrån din pistol), nya fordon, nya banor och nya bossar (flera av dessa är kick ass). Karaktärerna har blivit lite förändrade med. Tidigare var det ingen större skillnad på dem, i del 6 i serien har de olika abilities så som att en person kan få mer ammo och en annan gör mer skada med sin vanliga handgun osv.

En annan sak som är ny är att du kan välja att köra bana för bana, eller anta dig arcade mode - vilket ger dig två svårighetsgrader (easy och hard). Bestämmer du dig för easy får du köra igenom 4 av de 5 totala banorna i spelet med ett stort fuck you i form av "To be continued" innan uppdrag 5 börjar. Kör du hard, då får du köra all the way. Och som i del 5 i serien dyker det upp cutscenes lite här och där för att driva storyn (som vi egentligen inte bryr oss ett skit i, right?) vidare.

Jag gillar 6an skarpt. Även om det inte har så mycket nytt för oss som spelat de tidigare spelen i serien så är det ändå ett riktigt bra spel som ligger kring första spelets höjder.

En speciell disk som innehåller djupa och invecklade hemligheter om Metal Slug projektet har blivit stulen av en mystisk grupp kallad Ptolemaic Army, vars specialitet ligger i arkeologiska utgrävningar och spionage. Marco och Tarma från Peregrine Falcon Strike Force följer efter i en hektisk jakt efter gruppen och i processen dras även Eri och Fio från SPARROWS med. Tillsammans måste kvarteten undersöka Ptolemaic Army's dolda mål.

De största skillnaderna mellan Metal Slug 5 (släpptes 2003) och de tidigare titlarna i serien är att i 5an har de laggt till en slidefunktion för att man enklare ska kunna röra sig och kunna undkomma fienders attacker lättare (vilket förvisso är rent skitsnack, men vi återkommer till det). I Metal Slug 5 har de även slängt in nyare bakgrunder istället för att, som i 4an, återanvända många av de tidigare spelens bakgrunder. Soundtracket har fått sig en uppiffning också och har ett mer heavy metal influensierat sound. Här och där igenom spelet har det även laggts till cutscenes istället för att enbart ha en eller två i början och slutet av spelet för att ge en hint om att spelets story går vidare. Förvandlingarna (som dök upp i 2an, 3an och 4an) är borta utöver tjockisförvandlingen.

Det enda nya i spelet (utöver ett förändrat soundtrack, slidefunktionen och nya bakgrunder) är ett par nya fordon, fiender och bossar. That's it.

Så. Med allt det sagt. Slidefunktionen...... är ASS! Den är totalt värdelös och många gånger råkar man ofta använda den av rent misstag med resultatet att man dör. Med tanke på hur mycket skit som inträffar samtidigt under varje bana så ser jag ingen användning av den - jag klarar mig gott med hoppa-och-förflytta-mig-till-fots-strategin. En annan halvirriterande sak jag märkte under de större striderna och senare i spelet var att spelet kunde börja lagga något fruktansvärt (precis som i Metal Slug 2).

Metal Slug 5 är bättre än 2/X, men lite sämre än 3 och 4 - även om slutbossen var en cool idé.

Ett år efter händelserna i Metal Slug 3 står världen inför ett nytt hot i form av ett mystiskt och dödligt datorvirus som hotar att attackera och förstöra alla nationers militära datorsystem. Tarma och Eri är oförmögna att hjälpa då de är ute på andra uppgifter vilket gör att Marco och Fio blir inkallade för att undersöka situationen tillsammans med två nykomlingar, Nadia och Trevor. I deras undersökande upptäcker gruppen att en terroristorganisation kända som Amadeus ligger bakom och gänget beger sig in i strid mot Amadeus' styrkor, med förhoppningen att förstöra datorviruset innan det får chansen att förstöra alla militära datorsystem i världen.

Fjärde spelet (som släpptes 2002) i serien erbjuder ett par nya grejer, så som dubbla maskingevär, en bunt nya fordon, nya fiender, nya bossar, något nytt bonussystem som gör att man kan få fläskigare bonus i slutet på varje bana om man inte dör och en ny sorts transformation - som gör att du blir en apa. Mycket mer än så är det inte. Utmaningen är som i de tidigare spelen och storyn märks inte direkt av under spelets gång som vanligt - och vem fan bryr sig i den egentligen?

Jag har mer eller mindre inget att gnälla över när det gäller den fjärde delen i serien, utöver att (som i tredje spelet) det var snålt med nya vapen och grejer man kunde plocka på sig. I övrigt var allt annat jävligt bra, lagomt utmanande och kul - ungefär som första och tredje spelen i serien.

Metal Slug 3 (som släpptes 2000) har, vad jag har förståt det, en djupare story än sina föregångare. General Morden är störtad och ordning och fred har börjat återkomma till världen. Morden försökte sig på ytterligare ett anfall, men regeringsägda styrkor fick reda på hans planer i förhand och lyckades störta det inkommande anfallet.

Marco och Tarma i Peregrine Falcon Strike Force blev beordrade att leda teamet och slå tillbaka anfallet ännu en gång. Men samtidigt hade General Morden blivit utpekad som saknad av hans följeslagare - som hade gömt sig runtom i världen och Marco och Tarma's förmågor och erfarenheter blev sedda som en nödvändighet för att förstöra de kvarvarande fästningarna, en efter en. Men allting är inte vad det verkar och utöver Morden väntar en annan gammal fiende på teamet...

Det tredje spelet i serien är en klar förbättring sen den andra delen, även om den inte direkt erbjuder spelaren någonting nytt utöver nya banor, bossar, fiender, fordon och prylar att plocka på sig - men inga nya vapen. Svårighetsgraden hamnar någonstans mellan första och andra spelens svårighetsgrader med resultatet att det till och från är alldeles lagomt svårt och emellanåt blir det grissvårt (ett bra exempel är sista banan).

I de två (eller tre om man ska räkna med X) tidigare spelen fick man 6 banor att kubba igenom som var alldeles lagomt långa. I Metal Slug 3 får spelaren bara 5 banor, men sista banan är så pass lång och svår att det känns som två banor. Precis som i de tidigare spelen får man en slutboss på vardera bana, men inte på sista banan - där får du 3 stycken (varav en är direkt tagen ur första spelet) att spöa.

Men även om Metal Slug 3 inte har speciellt mycket nytt att komma med så tycker jag att det är en klar förbättring från det andra spelet i serien.

Som jag skrev i min recension av Metal Slug 2 så är Metal Slug X (som släpptes 1999) bara en re-release av Metal Slug 2 fast med lite förändringar och fixar för de fel som fanns i originalreleasen av spelet.

Skillnaderna mellan Metal Slug 2 och X är hyfsat märkbara. En del av musiken remixad eller smått förändrad jämtemot originalets musik. Många av banorna har blivit förändrade tidsmässigt, istället för att banorna enbart utspelar sig under dagtid eller nattetid kan banorna utspela sig under skymning, gryning eller solnedgång. Det är också möjligt för spelarkaraktären att bli fet genom att samla på sig mat på varje bana efter uppdrag 2, medans man bara kunde bli det efter uppdrag 4 i originalreleasen. Det är mindre slowmotion än i Metal Slug 2 (vilket är ett stort plus). Fordonstyper och placeringar är oftast förändrade och det är generellt sett mer power ups, fångar och objekt (speciellt mat) som oftast är gömda och måste bli skjutna för att man ska kunna ta dem. Tyngre versioner av vapnen har blivit tillaggda i X också, vilket gör mer skada och har ett större (eller längre) nedslagsområde. Om ens karaktär blir fet medans man använder de tyngre vapnen gör man ännu mer skada. Flera nya vapen har laggts till och en ny Metal Slug (dvs pansarvagn), Golden Metal Slug, har blivit tillaggd i uppdrag 3. Avslutningsskärmen har även den fått en uppdatering i form av originalritningarna för Metal Slug (pansarvagnen), istället för en svart skärm som är använd i Metal Slug 2.

Allt detta låter ju skitbra, inte sant? Metal Slug X måste ju vara en bättre version av Metal Slug 2, eller hur? Nä. Inte direkt. Spelet är väl okej och att de slängt in lite nya grejer gör spelet lite mer tilldragande att lira, men samtidigt så har de även ökat mängden av fiender och ändrat deras placeringar. Detta medför givetvis att svårighetsgraden ökar och precis som med Metal Slug 2 så känns det som att om man lirat det här spelet på en arkad automat hade man troligtvis behövt en kasse med mynt till hands för att kunna trägla sig igenom skiten.

När det första spelet i en spelserie blir en snabb klassiker förväntar man sig ofta att dess uppföljare åtminstone ska vara i närheten av det första spelet. Metal Slug 2 (som släpptes 1998) börjar som ett sånt spel, men avviker allt mer under spelets gång för att slutligen bli ett stort jävla fuck you till Metal Slug fansen.

Storyn är återigen ganska oviktig, men den här gången finns den faktiskt - även om den är lövtunn. General Morden (generalen ifrån det första spelet man ska smiska) är tillbaka med sin armé för att försöka ta över världen och det är upp till Peregrine Falcon teamet (samma team som stoppade honom i ettan) att plocka ner honom på jorden (så att säga).

Metal Slug 2 erbjuder en del nya grejer jämtemot första spelet. Exempelvis får du ett par nya grejer att plocka upp (för poäng), något enstaka nytt vapen, nya fiender, nya banor och två nya karaktärer att spela som; Eri Kasamoto och Fiolina Germi. Den här gången kan du även välja vilken av karaktärerna du ska spela - även om det inte är någon direkt märkbar skillnad mellan dem. Nya fordon så som ett jetplan och en kamel med en kanon på har tillkommit också.

Men samtidigt som Metal Slug 2 har några få nya grejer att erbjuda så lider det av flera problem. Exempelvis är svårighetsgraden helt sjuk. Till en början är banorna hyfsat lätta, men bossarna är något av det värsta jag har mött. I slutskedet av spelet blir banorna äckelsvåra och bossarna blir ännu svårare. Att klara av det här spelet på en arkad automat lär innebära att man får ta med sig en jävla kasse med mynt. Spelet lider även av sjukt stora lagg. När det blir extremt mycket skit på skärmen (vilket inträffar ofta) går spelet in i någon form av slowmotion och att inte bli träffad av allt skit som kommer mot dig är ungefär lika lätt som att överleva ett fall från 500 meters höjd. Och nog för att jag inte har något emot svåra spel, men för helvete, Metal Slug 2 är nästintill omöjligt att klara ut - även om man har en save/load funktion till hands.

Teamet bakom Metal Slug 2 re-releasade dock spelet senare, fast under titeln Metal Slug X, där en del förändringar gjorts och flera fel i spelet ska ha blivit fixade. Men det är en annan historia - som vi kommer kika närmare på sen.

Hur som helst. Får du handsvett av första Metal Slug? Well, good luck med tvåan isåfall. Tvåan erbjuder inga som helst andrum. Du får sitta/stå/whatever och banka knappar konstant tills sista boss har fallit (om du nu har tålamod till att ta dig förbi honom).

Vem av oss gamers som är kring 20 års åldern minns inte de där arkad automaterna man tröck i en femma eller tia för att spela på och som sög av en ens pengar snabbare än vad föraren till en Hemglassbil kunde göra? Metal Slug släpptes 1996 till Neo Geo automaterna (och sedan till dess konsoll) och blev snabbt populärt tack vare sitt snabba och humoristiska gameplay. Nu, 14 år senare, har Metal Slug inte bara fått en hel bunt uppföljare och fristående spel utan ses av många som en klassiker i shootergenren. Att det dessutom blivit konverterat till senare konsoller (så som PS, PS2, Xbox, Sega Saturn, PC, Wii osv) säger ju en del om vad för status det har.

Någon direkt story existerar inte i spelet. Du axlar rollen som en (eller två, beroende på om du spelar med en polare) soldat som skickas in för att plocka ner en galen general, eller något i den stilen. Enda problemet är att det är en hel armé med korkade soldater, tanks, flygplan och bossar i slutet på vardera uppdrag som måste besegras för att komma åt den jäveln.

Grafiken, som är tecknad för hand, står sig än idag riktigt bra. Det kombinerat med ett snabbt, actionfyllt och komiskt gameplay gör Metal Slug till en odödlig klassiker bland oss shooterspelare.

Efter att Atlas Corporation blivit stoppade från att rensa Valvet på dess värde har en ny koloni skapats ute i Pandoras öken; T-bone Junction. Men Atlas är inte klara på Pandora. De är griniga på gänget av skattsökare (dvs de spelbara karaktärerna) och har utsatt en belöning på deras huvuden. Samtidigt har de placerat General Knoxx och en grupp med elit lönnmördare någonstans i närheten av T-bone Junction för att samla på sig ammunition och vapen för en ny jakt på Valvet. Athena, en av Atlas' lönnmördare, har dock bytt sida och vill hjälpa dig i kampen mot Atlas Corporation.

Den tredje expansionen till Borderlands bygger alltså vidare på storyn i spelet och ger spelaren en bunt nya platser att utforska - vilket medför ett stort och ganska irriterande problem. Tidigare kunde du använde dig av en så kallad New-U Station för att transportera dig snabbt och smidigt mellan platser du redan besökt (typ teleporter), men igenom hela General Knoxx expansionen finner du inte en enda sådan vilket medför att du kommer få lov att köra bil många och långa sträckor för att slutgöra de questar som finns i spelet. Detta blir otroligt långdraget och rent av långtråkigt att genomföra då du ska till samma ställe en sisådär 20 gånger under hela spelets gång. Detta medför givetvis att speltiden blir längre, men orka besöka samma platser (de platser emellan där man gör questar) 200 gånger under en spelrunda?

Ett annat problem spelet har är att karaktärerna blir inte speciellt utvecklade och det känns som att Gearbox legat lite på latsidan på den punkten. Vi blir introducerade till några få nya karaktärer och den lilla informationen vi får om dem är minimal, nästintill orelevant. Att detta är ett problem är tack vare att spelets tidigare delar (iaf de två första) utvecklade de karaktärer som blev introducerade och man fick följa många av dem genom större delen av spelena - vilket man inte får här.

Inte för att det är något direkt problem så sett, men humorn är ganska låglevererad i den här expansionen (om man ska jämföra med originalet och Zombie Island) och det levererar ytterst få gapskratt och några fnissningar spelet igenom.

Grafik, kontroller, ljud osv. är som i de tidigare delarna. Jag behöver nog inte nämna speciellt mycket mer om det.

I överlag är The Secret Armory Of General Knoxx en ganska bra expansion, om man bortser ifrån de problem som finns där. Att det dessutom är den största expansionen till Borderlands hittils bör påpekas, vilket borde förklara min irritation mot att det inte finns några teleportrar i hela spelet.

Den andra expansionen till Borderlands handlar om Moxxi, en komplett vansinnig brud som är ute efter att hitta sin fjärde make - vilket hon har tänkt göra genom att sätta upp en turnering. Expansionen ger spelaren 3 nya arenor att kämpa sig igenom horder av fiender.

Och jag måste säga: booooooooooooooooooooooooring. Mad Moxxi's Underdome Riot tillför inte ett piss till Borderlands konceptet mer än att det utökar arenafighterna (som dyker upp i ett par uppdrag i originalspelet) - fast den här gången är det hyfsat stora arenor som ska köras igenom. Till en början är det 5 waves gånger 5 rundor, med en slutboss på var femte wave. När man kört igenom de tre första arenorna ska spelaren köra igenom de tre arenorna IGEN, fast med 5 waves gånger 20 rundor - vilket tar timtal. Att man dessutom inte får någon XP eller nya prylar gör expansionen ännu mer meningslös.

Kul? Nä. Utmanande? Något så in i helvete. Till en början var expansionen skoj, men när jag och den jag spelade med upptäckte att vi skulle behöva köra igenom samma arenor igen, fast med 20 rundor istället för 5, kände jag hur magsåret och hjärnblödningen bokstavligt talat var på väg. Till en början var det smålustigt att höra Moxxi stå och skrika, gapa och gnälla över saker som inträffade i arenan, men efter att ha lirat igenom över 30 rundor började det bli liii-i-i-i-i-iiite irriterande.

Gameplayet är som arenafighterna i originalspelet - du ska skjuta på allting som rör sig och överleva tills alla andra är döda. Grafik, kontroller osv. är det samma som i de två första delarna i Borderlands-serien.

Slutligt omdömme? Skippa Underdome Riot - såvida du inte är en masochistisk tokfan som gillar att flå dina egna kroppsdelar med en brödkniv av trä. Mad Moxxi's Underdome Riot = utfyllnad och bortkastade pengar (för de som köper det).

Den första expansionen till Borderlands utspelar sig i Jakobs Cove som är en liten stad uppbyggd av Jakobs Corporation. Dr. Ned (som absolut inte är Dr. Zed ifrån originaletspelet) hade uppgiften att hålla arbetarna i Jakobs Cove vid liv, men lyckades istället förvandla dem till zombies. Du/ni har fått uppdraget att finna de tidigare besökarna i Jakobs Cove och undersöka Dr. Ned då Jakobs Corporation har blivit misstänksamma om hans arbete.

Den första expansionen är... skitkul! Dels är det aldrig fel att springa runt och panga zombies (vilket du mer eller mindre får göra konstant i den här expansionen), men det är ännu mer idiothumor i den här expansionen än vad det var i originalspelet - vilket framkallar rejäla gapskratt (speciellt slutsekvenserna). Det spelet har att erbjuda spelaren är (givetvis utöver nya fiender) en bunt nya vapen, fortsatt levling på ens karaktär, nya områden att utforska och lite annat smått och gott.

Grafik, kontroller, ljud, voiceacting osv. är som i originalspelet, så jag tänker inte gå in på det överhuvudtaget.

Det enda som kanske kunde ha förbättras är expansionens längd. Man kör lätt igenom det på ett par få timmar, vilket är otroligt synd då jag lätt hade velat haft det längre. Å andra sidan kanske spelet inte hade varit lika underhållande som det faktiskt är om det varit längre. Vad vet jag.

Första expansionen är klockren och kommer definitivt att spelas om! Det här är ett praktexempel på när en expansion är lika bra - och kanske till och med bättre - än originalspelet.

Lurade av den enorma mängden mineraler skeppades flera kolonier till planeten Pandora för att utvinna dem, varpå ett samhälle byggdes upp på planeten. Men de upptäckte snart att det fanns lite av värde utöver mineralerna och utomjordiska ruiner. De som var tillräckligt rika lämnade planeten och de som blev kvar fick leva på de få förutsättningar som fanns. Medans vissa isolerade läger tillkom blev de flesta kolonister banditer, som levde ute i de öde landskapen eller i sopbergen som tillkommit på planeten. Igenom vidare utforskningar av verklighetsfrämmande artefakter ledde till upptäckten av "Valvet" - ett antaget skattfynd av utomjordiska artefakter, teknologi och oumbärlig rikedom - men de som upptäckt platsen blev utplånade av en försvarande kraft och lämnade endast några få ledtrådar om dess position och mening, medans en myt blev född om dess fantastiska skatt.

Runt 200 år efter Valvets upptäckt reser flera skattsökare till Pandora (däribland spelaren/spelarna). Efter att ha anländit till staden Fyrestone ser spelaren/spelarna en mystisk kvinna, "Skyddsängeln", som är medveten om att denne/dessa är ute efter att hitta Valvet och vägleder denne/dessa. Dessvärre är det en lång resa till Valvet och spelaren/spelarna måste ta sig ann många uppgifter innan de har en chans att hitta det.

Spelets story är inte den mest intelligenta som gjorts ever, men det gör ingenting då spelet innehåller en hel del idiothumor och flummiga saker som försigår. Spelets grafik är snyggt gjord med tecknade texturer vilket får det hela att kännas som att man slängs in i ett serietidningsäventyr. AIn är helt okej, även om det inte spelar så där avsevärt stor roll då dina fiender oftast kommer i större grupper och det gör ganska ont att möta 15 fiender samtidigt utan att ta cover. Kontrollerna är ganska standard och inte speciellt märkvärdiga - inga kommentarer där.

Vapenutbudet är jävligt stort och de flesta vapen skiljer sig, inte bara mellan damage, rekyl och ammo, utan även med sikte, hur snabbt du kan skjuta med dem osv. Utöver det kan du även levla dina vapenskills, beroende på hur mycket du använder ett särskilt vapen.

Det som gör spelet unikt - utöver de tecknade texturerna - är RPG elementen kombinerade med FPS elementen (ungefär som i Fallout 3). Exempelvis ökar skadan du gör med vapnen beroende på vilken klass du valt (det finns fyra stycken att välja mellan) och beroende på vilken klass du valt får du olika abilities, t ex kan soldier slänga ut en turret som man i sin tur kan uppgradera på olika sätt (exempelvis kan du uppgradera den så att den healar, skjuter raketer eller regenar din sköld).

Spelets bästa sida är emellertid dess co-op läge, med upp till 4 spelare. Att slå sig ihop med 3 polare för att sedan ränna runt och skjuta på allt som rör sig är rena ståfräset och är troligtvis spelets höjdpunkt.

Jag har faktiskt ingenting att klaga på när det gäller Borderlands. Visst har det väl småbrister, men de är så pass obefintliga att de inte behöver nämnas. Vilket borde påvisa varför spelet redan har fått tre expansioner och har en fjärde på gång (i skrivande stund).

Året är 2009. Chris Redfield, f.d STARS medlem, är nu en medlem och agent i Bioterrorism Security Assessment Alliance (BSAA), vars jobb är att undersöka och förhindra biologiska utbrott så som T-Virus utbrottet som förstörde Raccoon City.

Chris blir inskickad till Kijuju, Afrika, för att möta upp sin nya partner Sheva Alomar i jakten på Ricardo Irving, som försöker att sälja ett biologiskt vapen på svarta marknaden. På deras väg till platsen där Irving ska göra sin affär upptäcker de att det kan vara försent då den lokala befolkningen verkar ha förvandlats till psykotiska monster och det dröjer inte länge förens de förstår att allting inte är vad det verkar vara och ett gammalt bekant ansikte dyker dessvärre snart upp...

RE5 är ett sjuhelvetes till bra spel, utan tvekan, men personligen så tycker jag att spelet har ett par brister. Exempelvis är AIn på boten man har med sig genom hela spelet ganska hyfsad. Han/hon (beroende på vilken av karaktärerna du spelar som) är för det mesta ganska användbar och träffar dina fiender med nästan vartenda skott, men är till och från ett riktigt jävla jackass som ställer sig i vägen, avlossar onödigt många skott, använder herbs (RE-seriens hälsa) när det egentligen inte är nödvändigt och kan då och då fastna så man får stå och vänta på honom/henne. Storyn är inte heller mycket att hurra över egentligen, men den fortsätter något år efter 4an och spelet refererar till händelser som hänt tidigare i spelserien, vilket är nice.

Kontrollerna var en jävla pain in the ass till en början och stelheten kom smygande från första stund. Det tog iaf ett par banor innan stelheten försvann och jag tyckte att jag kunde manuvrera gubbfan så pass att jag inte fick smisk. Visserligen är kontrollerna som i RE4, men då det spelet var ett skräck/actionlir så passade kontrollerna betydligt bättre i det spelet än i RE5, som är ett fullfjädrat actionlir. Slutsats; kontrollerna kunde varit avsevärt bättre.

Men samtidigt som det finns en del punkter att gnälla på i RE5 så är det ändå ett sånt där spel man inte kan förmå sig att gnälla på allt för mycket. De goda sidorna - vilket är ganska många - hos spelet väger lätt upp de irriterande och dåliga sidorna. Resident Evil 5 är, för mig, ett klockrent spel som - även om det irriterar då och då - lätt går att lira igenom hur många gånger som helst (mest tack vare att man får panga zombies till höger och vänster igenom hela spelet).

Recension på Resident Evil 4 hittar ni här.

Vem minns inte Resident Evil 4 och den uppståndelse som blev när det var på väg och när det släppts? Och uppståndelsen var ju inte helt i onödan heller. Och visst står sig Resident Evil 4 fortfarande otroligt bra fastän det är 4 år gammalt.

6 år har gått sedan den mardrömslika incidenten i Raccoon City och Umbrella Corporation's fall. Leon S. Kennedy - en av de få överlevande från incidenten - jobbar nu som en agent för ett hemligt förband som tar order endast från presidenten. Hans första uppdrag blir att hitta presidentens dotter Ashley Graham som har blivit kidnappad och som senast synts till i en bergsby i Spanien. Väl i bergsbyn upptäcker dock Leon snabbt att allt inte står rätt till. Byborna är otroligt aggressiva och försöker ta livet av honom så fort de ser honom.

Leon måste nu överleva och rädda Ashley, samtidigt som han måste ta reda på vad som egentligen har hänt med byborna. Men Leon har någonting betydligt värre framför sig än de ilskna byborna och han stöter snart på två personer han trodde var döda.

Ja. Vad ska man säga? Storyn är satbra och hade lika gärna kunnat platsa i en skräck/actionrulle. Men om vi jämför RE4 med de tre första delarna i huvudserien (det finns ju fristående spel som har Resident Evil titeln i sig) så är inte RE4 speciellt skrämmande, utan mer ett skjut-sönder-varenda-jävel-som-försöker-att-hacka-dig-i-småbitar-lir.

Givetvis kan man låsa upp nya grejer när man lirat igenom huvudstoryn - och inte bara första gången. I PS2 versionen av spelet låser man upp nya dräkter, nya vapen, en kortare kampanj och ett gameplay som heter Merceneries - som går ut på att man bara ska döda allt som rör sig, få feta combos och höga poäng innan tiden tar slut... för att sedan låsa upp mer grejer. Man låser även upp en arkadliknande kampanj där det inte går att spara och dör man får man lov att köra om alltihop från början. Dessvärre minns jag inte vad den heter.

Den kortare kampanjen man låser upp när man har lirat igenom spelet en gång är Assignment Ada: Separate Ways - där du spelar lönnmördaren Ada som förföljer Leon genom hela spelet och får veta vad som hände henne när man inte stötte på henne.

Grafiken står sig - även om den är sämre än Gamecube versionen - faktiskt jävligt bra för att vara PS2. Och jag tycker inte det är speciellt mycket att gnälla på där faktiskt. Voiceactingen är trovärdig och låter bra. Videorna är också löjligt snygga (för att vara PS2, just det..).

Egentligen har jag inte mycket att gnälla på när det gäller Resident Evil 4. Det enda jag kan tänka mig att gnälla på är systemet de envisats med att använda i RE1 - 5 - jag pratar givetvis om stå-stilla-för-att-skjuta-systemet - och att man ska behöva ha med sig snorungen Ashley, som bara är i vägen och grinar hela tiden. Båda de här grejerna kan bli en rejäl pain in the ass om man har taskigt med ammunition och man har en hel skock med motståndare framför sig, då man både måste stå stilla för att skjuta dem och skydda snorisen.

Utöver dessa irritationsproblem så är spelet helt klockrent i mina ögon. Att det är mindre skräck och problemlösning i spelet är visserligen synd, men RE4 har så pass mycket annat att det förnöjer och väger upp det som saknas.

Recension på Resident Evil 5 hittar ni här.

2013. Under en apokalyptisk händelse utrotades nästintill hela mänskligheten och förvandlade jordens yta till ett giftigt ödemark. En handfull skara överlevande tog skydd i Moskva's underjord och den mänskliga civilisationen tog steget in i en ny mörk tidsålder.

Året är nu 2033. En hel generation har blivit födda och uppfostrade under jorden och deras belägrade Tunnelbanestation-Städer kämpar för överlevnad - med varandra och med mutanterna som väntar utanför.

Du är Artyom, en av de människor som blev födda dagarna innan den apokalyptiska händelsen 20 år tidigare, men uppvuxen under jord. Du har aldrig rest utanför din Tunnelbanastation-Stad, men en ödesdiger händelse gör att du beger dig ut på en desperat färd till tunnelbanesystemets hjärta för att varna de övriga som är kvar om den förestående faran... vilket kommer bli lättare sagt än gjort.

Metro 2033, som är baserad på en bok med samma titel av den ryske författaren Dmitry Glukhovsky, blev utvecklat av det ukrainska spelföretaget 4A Games (som samarbetade med Glukhovsky) och är en ganska salig blandning av olika typer av gameplay. Exempelvis kan stealth vara att föredra på vissa banor, medans ett mer action-baserat tillvägagångssätt är bättre på andra - samtidigt som spelet genomsyras av skräck och paranormala incidenter. Stämningen i spelet är bitvis riktigt kuslig och skrämmande, men till större delen känns det hela som en stor axelryckning och inte speciellt annorlunda jämfört med andra FPS-lir. Samtidigt påminner spelet väldigt mycket om andra spel så som S.T.A.L.K.E.R. och F.E.A.R. spelen - och dessvärre också det ryskproducerade spelet Cryostasis.

Gameplaymässigt är spelet kul, men samtidigt riktigt irriterande bitvis då vapnena man får till sitt förfogande är totalt värdelösa. Exempelvis är hagelbrakarna i spelet något av det sämsta jag har varit med om - då du oftast behöver få in 3, 4 klockrena träffar för att sänka en fiende med dem, att dessutom omladdningen tar en mindre evighet gör inte saken mycket bättre (detta gäller dessvärre flera av vapnena i spelet).

Grafiken i spelet är godkänd, men kombinerad med AIn blir den ganska stel till och från då dina kamrater kan stå och stirra rakt ut i tomma luften när de pratar med dig ungefär som att de har en monolog med sig själva. Att dina kamrater till och från inte gör jack shit och bara knallar på som hjärndöda skal är även det ett rejält minus. Omgivningarna och områdena i spelet är däremot härligt fördärvade och det hela ser trovärdigt ut med totalt utsprängda byggnader, mörka och kusliga tunnlar, inrasade gångar och nukleära områden på ytan. Ljudet i spelet är godkänt och jag har inte speciellt mycket att klaga på där.

Påtal om AI; de mänskliga fienderna i spelet du möter är hyfsat intelligenta, medans mutantfienderna du möter är mer eller mindre helt dumma i huvudet. De mänskliga fienderna tar cover, ger varandra coverfire och slänger typ allting de har på dig för att se till att du inte tar dig vidare. Mutantfienderna kör ett annat närmande. De kommer i större grupper, slänger sig över dig och skiter fullständigt i att ta något som helst cover.

Kontrollerna är ganska standard, bortsett från några enstaka punkter. Exempelvis har du ingen melée utöver dina knivar och hagelgevären (som är en sidofunktion). Håller du dessutom in omladdningsknappen ändrar Artyom dina ammunition till "dyr ammunition", som också används som pengar - vilket i enstaka fall kan inträffa utan att man märker det.

Efter lite snokande har jag även fått reda på att det ska finnas flera avslutningar (hur många har jag inte fått klart för mig) beroende på vilka val igenom spelet du gör. Dessutom ska det även finnas två olika voicetracks i spelet - ett engelskt och ett ryskt. Det engelska är bitvis väldigt stelt och det låter mer eller mindre som röstskådespelarna har stått och läst rakt ur manus istället för att försöka ge någon som helst inlevelse till texten. Det ryska voicetracket har jag inte hört personligen, men vad jag har förståt på en polare så ska det låta betydligt mer inlevelsefullt och "härligare" än det engelska.

Igenom spelet dyker även interaktiva videos upp - dvs videos där spelet inte stoppas upp utan du ser fortfarande igenom Artyom's ögon och till och från får du lov att trycka på en knapp (som hela tiden är knappen E på PC releasen av spelet). Tack och lov inträffar dessa videos oftast när det behövs som mest (exempelvis under biblioteksbanan som troligtvis är spelets drygaste bana).

Slutligen; Metro 2033 är ett jäkligt bra spel, även om det brister på flera punkter. Hade de haft spelet under utveckling ett par månader till hade det säkerligen kunnat bli ännu bättre än vad det redan är. En uppföljare till boken - med titeln Metro 2034 - är på gång att släppas i Sverige (den finns redan i Ryssland) och en uppföljare till det här spelet - med samma titel som boken - är också på gång. Vi får väl se hur de blir...

Under andra världskriget flyger lastflygplanspiloten William "Will" Augustus Grey, hans ex Ava och en annan besättningsman över atlanten - och dessvärre in över Bermuda Triangeln. Efter att ha kraschlandat på en till synes öde ö försöker Will och Ava att hitta reservdelar till planet för att ta sig därifrån, men de blir snart varse om att det är deras minsta problem...

Jag visste inte ett jävla dugg om det här spelet när jag införskaffade det, mer än att det var ett tredje persons lir - med bland annat coversystem och flygning. Och jag blev inte direkt glatt överaskad när jag satte mig och spelade det för första gången...

När du går till fots funkar spelet som vilket annat tredje persons lir som helst. Coversystemet är som i Gears Of War, samt ett nytt sorts coversystem som gör att du kan ta cover vertikalt. Utöver det springer du mest runt och skjuter på gubbar, letar efter collectibles (typ loggar) som är utspridda över banorna och försöker bara överleva och ta dig vidare genom spelet. Ungefär.

När du är i luften och ska flyga är en HELT jävla annan historia. Herrejävlar. Hur fan kan de faila så BRUTALT med kontrollerna?! För det första så är det ungefär som att manövrera ett jävla lastfartyg i luften; gubben tar ut på svängarna, det är svårt att inte krascha rakt in i objekt, det är svårt att sikta på allt skit som cirkulerar runt dig och att träffa något överhuvudtaget på marken är grissvårt - såvida du inte åker RAKT MOT objektet, vilket ofta resulterar i att du får arslet bortskjutet åt helvete. För det andra går faktiskt större delen av spelet ut på att flyga - tyvärr. Detta dödar en stor del av spelkänslan och det får iaf mig att bara vilja stänga av skiten - men tack vare att jag är en jävla tjurskalle så gjorde jag inte det.

Grafiken är hyfsad. Den kunde ha varit bättre, tack vare att den känns rätt stel bitvis och cutscenesen mellan banorna är inte direkt top-notch. Ljudet är helt ok och blir godkännt. Kontrollerna, som jag nämde här ovanför, är bra till fots men i luften är det ett rent helvete. Att spelet dessutom buggar apa bitvis gör mig ännu mer förbannad (detta har inte enbart inträffat för mig heller, jag har läst på flera forum ute på internet där det klagas över buggar i spelet). Exempelvis kan det sluta spawna fiender på ett ställe där det ska göra det så hela spelet slutar rulla på - vilket KAN resultera i att du måste restarta hela jävla banan, och det är verkligen ingenting man vill då många av banorna i spelet är (tack vare flygningen) en jävla pain in the ass.

Ett litet plus med spelet är dock storyn i det. Det hela börjar som ett stort "What the hell?" för att sedan utvecklas och förklara sig själv allt eftersom - för att slutligen lämna spelaren i en cliffhanger, vilket är smått irriterande då spelet faktiskt inte var så pass bra att jag skulle vilja se en uppföljare.

Dark Void är hur som helst ett ok, men inte speciellt märkvärdigt tredje persons lir, som faller ganska kraftigt på mållinjen tack vare de förbannade flygsekvenserna. Jag vet inte hur många gånger jag fick lov att köra om många av de sekvenserna, men de var många och jag blev bara grinigare och grinigare för varje gång det hände - vilket försämrade spelet avsevärt för min egen del. Nåväl. Ett okej spel i mångt och mycket.

Storyn i det nya Aliens vs Predator spelet delar upp sig på tre stycken separata storys, som kopplas ihop med en huvudstory. Lite knepigt att förklara men jag tror de flesta förstår vad jag menar. Huvudstoryn är ungefär följande:

Weyland-Yutani Corporation har börjat utforska en ny planet och finner gamla ruiner efter ett mystiskt jägarsläkte. När Weyland-Yutani's ägare, Karl Bishop Weyland, öppnar en port till ett uråldrigt gammalt tempel släpps någonting ut...

Och här följer kampanjernas sidostorys:

Marine:

Som marine antar du dig rollen som en marinkårssoldat endast namngiven Rookie, som slås ut efter en kraschlandning på planeten. Du vaknar upp omtöcknad och får order om att få igång elen för att på så sätt kunna leta reda på överlevande i kolonin. Men det står ganska snart klart att du inte är ensam och måste nu ta dig ifrån planeten, i ett stycke och levande...

Alien:

Som alien blir du född i fångenskap och uppfödd av Weyland-Yutani's forskningspersonal - som märker dig med en 6 i din panna. Men någonting går fel och elen slås ut på stationen, vilket ger dig chansen att smita från stationen för att frigöra dina kamrater och din drottning... för att sedan utöka din flock.

Predator:

Efter att ha mottagit nödanrop från en "Young Blood" (en predator som inte klarat sitt hederstest än) åker en grupp Elite predatorer till planeten - däribland du som spelare (som börjar som en Young Blood men övergår till Elite) - för att leta reda på dem. Du skickas efter ditt hederstest iväg för att leta reda på dina fallna kamrater, men upptäcker snart att det är fler faror än bara xenomorphs där ute...

Gameplayet varierar även det mellan de tre kampanjerna.

Marine:

Marine kampanjen är en rätt stereotypisk shooter-kampanj med en gnutta skräck alá F.E.A.R. Du springer runt och skjuter på mer eller mindre allting som inte går på två fötter och talar engelska. Till en början känns kampanjen ganska klaustrofobisk och småkuslig, men övergår så småningom till ytterligare ett ganska hjärndött run 'n gun med hyfsat enkla uppdragsuppgifter. Som alla andra skräck-inspirerade spel är ljuset även i den här kampanjen din bästa vän - och du har dåligt med det. Melee förekommer, men den största koncentrationen läggs på skjutvapnena. Som marine kan du dessutom bara bära två eller ett stort vapen - utöver din standardpistol.

Alien:

Alien skiljer sig ganska mycket från Marine. Som en alien måste du, givetvis, ge dig in i närstrider med dina klor, tänder och svans för att fimpa fiender - vilket du gör bäst genom att agera så mycket stealth som möjligt. Mörkret är din vän helt enkelt och det är för det mesta bäst att observera dina fienders rundor för att sedan ta dem en efter en. Och precis som i föregångarna och i filmerna kan du som alien givetvis också klättra på alla sorts ytor - golv, tak, väggar, bjälkar och så vidare.

Predator:

Predator kombinerar både stealth och action. Stealth används mot marines och androider, medans stealth är uteslutet mot aliens - då dessa ser igenom predatorns cloak. Vapenmässigt får du fyra nya vapen genom kampanjens gång utöver dina wristblades, samt en ny värmesökare. Det finns inte så mycket mer att tillägga om predatorn.

Kampanjerna har flera saker gemensamt även om de är så pass olika också. Exempelvis kan alla tre karaktärerna lokalisera fiender på ett eller annat sätt och flera miljöer återanvänds i samtliga kampanjer fast med nya uppdragsmål och andra vägar ut från dem. Ett hyfsat stort minus med kampanjerna är att de är otroligt jävla korta. Varje kampanj utspelar sig på 5 banor var och det tar max ett par få timmar att lira igenom varje kampanj - beroende på hur bra man är och vilken svårighetsgrad man spelar på.

Grafikmässigt påminner spelet ganska mycket om F.E.A.R. 2 och det ser snyggt ut, jäkligt snyggt ut på sina ställen. AIn däremot är en helt annan saga. Det känns lite som att de laggt ner mycket arbete på grafiken men inte orkat fixa till en hyfsad AI då de flesta karaktärerna igenom spelet ser ganska stela och rent utsagt hjärndöda ut (speciellt under marine kampanjen då dina kamrater ser till och från ut som att de bara står och glor rakt ut i tomma luften). Ljudet är dock riktigt bra och alla härliga ljud som vi känner igen från filmerna är med - så som predatorns skumma ljud och aliens skrikande.

Kontrollsystemet är bra, även om det kan vara lite knöligt att komma igång med på alien och predator kampanjerna, marine är rätt standard.

Personligen så tycker jag att det här nya AvP är ett bra spel, även om det brister lite här och där - vilket är synd, då det faktiskt hade potential att bli ännu grymmare än vad det redan är. Alla gorehounds som vill slita skallen av marines, spetsa dem med en aliensvans eller blåsa bort horder av stora, slemmiga, skrikande och äckliga alienmonster lär inte bli besvikna - det är ganska gott om sånt i det här spelet. Men som sagt; spelet är inte felfritt, men fans till alien och/eller predator bör införskaffa sig spelet - helt klart.

Rogue Trooper är ett tredje persons sci-fi/action lir som är baserat på en brittisk serietidning med samma namn, släppt av 2000AD. Storyn följer den genetiskt framställda soldaten Rogue - en Genetic Infantryman (förkortat GI), klonad och framställd för att överleva de hårda förutsättningarna på planeten Nu Earth där ett krig mellan faktionerna Southers (som har framställt GI soldaterna) och Norts pågår. Rogue och hans kamrater skickas rakt in i krigszonen för att driva tillbaka Norts styrkor, men kort efter landningen blir flera i hans team dödade - varpå han tar deras chip (som används för att ladda ner GI soldaters personlighet på när de dött) och sätter i sin utrustning. Som om det inte vore nog har någon förrått GI armén till Norts och större delen av armén blir slaktade. Det är nu upp till Rogue och hans vänner Gunnar, Bagman och Helm att leta reda på förrädaren och döda honom...

Rogue Trooper blev en rätt stor överaskning när det kom, då jag spelade igenom det flera gånger på Xbox. Spelet använder sig av olika tekniker, vilket gör att man kan välja sitt eget sätt (till större delen) hur man ska ta sig igenom en bana. Spelet involverar delvis stealth och delvis ren skjuta-skjuta-action med coversystem likt Gears Of War.

Chipen tillför inte bara en intressant grej till storyn, utan är också vitala för din överlevnad igenom spelet. Exempelvis kan du använda Gunnar (som sätts in i ditt gevär) som en turret för att uppehålla dina fiender så att du kan smyga dig runt dem och anfalla från sidan. Utrustningen håller Bagman (som sätts in i din väska) reda på. Genom att samla på sig järnskrot från fallna fiender, allierade och maskiner ute på krigsfältet kan du genom Bagman uppgradera dina vapen och din utrustning, samt producera fram ammunition och health packs. Helm (som givetvis sätts in i din hjälm) använder du till att hacka dörrar och datorer, samt håller uppe radarsystemet så att du kan se vart dina fiender är. Helm kan också projektera en holografisk avbild av dig som drar till sig dina fiender, plus att han kan locka till sig fiender genom att ropa på dem. Kort sagt; hade du inte haft din utrustning hade spelet troligtvis blivit lite svårare än vad det faktiskt är, vilket för oss till nästa sak.

Spelet är delvis ganska enkelt, men också väldigt kort. Spelet sträcker sig över 12 uppdrag och då spelet till större delen rör på sig nästintill hela tiden är det hela ganska snabbt överstökat - vilket för mig känns rätt snålt med speltid. Varje bana tar max 30 minuter att köra igenom, och då är du antingen dålig eller bara sölar igenom banorna. Det här är spelets största problem och jag tycker det är ganska synd, då spelet faktiskt är riktigt bra.

Kontrollerna är halvkrångliga i början och det som stör mig mycket är vapensystemet. Inte vapnena i sig, utan hur man byter vapen. Är man i en svettig strid blir det ganska klumpigt att sitta och trycka sig fram genom en liten meny för att byta granater eller vapen, för att sedan trycka på en confirm-knapp för att sedan kunna använda granaten/vapnet.

Grafikmässigt är det väl så bra det bara går att få, med tanke på att spelet är ett av förra generationens spel. Voiceactingen och ljuden är däremot mycket bra och står sig än idag.

Multiplayermässigt vet jag inte riktigt hur det är. När jag spelade spelet på Xbox provspelade jag lite co-op med en polare och - vad jag kommer ihåg iaf - det var äckelsvårt att klara sig igenom det. Jag har emellertid luskat runt lite i andra recensioner av spelet och vad jag har förståt det ska inte multiplayerläget vara så där mycket att jubla över. Det är snålt varierat på gamemodes och, som det stod i en av recensionerna, det är ändå inte några som spelar spelet online.

Det här är inte heller det första spelet baserat på serietidningen, det finns även två spel till som kom före det här. Utöver PC och Xbox finns även det här spelet till PS2, och släpptes även till Wii i Februari, 2009. Med det sagt kan jag säga att Rogue Trooper står sig dock ganska bra än idag och jag gillar det fortfarande mycket - även om kontrollerna är sisådär och spelets längd är ganska snålt.

Den 7 Juli, 2011. Medans de undersökte rapporter om illegala vapenhandlingar stötte fredsbevarande styrkor på en oklassifiserad köttätande varelse i en liten by i Nordafrika. De här vilda varelserna var lättprovocerade och tåliga mot sedvanliga attacker. Åtta exemplar hittades i regionen som nu är känd som "Ground: ALPHA", varav fyra stycken blev infångade. Offer från attacken blev satta i karantän i en närliggande forskningsbas. Offrena påvisade tecken på inre smältning och accelererande nekros (sjuklig celldöd), likartade symptomer som andra köttätande virus i regionen.

Men det var inte ett virus, utan en parasitisk härjning. En tidigare oidentifierad typ av hakmask hittades under huden på Ground: ALPHA exemplaren. De här parasiterna, kallade "Alpha-maskar", la ett dussintal ägg inuti deras värdar, som i sin tur producerade åtskilliga larver. De här larverna penetrerade blodomloppet och utlöste en mängd genetiska fel. Hur som haver, olikt de flesta genetiska fel, visade sig dessa inte vara dödliga. Istället blev de infekterade större, starkare och driven av hunger. Genom att använda forskningen från Ground: ALPHA exemplaren sattes ett team med speciella individer ihop.

Men någonting gick snett på forskningsbasen och infektionen bröt lös. Ett fåtal forskare överlevde, bara för att upptäcka att de själva blivit infekterade. I rädsla för att situationen skulle bli värre och resultera i en större spridning av smittan, bestämde sig militären för att sterilisera platsen. De anföll basen och förstörde alla spår efter Alpha-maskarna. För att slippa panik beslöt sig regeringar världen över att hålla Alpha-maskarna hemlighållda. Det har varit några mindre utbrott under åren, men elitstyrkan har snabbt stoppat dem. Vilket leder oss till situationen i Tokyo nu...

Ja ja, det blev en lång storybeskrivning.. men vad fan. Hur som helst, du antar dig rollen som Ken Ogawa, en av medlemmarna i elitstyrkan, som skickas in i Tokyo för att stoppa infektionen.

Ös är nog bara förnamnet för det här spelet. Det är väldigt sällan (nästintill aldrig) du bara går utan att slå på eller blir attackerad av någonting. Ninja Blade är ett rätt typiskt hack 'n slash lir med ungefär lika mycket quicktime events (banka knappar) som hack 'n slash - och utan problemlösning. Spelet är ganska rakt och linjärt och följer en tråd rakt igenom och några direkta överaskningar (spelmässigt) dyker inte upp. Jag klagar inte, det är grymt kul att knalla runt och hacka sönder fiender till höger och vänster och jag personligen kan fastna framför spelet i flera timmar.

Grafiken håller dagens standarder bra, men ljudet (jag vet inte om det beror på min release eller något) var sisådär. Under vissa cutscenes kunde ljudet tvärdö och man hörde ingenting av vad karaktärerna sa. Emellanåt när detta inträffade kunde det också bli som så att bara ena karaktären blev helt tyst. Tacka gudarna för subtitles! Men ändå - om det ska vara ljud så ska det vara ljud. Nuff said.

Kontrollerna är hyfsat bra upplaggda. Under quicktime eventsen kommer det både upp vilken knapp man ska trycka på om man kör tangentbord + mus eller om man kör Xbox360 kontroll. Men resten av kontrollerna (exempelvis hur du byter shuriken - som är ett av dina vapen) nämns aldrig för tangentbord + mus, utan endast för 360 kontroll. Vill man ha reda på såna kontroller får man glatt titta i Optionsmenyn (som för övrigt är otroligt sengången) för att få reda på kontrollerna.

Storyn och manuset är grymt bra i spelet och fängslade mig. Hela spelet känns som en brutal, våldsam och fartfylld actionrulle som brakar på i 250 knyck rakt igenom.

Spelet har inte speciellt många dåliga sidor - utöver ljudet som buggar och Optionsmenyn som går i ultrarapid - i mina ögon. Det är linjärt, hyfsat utmanande och man får slakta monster till höger och vänster i ett väldigt högt tempo. Vad mer kan man begära?

För er som undrar angående quicktime eventsen; ungefär halva spelet är just såna, mycket tack vare att det som händer i spelet skulle vara i princip omöjligt att genomföra utan dem. Mer eller mindre.

Jag rundar av med att säga att Ninja Blade var en glad överaskning för min del och jag gillade det väldigt mycket och kommer säkerligen att lira igenom det fler gånger i framtiden. Spelets problem kan jag förlåta tack vare dess goda sidor.

Jag tror de flesta som är insatta i FPS-lir redan har spelat Serious Sam spelen, men här följer en lagomt lång review av Serious Sam II.

Nu minns jag inte hur Serious Sam: The Second Encounter (som är andra delen av det första spelet och inte del två i serien), men Serious Sam II tar iaf vid kort efter slutet av The Second Encounter. Sam "Serious" Stone blir kontaktad av det Sirianska Rådet som ger Sam uppgiften att bege sig efter fem delar av en medaljong, som han kan använda mot Mental - the ultimate bad ass boss i serien. Sam måste bege sig till fem olika planeter - som är under kontroll av Mental - för att samla in de fem delarna och sedan bege sig efter Mental.

Serious Sam II har ett lika enkelt upplägg och koncept som det första spelet; springa runt och skjuta till höger och vänster. Mycket svårare än så är det inte. Intelligenta AIs? Pfft, glöm det. Istället för intelligenta AIs får vi istället horder efter horder att plöja ner med en hel arsenal av både stora och små vapen - och ös i skiten är det. Det är fan i mej inte ofta du bara knallar runt och tittar på miljöerna utan avtryckarfingret får arbeta rätt hårt spelet igenom - vilket säger en del om gameplayet...

Gameplayet är väldigt enkelspårigt och fruktansvärt upprepande, men det är också satkul att springa runt och meja ner horder efter horder av monster som vill köra upp något stickigt i brunögat på Sam. Att sitta i ett streck blir emellertid rätt tjatigt och jag känner efter ett par timmars spelande att huvudet känns rätt geléaktigt.

Grafiken är bra för sin årgång (2005) och ljudet är även det godkännt. Voiceactingen är riktigt bra och det kombinerat med videorna före och efter varje bana får mig väldigt ofta att gapskratta då spelet innehåller en hel del riktigt, riktigt ful humor.

Och nä. Det här är givetvis inte första gången jag spelar igenom Serious Sam II. Första gången var faktiskt på Xbox när det nyligen hade släppts. Skillnaderna är inte så där avsevärt stora mellan de två releaserna, mer än att Xbox exempelvis inte har någon slutboss - vilket PC releasen har.

Jag har inte så mycket mer att skriva om Serious Sam II, mer än att det är ett bra spel - och det är nog inte sista gången jag spelar igenom det. Det är nog inte heller sista gången vi ser Sam "Serious" Stone heller, för den delen..

Ett SEAL team bordar ett ryskt fartyg på uppdrag av CIA agenten Bennett, för att minutrarna senare sluta svara på radion. Bennett skickar ut ett medelande på radion om att närmaste regeringsägda fartyg ska undersöka vad som inträffat. Tom Hansen (spelaren) - f.d soldat som nu jobbar som en kustbevakare - och besättningen på hans båt blir de som besvarar anropet. Väl på det ryska fartyget börjar Hansen att undersöka vad som egentligen hänt ombord och upptäcker sakta men säkert den hemska sanningen...

Det här är upptakten till - vad jag själv tycker - ett riktigt grymt survival horror/action lir som jag nu har klarat ut för andra gången (första gången var på Xbox). Skräckfaktorn är lite sisådär - emellanåt är det väldigt förutsägbart och emellanåt håller jag på att skita på mig för jag inte alls är beredd på att någonting ska hända. Gameplayet i sig är hyfsat utmanande och rätt linjärt (det är inte så svårt att veta på ett ungefär vart man ska till skillnad från många andra spel i samma kategori), men ändock riktigt kul.

Spelet släpptes 2005, vilket nog säger en del om hur grafiken ser ut. När spelet släpptes var den givetvis snygg, men är rätt utgången i dagens läge. Voiceactingen är emellertid riktigt bra och håller sig ganska bra än idag.

Det enda jag har att klaga över (när det gäller PC versionen) är kontrollerna och stridssystemet i spelet. Kontrollerna är ganska stela och var rent av jobbiga att lära sig till en början, vilket blir ett litet minus (för PC versionen, yes). Stridssystemet är även det väldigt stelt och striderna mot de största fienderna och slutbossen var riktigt jobbiga stundtals - mycket tack vare att gubbfan rör sig i ultrarapid när man siktar in. Jag minns inte riktigt hur kontrollerna och stridssystemet var på Xbox, men jag skulle tippa på att det var bekvämare då jag egentligen helst spelar såna här spel på konsoll.

Hur som helst så tycker jag faktiskt att Cold Fear står sig väldigt bra än idag. En remake med dagens grafik, bättre kontroller och ett bekvämare stridssystem hade inte suttit helt fel.

Efter lite snokande om Zombilution hittade jag.. nästintill ingenting. Hela spelet luktar ganska mycket independent spel och rätt lågbudget med för den delen. Spelet involverar inte heller någon djupare story, utan du antar dig rollen som en intelligent odöd (Land Of The Dead någon?) som tillsammans med horder av andra odöda ska rasera de levandes bunkrar, äta de levande och kanske hitta förklaringen till din skapelse. Det är åtminstone vad jag har förståt.

Det finns ganska lite att säga om spelet faktiskt. Det ses uppifrån och kartorna i spelet är riktiga satelitkartor över Washington DC - vilket stärker mina misstankar om independent. Grafiken är inte så mycket att snacka om egentligen. Inte heller ljudet är speciellt nämnvärt. Kontrollerna är riktigt grötiga dock och gubben verkar fastna i ta mej fan allt skit som finns i omgivningarna, vilket är grymt irriterande. Att horderna av zombies man ska leda inte verkar bry sig ett skit i att göra det man kommenderar dem till att göra gör inte saken mycket bättre heller.

Visst fan är väl själva idéen bakom spelet rätt intressant, men det känns som att de hade behövt genomföra spelet på ett helt annat sätt än vad de gjort. Imponerad är jag inte, å andra sidan så hade jag egentligen inga förhoppningar på spelet heller.

Som jag skrev längre upp, det finns rätt lite att säga om spelet. För att vara ett independent spel är det ok, men det är absolut inget spel jag skulle kunna tänka mig att punga ut cash för.

Alice Drake upptäckte redan som en liten flicka att hon besatt krafter som gjorde så att hon kunde gå in i andras drömmar. I vuxen ålder jobbar hon som psykolog och använder sig av sin kraft att gå in i andras drömmar.. för att förgöra deras mardrömsdemoner med hjälp av sina egna krafter och vapen som formas inne i drömvärlden. Men allt eftersom Alice plöjer igenom horder av drömdemoner börjar det stå klart för henne att någonting betydligt kraftfullare ligger bakom alltihop...

Painkiller - Dreamkiller. Nästan identiska titlar - samma koncept. Men Dreamkiller är betydligt tråkigare än Painkiller. Anledningarna till detta är mest för att man får bara ett fåtal vapen - med två funktioner, precis som i Painkiller - att välja mellan (flera av dem är helt värdelösa dock) och variationen på fiender i spelet är ganska liten också - vilket gör att man ledsnar rätt snabbt.

Grafiken duger, men den är ganska stel och känns inte riktigt up to date. Bättre än så här kunde den iaf ha varit, tycker jag. Ljudet är godkänt och jag har väl inget direkt att klaga på där. Voiceactingen är även den godkänd, även om den kan bli småstel på sina håll.

Gameplay tiden beror lite spelaren, jag plöjde igenom många av banorna runt 20 minuter - så ett snitt på runt 5, 6 timmar borde Dreamkiller landa på när man lirat igenom det första vändan och spöat sista bossen.. vilket för oss till nästa sak.

Bossarna är ett rent skämt i det här spelet. Det enda du behöver göra på - nästan - alla bossar är att hålla in skjutknappen för glatta livet och sikta på bossen. Ca 10 sekunder senare ligger han ner. Kort sagt; ingen direkt utmaning, vilket är synd.

Dreamkiller innehar även någon form av "continue" funktion också. Du dör inte om ditt hp tar slut, utan får börja vid närmaste checkpoint - ungefär som att ingenting har hänt. Du dör inte förrens efter att ha åkt på smisk tre gånger (tror jag iaf). Vad jag vill säga med detta är att spelet blir rätt.. enkelt och utmaningen rasar rätt drastiskt när man har ett sånt här system.

Jag har inte så mycket mer att skriva om Dreamkiller egentligen. Det är ett ok run 'n gun spel i stil med Painkiller - fast tråkigare och mer långdraget. Att utmaningen inte riktigt finns där heller bidrar till att tråkighetsnivån ökar. Grafiken kunde ha varit bättre också, för den delen.

I den tredje expansionen till det numer klassiska Painkiller antar spelaren rollen som William "Wild Bill" Sherman - en yrkesmördare som under sitt sista uppdrag själv föll offer för sin egen C4-laddning som var ämnad för en grupp med gangsters, i ett försök att rädda en busslast med människor som kom för nära. Efter att ha dött skickas Bill in i skärselden där en av Elyahim (en kvinnlig ande som guidar mäns själar genom skärselden) fastnar för honom. Bill måste nu - guidad av Elyahim - kämpa sig igenom horder av demoner för att rädda sin själ.

Har man spelat något av de tidigare Painkiller spelen så känner man igen sig ganska snabbt i Resurrection. Det som är nytt i spelet är givetvis nya maps, ny huvudroll, några få nya fiender och bossar, två nya vapen, Elyahim's röst (som ger dig tips och objektiv genom spelet) och en lite annorlunda gameplay typ än sina föregångare. Istället för att kubba från punkt A till punkt B och däremellan skjuta sönder allting som rör sig kombinerar Resurrection detta tillsammans med olika objektiv och stora banor med olika vägar och ställen att utforska mellan striderna. Spelet kör även på en uppdatering av Painkiller-motorn.

Spelets bra sidor är t ex att man återigen träder in i en oldschool-FPS-värld där det hela mer eller mindre går ut på att skjuta sönder allt och alla som kommer i ens väg - vilket är kul. En annan god sida med spelet är att det går undan något så in i helvete. Mellan varje strid har du ca 10 sekunder att pusta ut, sedan får du sitta och banka på avtryckaren återigen som en liten djävel. Och har man kört Painkiller innan känner man igen sig väldigt mycket från föregångarna, vilket är.. bra. Eller nåt.

Spelets dåliga sidor är dessvärre fler. Det första jag stör mig på är omgivningarna. Det är så satans mycket bråte ÖVERALLT att när du hamnar i en riktigt stor strid så fastnar man väldigt ofta i något skit så man får sig ett antal smällar. En annan sak som är grymt irriterande med omgivningarna är att det oftast inte är bara att knalla från A till B, utan du ska behöva krångla och jävlas för att ta dig fram tack vare att omgivningarna är grymt ojämna. Det andra jag stör mig på är fienderna, då de är grymt overpowered och smiskar dig anytime om du låter dem komma allt för nära. Andra grejer jag stör mig på med spelet är exempelvis att det är överdrivet mörkt, vilket gör att man ofta inte ser ett jävla dugg vart man ska eller vad man håller på med (om man har någon ficklampa vet jag inte, orkade aldrig kolla upp det). Visst kan man öka ljusstyrkan i spelet, men jag anser att man inte ska behöva göra detta om man faktiskt har en ljus skärm. Att spelet dessutom är mer eller mindre en tredje upprepning (det finns två expansioner innan den här) och inte erbjuder spelaren speciellt mycket nytt är rätt bullshit. Missförstå mig inte, jag älskar att springa runt och skjuta monster till höger och vänster, men då jag redan gjort det tre gånger innan under samma speltitel så börjar det kännas rätt urmjölkat.

Grafiken är inte speciellt imponerande jämfört med dagens standarder, men den funkar helt ok.. antar jag. Det syns rätt väl att de har kört på Painkiller-motorn iaf. Ljudeffekterna och voiceactingen är som i de tidigare spelen - de hamnar någonstans mellan helt ok och bra.

Som jag skrev längre upp så kommer de som kört de tidigare Painkiller-spelen känna igen sig rätt väl, det gäller även med kontrollerna. Och de funkar fortfarande riktigt bra.

I trailern nedanför här står det att det även finns ett Co-op läge i Resurrection, huruvida det stämmer - eller är gameplaymässigt - vet jag inte, då jag inte provat det.. tyvärr. Så jag utelämnar kommentarer kring det.

Speciellt mycket mer finns det nog inte att tillägga. Tror jag iaf. Painkiller: Resurrection blev en stor besvikelse för min del iaf - även om det har ett par bra sidor. Men när det enbart handlar om att mjölka ur ett koncept blir det hela ganska trist i längden.

I Black antar du dig rollen som Black Ops sergeanten Jack Kellar, som i videoklipp mellan varje uppdrag berättar för en förhörsledare vad som inträffade fyra dagar tidigare då han och hans team skickades in någonstans i Tjetjenien för att stoppa en terroristgrupp kända som Seventh Wave.

Storyn är inte så mycket att hurra över och är rätt svår att berätta. Black är inte ett spel man ska prata om, utan ett spel man ska spela. När det kom införskaffade jag det rätt omedelbart till Xbox och plöjde igenom det en sisodär 2, 3 gånger och har nu alltså plöjt igenom det på PS2an också.

Hela spelet påminner mycket om en riktigt tung B-action rulle och det är inte ofta man knallar runt och bara tittar på omgivningarna, utan avtryckaren får arbeta ganska rejält igenom hela spelet. Uppdragen är oftast uppbyggda på att man ska ta sig från punkt A till punkt B, men ju högre svårighetsgrad man kör på desto fler sidouppdrag måste man slutföra för att kunna ta sig vidare i spelet.

Grafiken är ganska snygg för att ha snart 4 år på nacken och vissa effekter - så som att vyn blir suddig när man laddar om - är rätt coola och vad jag själv vet har jag inte sett speciellt många (om några alls) spel som haft just dessa effekter.

AIn på både fiender och kamrater är rätt.. sunkig dock. Men spelet har som sagt runt 4 år på nacken, så egentligen kan man väl inte klaga så där speciellt jättemycket över den.

Gameplayet är guldkornet i spelet. Att springa runt och sula granater åt alla jävla håll, skjuta RPG's rakt in i byggnader så det regnar glas över ett helt kvarter eller skjuta en hel armé med AI's som kommer springande mot en gör spelet omspelbart flera gånger om (vilket borde säga sig självt med tanke på att jag har spelat igenom det så pass många gånger som jag gjort).

Jag har faktiskt ingenting att gnälla på när det gäller Black. Det är ett av mina favorit-FPS-lir genom tiderna och jag skulle mer än gärna se att det får en lika fet uppföljare - fast med dagens grafik och AI, givetvis.

Jag börjar med följande: jag har spelat Scholarship Edition versionen av Bully, dvs en re-release av spelet från 2008 (som först släpptes 2006). Några nya saker (nya uppdrag, minispel, kläder etc.) ska tydligen vara tillaggda i den här releasen av spelet och går inte att komma åt i de äldre releaserna av spelet. Med det sagt kommer nu mina åsikter och en kort storybeskrivning.

Jag är ganska grymt spyfärdig på alla dessa freeroam-spel (aka sandlådespel) och Bully är givetvis inget undantag. Jag brukar dessutom i regel alltid spela igenom de spel jag recenserar, det här är ett av de få undantagen jag gjort - tack vare ovannämnda anledning. Att jag införskaffade berodde delvis på att Rockstar stod bakom det, samt att jag tyckte det verkade vara ett rätt intressant upplägg.. Bully är nämligen det enda (såvitt jag vet) freeroam-spelet där du springer runt på en skola och kickar folks ass. Storyn är rätt enkel.. och den följer som så:

Du antar dig rollen som den femtonårige bråkstaken James "Jimmy" Hopkins som blivit placerad på Bullworth Academy (en fiktiv New England skola), för att se till att få betyg i samtliga ämnen och hålla sig ifrån bråk... vilket är lättare sagt än gjort när man är "the new kid" på skolan. Kort efter hans ankomst blir han meddragen av Gary Smith, som besitter en plan som ska göra så att de "tar över" skolan.

Som alla andra freeroam-spel innehåller spelet givetvis också sidouppdrag som kan räknas som minispel. I början är dessa minispel dina lektioner, exempelvis matematik, engelska, geografi, musik, biologi etc. För varje level du klarar (det är totalt fem nivåer per lektion) så låser du upp lite olika grejer, bland annat nya sätt att slåss, nya kläder, nya repliker så att du kan kyssa tjejer lättare etc. Senare i spelet får du även minispel där du vinner pengar om du lyckas fixa dem.

Då Jimmy är en jävla snorunge får man givetvis inte tillgång till några bilar eller skjutvapen, istället får man gott nöja sig med cyklar, en skateboard, slangbella, klipulver, stinkbomber och smällare för att ta sig snabbare fram och för att få överläge på ens fiender.

Ställer man till med sattyg och blir haffad av t ex polisen eller äldre elever som patrullerar runt på skolan blir man skickad till rektorn och får sig en blåsning av honom.. såvida man inte lyckas slita sig loss och kubba därifrån tills kusten är klar.

Allt eftersom spelet fortgår, desto fler områden låser man upp runt omkring skolan - som är startpositionen i spelet. Ungefär som i vilket annat freeroam-spel som helst.

Det enda jag har att klaga på med spelet är dess kontroller som var fruktansvärda i början innan jag nött in dem så att allt gick per automatik. Att de inte uppdaterat grafiken speciellt mycket i Scholarship Edition versionen (den är rätt stel för att vara ett spel som blev släppt 2008) förstår jag faktiskt inte, fast det hela handlar säkerligen mest om att trycka ut samma spel med några få nya sketna funktioner för att suga av folk lite mer cash. Whatever..

Det finns ganska lite att säga om spelet egentligen. Har man spelat ett par andra freeroam-spel innan så kan man nog räkna ut hur det här spelet är, för så speciellt märkvärdigt är det faktiskt inte - om vi bortser ifrån att det utspelar sig delvis på en skola.. och att det innehåller en rätt minimal nivå av rent våld.

Anyway... hade det inte varit för att jag nästintill spyr varje gång jag ser ett freeroam-spel nu för tiden hade jag säkerligen spelat klart skiten - även om det inte är ett av de bästa spelen i genren.

Det andra spelet tar vid ungefär där första spelet slutar (jag minns inte om man får reda på hur lång tid det har gått mellan spelen). Ares - Krigets Gud - är död och Kratos har nu tagit över tronen. Men som den spartanske krigaren han en gång var föredrar han givetvis krig före fred och han blir snart lurad och förådd av Zeus - som tar tillbaka alla hans krafter.... och dödar honom. Men tack vare hjälp från Titanerna lyckas Kratos återigen undfly Hades och beger sig iväg för att göra det ingen gud eller människa gjort tidigare: ändra sitt öde...

Allt som var bra i ettan är lika bra i tvåan. Enda skillnaderna är väl story, ett par av kontrollerna (som är väldigt lika det första spelets kontroller, vilket är nice) och att det är betydligt mer banka-knappar-sekvenser. Konceptet är det samma (dvs hack 'n slash med lite problemlösning) och spelet bjuder både på utmaning (som till en viss del kan bli en ren pain in the ass), ultravåld och en nypa svart humor.

Jag har inte så mycket mer att säga än så där, faktiskt. God Of War II är lika bra som sin föregångare på samtliga punkter, helt enkelt. Att slutet är en rejäl cliffhanger gör mig bara ännu mer sugen på att köra det tredje spelet.. vilket jag förhoppningsvis kommer få göra i framtiden. Eller nåt.

När Krigets Gud, Ares, plötsligt attackerar Athen tillsammans med sina styrkor lägger Athena ett uppdrag på den dödlige f.d spartanska kaptenen Kratos axlar (då Zeus har förbjudit gudarna att starta krig sinsemellan): att förgöra Ares och stoppa kriget.

Om jag ska vara ärlig så skäms jag faktiskt. Ganska mycket med. Att jag inte har spelat God Of War innan är skandalöst. Jag tänker vara så kortfattad jag bara kan då jag tror att de flesta gamers redan vet vad det här är för spel.

Grafiken (för att vara PS2), voiceactingen, videorna, ljudet, kontrollerna, storyn (som utvecklar sig allt eftersom spelet fortgår, därav den korta storybeskrivningen).. allt är på topp. Det enda jag kan tänka mig att påpeka är nog utmaningen i spelet som bitvis blir otroligt skitsvårt och rent av drygt och irriterande. Men samtidigt som de kan vara irriterande så finner jag ändå spelglädje i spelet då man.. ptja.. i princip springer runt och kapar monster på mitten. Och så är det lite pussel mellan fighterna, typ.

Spelet har även släppts - tillsammans med sin första uppföljare - även till PS3an med uppdateringar av spelen samt support för troféer inför God Of War III's släpp.

Det finns nog inte så mycket mer att säga om God Of War egentligen. Det är blodigt som satan, har en grymt bra story och även en liten nypa av svart humor här och där. Jag skulle nog vilja påstå att God Of War är PS2 när det är som bäst.

Gott folk. Jag tror att jag har hittat 2009 års sämsta skitspel. Titeln för denna nominering går till... Fort Zombie. Ska jag vara helt ärlig med er spelade jag kanske 10 minuter eller något innan jag stängde av för att sedan avinstallera skiten. Innan jag går in på detaljerna kör vi en snabb storyförklaring.. som jag knappt själv har koll på.

Storyn är rätt simpel. Du antar dig rollen som någon stövel - vad han heter kommer jag inte ihåg och jag kunde nog inte bry mig mindre heller - som är fast i en zombieöversvämmad småstad. Dina mål; se till att få övertaget över en byggnad för att sedan göra denna byggnad till din bas, därefter ska du leta reda på proviant, vapen, ammunition, andra överlevande och se till att överleva en inkommande zombievåg.

Ungefär där tar det intressanta helt slut. Fort Zombie är ett av de största skämt jag har sett under det här året, måste jag säga. Bakom spelet ligger Kerberos Productions - som består av f.d anställda vid Barking Dog Studios och Rockstar Games. När man hör namnet Rockstar Games tänker man direkt kvalitéspel - Fort Zombie är det totalt motsatta.

Spelets grafik ser ut som någonting ifrån början av 2000-talet och håller inte alls dagens mått. Laddningstiden var löjligt lång för ett så pass litet spel (skiten ligger på runt 350mb installerat). Soundtrack existerar inte. Någon voiceactingen kan ni glömma. Och ljudeffekterna är delvis ok och delvis gräsliga. Karaktärernas rörelser är otroligt stela och påminner ganska mycket om tidiga tredjepersonslir.

Spelet inkluderar även ett sorts RPG-liknande system där du väljer din karaktärs bakgrund. Huruvida den funkar vet jag inte. Jag såg dock någonting om att man går upp i level.. eller nåt. Det är iofs en rätt orelevant grej då spelet suger i övrigt.

Kontrollerna var halvok. Det enda jag har att gnälla över där är väl att man fick lov att hålla in gå-knappen för att gubben skulle återfå stamina när han blev uttröttad... vilket för oss till nästa problem.

Staminan. Den förekommer i otrooooligt många spel, och har gjort det i ett par år nu. Men i Fort Zombie tas detta på OTROLIGT stort allvar och det hela kan jämföras med en astmatiker ute på springtur på en sisodär 20 mil utan pauser. Gubben kan springa kanske 10 meter för att sedan bli helt tvärslut. Detta medför att man måste antingen stanna för att få tillbaka tillräckligt med stamina eller fortsätta gå i otroligt seg takt. Största problemet blir givetvis om man har en stor hord zombies bakom sig som mer än gärna vill gnaga på en. Vill man då stanna eller bara ta sig därifrån? Enkel fråga med ett jävligt enkelt svar.

Ett annat problem som är kombinerat med staminan är omladdningen för vapnen man innehar. Det tar år och dar innan snubben laddat om vilket innebär att om du har, ptja, 5 zombies mot dig och du har den första pistolen (som är en usel 6-skjutare) så kan jag garantera att zombierna hinner slå och bita dig mer än en gång innan du fått dö på.. ptja, 1 av dem.

Visst, problemen med staminan och omladdningen är givetvis "verklighetsbaserade" och genom detta ska spelet kännas mer verkligt. För helvete, är zombies verkliga? Det är ett SPEL. Jag vill inte ha verklighet i såna här spel. Jag vill bara kunna gå in i en spelvärld för att skjuta zombies åt helvete. Förbannade muppar.

Spelet innehar även en hel bunt jävla buggar. Exempelvis försvann staden efter att jag hade gjort rent hus inne i min så kallade bas och när jag gick mot staden ramlade jag ner i en grå miljö för att sedan försvinna. Jag dog inte, jag ramlade bara vidare. Det var även då jag bestämde mig för att ge upp och avinstallera skiten.

Att jag la ner mer tid på att installera och få igång skiten än vad jag faktiskt spelade det är - för mig - helt obegripligt. Vilket skämt!

Året är 2120. Den globala ekonomin har brakat åt helvete helt och de mäktigaste ledarna på Jorden har gett order om att de råvaror som finns på Mars (metal) ska utvinnas för att bemöta den höga efterfrågan. Tack vare detta har Earth Defense Force (EDF) tagit kontrollen och det råder ren diktatur på Mars.

Kort efter att Alec Mason (spelaren) har anlänt till Mars för att arbeta i gruvorna blir hans bror avrättad av EDF-soldater. Alec håller själv på att stryka med men blir räddad av motståndsrörelsen Red Faction som har ett par enkla mål: driva EDF av Mars och kräva av Jordens ledare att de ska förhandla.

Och Mason blir givetvis en viktig person i upproret mot EDF, annars hade man ju inte spelat honom. Eller nåt. Hur som helst, Red Faction: Guerrilla är inte som de två tidigare spelen i serien, utan är ett sandlådespel - alltså en sorts GTA-klon, fast på Mars. Storyn i spelet är av klassisk variant givetvis, men allt igenom spelet uppstår det twistar som man inte riktigt är beredd på första gången man spelar igenom det - vilket är rätt nice.

Grafiken är riktigt bra och håller givetvis dagens mått, men karaktärernas ansiktsuttryck känns rätt stela och de ser mer ut som robotar än människor när man tittar på dem i spelläget. Videorna däremot är grymt snygga och jag har inget att gnälla om där.

Kontrollerna är bra och rätt lätta att komma igång med, men zoom-funktionen är något av det mest irriterande jag har varit med om i ett sånt här spel. Ibland får man praktiskt taget banka på zoom-knappen för att någonting ska hända och ibland måste du stå helt stilla för att kunna zooma överhuvudtaget. Detta medför givetvis automatiskt att om du är i en eldstrid kan du lätt få arslet bortskjutet om du inte passar dig jävligt noga.

Röstskådespelet och ljudet är godkännt och jag har inte speciellt mycket att påpeka kring det faktiskt. Det är varken märkvärdigt eller uselt, det är bra. Helt enkelt.

Som i typ alla andra sandlådespel finns det givetvis också sidouppdrag även i det här spelet. Sidouppdragen går bland annat ut på att spränga byggnader på så kort tid som möjligt, rädda någon och köra denne/dessa person/personer till närmaste safehouse eller så ska du leverera en bil innan tiden går ut. Och som i de flesta andra spel av denna variant är dessa uppdrag ganska behövliga om man vill komma vidare i spelet då man måste få en viss poäng för att driva ner EDF-kontrollen. Du kan även spränga och förstöra viktiga EDF-byggnader för att få ner denna poäng också.

Actionmomentena är jävligt många och ibland är de tyvärr ofrivilliga då man plötsligt blir jagad av en EDF-patrull. Detta kan medföra ren irritation då man exempelvis är på väg till ett uppdrag (du får inte vara efterlyst av EDF för att kunna starta ett uppdrag). En återkommande grej är den härliga funktionen att man kan spränga och förstöra en hel del grejer, så som skitstora byggnader. Det finns nog inte så mycket som kan mäta sig med att slänga en massa bomber på en byggnad och sedan detonera dem för att se hela byggnaden bara falla ihop som ett korthus i ett stort moln av damm och rök.

En annan grej jag störde mig rejält på var bilkörningen i spelet. Vissa bilar kunde få toksladd utan någon direkt anledning och vissa bilar välter av att man råkar nudda en sten eller dylikt. Detta, gott folk, har jag suttit och skrikit mig hes av under diverse olika uppdrag och sidouppdrag.

Utöver allt detta får man även en bunt achievements man kan - om man vill - böka ut, utöver spelets story då. Jag har även läst någonting om att de har börjat släppa DLC-paket nu till spelet där bland annat prequel-kampanjen Demons Of The Badlands är inkluderad. Vad jag har förståt det släpptes inte denna kampanj till PS3an eller 360n (men har troligtvis släppts som DLC redan) när spelet släpptes, men att den var med i PC releasen (jag har kört igenom kampanjen). Kampanjen utspelar sig innan huvudstoryn i spelet och man antar sig rollen som Samanya (eller Sam) - som är en viktig person i huvudstoryn. Under kampanjen får man ett par nya uppdrag (som för övrigt är grissvåra) att stöka igenom och man får slutligen se hur hon blev indragen i Red Faction gruppen.

Avslutningsvis kan jag väl säga att Red Faction: Guerrilla är ett bra spel - även om jag har börjat ledsna lite på alla dessa sandlådespel. Spelet håller hur som haver dagens mått och gillar man actionlir där man får hålla in avtryckaren ganska mycket och spränga saker åt helvete är Red Faction: Guerrilla ett måste.

Jag skulle tro att de flesta som har - eller har haft - en PS2a och som har varit eller är insnöade på FPS spel (speciellt konsoll-FPS) vet vad Killzone är för ett spel. Spelet - som släpptes 2004 - utspelar sig på den koloniserade planeten Vekta, där Helghast imperiet har återhämtat sig efter sitt nederlag i det så kallade First Helghan War och har nu inlett ett anfall mot Interplanetary Strategic Alliance (I.S.A.). Vekta's orbitala Strategic Defense (S.D.) platformar gav vika under den inledande attacken, vilket gav Helghast armén chansen att landa sina trupper på planeten, vilket gjorde det svårare för de underlägsna I.S.A. styrkorna.

Spelaren tar ann sig rollen som I.S.A. kaptenen Jan Templar som blir tillbakakallad till huvudbasen för att få nya uppdragsmål. Templar får uppgiften att leta reda på I.S.A. agenten Hakha och nyckeln han besitter...

Vad som följer är action. Förbannat jävla mycket action, för att vara mer exakt. Det är varken många eller långa stunder man knallar runt planlöst och inte skjuter på fiendesoldaterna - som för övrigt är några av de gapigaste fiender jag har stött på i ett spel. Detta ligger givetvis på plussidan av spelet, men spelet lider också av några saker - exempelvis buggar, melee-systemet och emellanåt löjligt svåra banor.

En av buggarna jag har stött på var en sån där skitrolig grej att man fastnar bakom ett föremål och inte kan ta sig därifrån - vilket resulterar i att man fint får starta från senaste checkpointen. Detta blir enormt irriterande när man lyckats ta sig förbi ett område där man haft rejäla svårigheter att ta sig förbi.

Melee-systemet tycker jag att de kunde ha gjort annorlunda. Istället för att bara trycka på en knapp så slår din gubbe med geväret/pistolen, så måste du springa upp till en motståndare för att sedan trycka in en knapp - varpå din karaktär gör en instant kill - för det mesta. Jag vet inte om det är en bugg eller om fienden är för stark för att dö på en attack, men mot slutet av spelet var jag med om att när jag gjorde en melee-attack mot en fiende så fick jag lov att göra detta 2-3 gånger för att sänka fanskapet.

Visst, jag gnäller inte om ett spel är svårt - det blir givetvis bara mer utmanande då. Självklart. Men på flera av banorna i Killzone ligger det som en tjock dimma över banan, så du ser knappt dina motståndare - men de ser dig. Detta blev riktigt jävla frustrerande när man blev beskjuten, träffad och hade inte en jävla aning om vart fan skotten kom ifrån. Detta hade de kunnat skippat och laggt in något annat istället, tycker jag. Hade det inte varit för mitt team hade jag troligtvis blivit assfucked på de här banorna och kanske inte ens orkat lira klart spelet - vilket hade varit synd.

Visst finns det ett par grejer till som inte är bra med spelet, men jag nöjer mig med de här grejerna och går över till de bra sidorna av spelet. De bra sidorna är exempelvis att spelet har ett sjuhelvets till tempo och det är inte ofta du knallar runt utan att ha några stackare att blåsa arslet av - som sagt. Spelet innehar även en jävligt nice story som utvecklar sig sakta men säkert ju närmare slutet av det du kommer. Återspelningsbarheten är ganska hög dessutom, tack vare att efter ett par banor in i spelet låser du upp 3 nya karaktärer - som du dessutom kan spela som under de senare uppdragena. Detta medför också att vissa uppdrag blir lite annorlunda beroende på vilken karaktär du väljer att spela... vilket också gör att man kan lira om spelet ett antal gånger, beroende på hur nyfiken man är av sig.

Och så går vi ifrån några av de bra sidorna av spelet till grejer som jag gärna skulle vilja klaga på, men inte har hjärta nog pga att spelet är från 2004. Vi börjar med grafiken. Grafiken i spelet var säkerligen riktigt läcker back in the 2004 days, men jämfört med dagens standard så blir den rätt rejält överkörd. Exempelvis buggar (där har vi det igen!) grafiken så att vissa karaktärers ansikten blir alldeles suddiga i en vinkel, men när man flyttar på sig blir deras ansikten som de ska vara. AIn är inte heller speciellt imponerande - speciellt inte då ens kamrater är ungefär lika smarta som en påse luft. Exempelvis kan de få det klassiska rycket att de springer framför dig när du skjuter, ställer sig i vägen och blockerar ingångar/utgångar för dig eller bara är helt slut i huvudet och bara står och glor medans du själv får kubba arslet av dig samtidigt som du måste skjuta mot fiendesoldaterna. Det sistnämda beror givetvis på att dina kamrater måste SE era motståndare för att få tummen ur röven och göra någon nytta. Ett plus med dina kamrater dock är att de är odödliga. Jag vet inte hur mycket stryk de tog, men de la sig aldrig. AIn är ungefär lika på dina fiender - med den lilla skillnaden att de är betydligt mer aggressiva. De slänger ALLT de har på dig, om du inte passar dig förbannat noga. Jag vet inte hur många gånger jag blivit sprängd åt helvete tack vare en granatkastarbeväpnad fiende.. som jag givetvis inte såg tack vare taskiga siktförhållanden.

Visst är det kritik jag har skrivit, men samtidigt har jag lite överseende med det hela. Spelet är från 2004, så varken jag eller någon annan kan ju egentligen begära att spelet ska vara lika snyggt och ha lika bra AI som spelen som släpps nu. Det hade dock varit lite småintressant att se hur Killzone hade sett ut och varit om det släppts i år (som sin uppföljare gjorde) istället för 2004...

XIII börjar med att spelaren antar rollen som en man som vaknar upp på Brighton Beach i Brooklyn, New York, utan något som helst minne av vad som har hänt och med svåra skador. Med endast en tatuering föreställande numret 13 i romerska siffror (XIII) på sin skuldra och en nyckel till ett valv på en bank beger sig mannen iväg för att ta reda på vad som egentligen hänt honom.

Resten av storyn utvecklar sig allt eftersom spelet går och att skriva det skulle spoila ungefär hela jävla spelet - så det låter jag bli. Storyn är dock riktigt bra, med en hel del twistar och hål här och där som fylls igen allt eftersom man plöjer igenom spelet. XIII är dock grovt baserat på en belgisk serietidning och innehåller vissa ändringar i storyn så att det ska passa in i gameplayet bättre. Det enda jag har att klaga på kring storyn är att spelet slutar exakt där serietidningarna slutade - vilket var en fet jävla cliffhanger, vilket lämnar ett hål för en fortsättning. Någon fortsättning har vi dock inte fått, vilket är grymt synd då spelet är riktigt bra.

Grafiken bör man ha överseende med då spelet släpptes 2003 och även om spelet är tecknat och är uppbyggt lite som en serietidning (exempelvis står det CLICK när det är slut på ammunition i vapnet man använder, pratbubblor kommer upp där det står vad karaktärerna i spelet säger när de pratar osv.), så är ändå grafiken rätt stel och kantig - jämfört med dagens grafik alltså. Så, ha överseende med den.

Gameplayet varierar från bana till bana. På en bana kan du gå berserk och skjuta sönder arslet på varenda jävel som kommer i vägen för dig, medans på andra banor måste du ta det jävligt lugnt och se till att inte alarmet ljuder - vilket resulterar i mission failed. Dessa två stilar (stealth/berserk) av gameplay kombinerade gör spelet riktigt kul och spelvärt. Återspelbarheten är väldigt hög (dels för att det här är typ åttonde eller nionde gången jag kört igenom det sen det släpptes). Gameplayet är väldigt storydrivet också och med hjälp av videos som visas mellan vissa av banorna driver storyn på riktigt bra. Spelet blir aldrig direkt tråkigt heller, även om det är väldigt enkelspårigt.

Uhm. Det var nog allt om XIII. Det är ett bra spel och att de aldrig släppte en uppföljare som klargjorde cliffhangern är fruktansvärt synd. Vi får helt enkelt hoppas på att det kommer en uppföljare i framtiden... nån gång...

I samband med den sjätte Saw filmen släpptes även det här spelet - troligtvis mest för att mjölka ur konceptet lite till. Jag har iaf kört igenom det och.. vad jag tycker berättar jag längre ner. Nu kör vi storybeskrivning.

I Saw-spelet axlar du rollen som kriminalaren David Tapp (någon som minns honom från den första filmen? Danny Glover spelade den rollen) som vaknar upp på ett övergivet gammalt mentalsjukhus.. fast i en av Jigsaw's fällor. Besatt av att fånga Jigsaw slukade Tapp's uppdrag honom helt och ödela hans familj, som resulterade i skiljsmässa, mental instabilitet och övergivenhet. Som om inte det vore nog förstördes Tapp's karriär när han bevittnade hur hans kollega och vän blev dödad av en av Jigsaw's fällor. Men Tapp är nu fångad i ett av Jigsaw's dödliga spel och för att överleva de dödliga fällorna och pusslena som Jigsaw har satt upp för honom och andra, måste Tapp rädda flera individer.. som dessvärre har ett mörkt förrflutet kopplat till honom. Kommer Tapp kunna rädda dem? Kan han överleva sin besatthet av att hitta Jigsaw?

Saw-spelet är alltså någon form av prequel till den första Saw-filmen. Spel baserade på film har tendenser till att vara urusla, samma med film som är baserade på spel. Saw-spelet är.. mitt emellan.

Vi börjar med de goda sidorna först. För de Saw-kåta finns allt som Saw-konceptet innebär. En hel del gore, en hel del pussel, Tobin Bell som lånar ut sin röst till Jigsaw och spelet känns helt enkelt.. som Saw. Storyn är helt ok och bjuder självfallet på en rejäl twist i en av avslutningarna (det finns två). Voiceactingen är helt ok också och det flyter på rätt bra (speciellt när Bell pratar). En annan grej Saw-fans kommer gilla är att det är lite som att träda in i en Saw-film - du MÅSTE lyssna på vad Jigsaw säger och sedan klura ut vad han egentligen menar, precis som i filmerna.

Och så de dåliga - alternativt bedrövligt dåliga - sidorna. Kontrollerna i spelet är skit så det står härliga om det. Ibland buggar sig kontrollerna så du kan sitta och banka på exempelvis 1 (som är Use-knappen) för att öppna en dörr och Tapp bara står där och glor som ett fån, vilket blir GRYMT irriterande om man måste stänga en dörr snarast.

Fightingsystemet är käpp rätt åt helvete. Får du en smäll, då är du så gott som död, såvida du inte kubbar iväg. Det finns egentligen bara två vapen i hela spelet som faktiskt är bra - dina egna knytnävar och en pistol. Alla andra vapen är bedrövliga då du kan sitta och banka för glatta livet och Tapp bara står där och verkar ha flytit bort till Lala-land. Att man knappt tål någonting är även det jävligt irriterande - speciellt när en fiende får övertaget (vilket inträffar rätt ofta om du inte kör på knytnävar eller pistol).

Grafiken ser förjävlig ut och liknar någonting ifrån '06, '07 (inget fel med spel från '06 eller '07, men ett spel från '09 ska ha bättre grafik än så här). Karaktärerna är otroligt stela och det ser mer ut som att de bara står och stirrar tomt framför sig än att de faktiskt tittar på varandra när de pratar.

Vissa pussel dyker upp många gånger igenom spelet, vilket kan bli otroligt upprepande och - i längden - rent av trist. Det som dock lyfter pusslena är när man stöter på enskilda pussel som bitvis kan vara riktigt svårlösta.. dock är det glest med dem och man får oftast nöja sig med många lättlösta grejer (såvida inte ens hjärna ligger och sover).

Jag avrundar med att säga att Saw-spelet innehåller många brister, men är man ett Saw-fan och gillar att gnugga geniknölarna lite grann - blandat med gore, våld och en hel del irritation bitvis - så är Saw ett givet spel. Personligen tycker jag det är ok, mer eller mindre.

En kall januarinatt förändras Lucas Kane's liv drastiskt. Han - under en sorts trans - hugger ihjäl en man inne på en restaurangtoalett och lämnar därefter platsen i förvirring. Lucas börjar sedan att försöka ta reda på vad som egentligen hänt honom. Samtidigt sätts kriminalarna Carla Valenti och Tyler Miles på fallet om restaurangmordet och upptäcker snart att liknande mord har inträffat förut...

Jag har faktiskt uteslutit en hel del från storyn nu då jag hade fått lov att spoila en hel del annars. Spelet är hur som haver grymt jävla bra. Det slänger in spelaren i rollen som Lucas, Carla och Tyler samt Lucas' bror - Markus Kane - ett par gånger genom spelet.

Fahrenheit - eller Indigo Prophecy som det hette i Amerika och Kanada (tack vare att spelutvecklarna inte ville att folk skulle koppla samman spelet med filmen Fahrenheit 9/11) - är mer som en interaktiv film än ett äventyr- eller tredje-persons-spel. Hur filmen blir är upp till spelaren - till större delen. Vissa grejer är redan förbestämda att man måste genomföra dem för att kunna komma vidare i spelet men till större delen är det helt upp till spelaren att bestämma hur "filmen" ska fortsätta och även hur den ska avslutas (det finns en hel bunt avslutningar att få).

Gameplayet kanske inte låter så jävla kul eller intressant, men det är just det det är. Det är nyskapande och annorlunda - även fram till dags datum. Omspelbarheten är otroligt jävla hög. Det här är typ den fjärde eller femte gången jag spelar igenom spelet - även om de tidigare gångerna var på Xbox... vilket för oss till det enda jag egentligen har att klaga på med PC-versionen av spelet: kontrollerna.

Kontrollerna är till en början fruktansvärda. Man använder piltangenterna, shift-knappen brevid piltangenterna, numpaden och musen. Att komma in i kontrollerna är en relativt hög pain in the ass, men när de väl sitter flyter det på ganska bra. Hur kontrollerna var på Xbox-versionen minns jag inte, men det jag har för mig var de betydligt jävla mycket bättre än PC-versionens kontroller.

Spelet är från 2005, så grafiken är.. helt ok för sin årsgång. Det hade varit intressant att se spelet med dagens grafik. Vi som är fans av spelet får helt enkelt hoppas på en remake.. eller rent av en uppföljare till spelet.

För er snuskhumrar inkluderar även spelet två sexscener (varav en är interaktiv). Men sitter ni och spelar den amerikanska eller kanadensiska releasen av spelet (icke re-releasen av spelet som kom under titeln Fahrenheit: Indigo Prophecy Director's Cut) kan ni nog rätt lugnt räkna med att ni inte får se dessa scener - och inte heller det andra "vuxenmaterialet" (blod, våld, osv... tror jag). Anledningen är följande: Quantic Dream (utvecklarna) fick lov att ta bort vissa grejer i spelet för att slippa få en "Adults Only (18+)" stämpel på spelet, vilket hade resulterat i att vissa butiker inte hade sålt spelet. Min personliga åsikt om detta är att det är rent av töntigt då sexscenerna visar knappt någonting egentligen och de våldsscener som är med i spelet innehåller inte heller så där extremt hög nivå av våld - om vi jämför med FPS-spel.

End of station - äntligen. Fahrenheit var, är och förblir ett odödligt spel i mina ögon. Kontrollerna för PC-versionen kan jag ha lite överseende med. Något som bör påpekas också är att ett kommande spel - Heavy Rain - är även på väg till PS3an, som använder sig av ungefär samma idé som Fahrenheit.

Zombie Shooter liren är även de utvecklade av samma killar bakom Alien Shooter liren - Sigma Team. I det första Zombie Shooter finns inte heller någon story och spelet är ganska likt det första Alien Shooter - du skickas ner i ett laboratorium för att rensa upp och se till att zombiesmittan inte sprider sig över världen.

I Zombie Shooter 2 finns det en liten backstory - faktiskt. Du har fått ett brev av din syster som berättar om den nya staden hon bor i och att hon längtar efter att få träffa dig igen. Men hon skriver också att någonting är fel på företaget - M.A.G.M.A. - hon jobbar för. Vid ditt anländande upptäcker du att någonting är fel - fruktansvärt fel. Den lilla staden är övertagen av zombies och det är nu upp till dig att ta dig igenom horderna av de odöda, ta reda på vad som egentligen har hänt och rädda din syster... innan det är försent.

Klassisk och klichéefylld story givetvis. Vad kan man annars vänta sig? Hur som helst så är Zombie Shooter 2 ett riktigt schysst slakta-zombies-lir - men det är långt ifrån originellt. Har man spelat Alien Shooter 2 då har man i princip spelat Zombie Shooter 2 också - bortsett från några punkter.

Zombie Shooter 2 har en sorts overlay med en gråaktig ton på färgen. De flesta miljöerna är gråaktiga, bortsett från eldar, zombies som exploderar, explosioner osv. Ett par nya fordon är även inslängda som vi inte har sett i Alien Shooter 2. Miljöerna är utbytta till en småstad och laboratorium-delarna dyker inte upp förrens på de sista banorna. Några av vapnen är emellertid nya, men det var inte mycket att hurra över. Och fienderna är självklart zombies istället för utomjordiska monster.

Resten är faktiskt sig löjligt likt. Till och med flera av dina uppdragsgivare är tagna direkt ur Alien Shooter 2. Vapnen, skyddsrustningarna, chipen osv. är också återanvända. Uppgraderingssystemet är även det återanvänt. Rent utsagt: Zombie Shooter 2 är mer eller mindre en rip-off på Alien Shooter 2 med några förändringar - ungefär.

Att de har tagit bort rösterna i spelet (nu vet jag iofs inte om det bara är min version det varit så i) är ganska frustrerande bitvis. Istället för en röst som snackar med subtitles längst ner på skärmen, ploppar det bara upp en ruta med text som du själv får sitta och läsa. Detta blir fruktansvärt irriterande när du är mitt i en strid och någon säger något till dig i komradion.

Utöver story mode delen av spelet erbjuds spelaren även två andra modes: Gun Stand och Survival. Gun Stand går ut på att sitta i en stor kanon och skjuta sönder allt som kommer i närheten, medans Survival går ut på att springa runt på en stor yta och bara meja ner allt som kommer i närheten av dig och försöka överleva under så lång tid som möjligt. Någon multiplayer del finns inte - vilket är synd.

Zombie Shooter 2 är dock ett jävligt bra spel - även om det känns som en rip-off av Alien Shooter 2 och att det är snålt på nya grejer. Men vad kan man förvänta sig av ryssar egentligen?

Jag hade tänkt dra en snabb resumé kring Alien Shooter spelen - som alla är utvecklade av det ryska spelföretaget Sigma Team - för att klargöra några punkter.

Det första Alien Shooter har en tunn story som egentligen är en ren ursäkt för att springa runt och skjuta monster till höger och vänster. Ditt objektiv i det första spelet är att ta dig in i ett underjordiskt laboratorium för att rensa ur alla utomjordingar till varje pris. Typ. Detta spel fick två expansioner, som egentligen inte bidrar med någon story utan fortsätter i samma mönster.

Alien Shooter 2 släpptes något år senare med fläskigare grafik, en story som sammanhåller en rad banor, voiceacting, en ny uppgraderingsfunktion, fler karaktärer med olika abilities att välja mellan.. och en massa annat. Slaktandet av monster var givetvis en återkommande sak och gillade man det första så gillade man nog även det andra. Dessvärre släpptes Alien Shooter 2 enbart i Ryssland, men släpptes senare under titeln Alien Shooter: Vengeance i övriga länder.

Då är vi alltså framme vid Alien Shooter 2: Reloaded, som i princip är en uppdaterad version av Alien Shooter 2 (alternativt Vengeance versionen). Skillnaderna är att spelet har fått en förändring i uppgraderingssystemet, två nya banor är tillaggda och.. öh.. så mycket mer är inte förändrat, egentligen.

Storyn i Alien Shooter 2 (och Vengeance givetvis) utspelar sig 2027. M.A.G.M.A. Energy Corporation kontaktar dig tack vare ditt rykte som en legosoldat - en av de bästa. Tack vare att situationen är brådskande skickas du till en bas någonstans i Kalifornien för att få instruktioner av general Baker - en man från ditt förflutna och som har arbetat med företaget på hemliga experiment för armén. Givetvis upptäcker du vid din ankomst att det verkar försigå mer än vad som var väntat. Utomjordingar har invaderat basen och det är upp till dig att ta reda på vad M.A.G.M.A. hade för sig och sätta stopp för det innan resten av världen blir attackerad och utrota dessa varelser.

Storyn kanske inte är den djupaste, bästa och mest intressanta storyn på år och dar - men den håller då gameplayet är satkul. Som i dess föregångare går givetvis spelet ut på att röja järnet och fimpa allt som kommer i din väg. Svårare än så är det inte.

Grafiken ser riktigt bra ut för att vara utvecklat i Ryssland och hela spelet ses snett uppifrån (strategi-vyn). Detta gör det givetvis ganska enkelt att se fiender en bit bort innan de är up your ass för att bita dig där.

Voiceactingen emellertid är löjligt stel och bitvis låter det som de som pratat in rösterna bara stått och läst rakt upp och ner utan någon som helst känsla för skådespeleri. Om de ens brytt sig i om den engelska dubbningen skulle bli bra eller inte har jag visserligen aning om. Aja.

Utöver storymodet finns även en rolig grej som heter Survival. Namnet talar rätt bra för sig självt och går ut på att överleva (no shit?). Mer än så är det typ inte. Vi finner även en multiplayer funktion i spelet där du och en (eller en bunt) polare kan gå ihop för att smiska utomjordiska arslen. Jag har provat denna funktion i Vengeance releasen med en polare. Det var kul som satan, men vi fick en hel del problem med det då våra burkar kunde antingen tvärhänga sig tack vare spelet eller så blev vi utkastade ur varandras spel - vilket givetvis var löjligt frustrerande.

Hur Survival eller multiplayer delen är i Reloaded kan jag inte säga, men jag antar att de är rätt lika Vengeance versionen. Så den info jag har gett får duga.

Det var väl ungefär vad jag hade att säga. En expansion under titeln Alien Shooter 2: Conscription har också släppts och kommer upp så småningom.

I den elfte installationen i Medal Of Honor serien antar spelaren sig rollen som menige Boyd Travers i 82nd Airborne Division under andra världskriget. Slagen man medverkar i utspelar sig i Italien, norra Frankrike, Nederländerna och Tyskland.

Alla krigsspelsfantaster vet troligtvis att i de flesta av Medal Of Honor-spelen springer man runt ensam och utför diverse olika spionuppdrag. I Airborne är det tvärtom. Här hoppar du från flygplan, landar mitt i stridernas hetta och måste själv pallra dig in bakom närmaste skydd för att inte få arslet bortskjutet. Givetvis har du kamrater runt omkring dig som hjälper till att slå tillbaka de tyska styrkorna... till en viss del.

AIn i spelet är fruktansvärt dålig för att vara ett spel från 2007. Dina AI-kamrater springer rakt in i fiendeeld, ställer sig i vägen för dig så du har noll koll på vad som är framför dig och beter sig allmänt som idioter när de bland annat står och gormar åt dig att du ska genomföra olika saker - ensam mot en handfull grupp med tyskar som är beväpnade till tänderna och som gärna ser dig som en hög med kött och blod på backen.

Gameplayet - utöver den usla AIn - är däremot riktigt nice. Det är intensivt och det gäller att vara snabb i sina handlingar för att inte bli en schweizerostsliknande individ. Dessvärre - gott folk - är spelet förbannat kort på bara sex banor, vilket tar några få timmar att tugga igenom. Återspelningsbarheten är dock ganska hög tack vare att man kan t ex låsa upp nya medaljer och uppgradera sina vapen (när du skjuter eller spränger dina fiender).

Och som i de flesta andra shooters kan man även i det här använda iron sight - vilket alla gamers bör veta vad det är. Dock finns det ett problem med Airborne's iron sight system. När du siktar med iron sight kan du inte röra dig, utan du blir i princip fastfrusen på den punkten du står och istället kan du manuvrera din karaktär åt olika håll. Detta medför givetvis också att sitter du inte bakom skydd så kan det gå jävligt illa. Utöver detta, så kan även Airborne's iron sight funktion vara förbannat frustrerande då du t ex kan missa tack vare att ditt vapen inte har fått några uppgraderingar - vilket gör att de vapen du inte lyckats uppgradera blir mer eller mindre värdelösa. Vilket är synd.

Edit: efter att en polare lirat spelet upptäckte denna att det gick visst att gå även om man hade iron sightet uppe - genom att hålla in shift-knappen. I mina öron låter detta otroligt jävla grötigt och varför de har slängt in detta i spelet är helt obegripligt.

Så, slutligen; det kunde ha blivit så jävla bra, men det blev ju tyvärr inte det. Förhoppningsvis lyckas kanske EA så småningom göra ett Medal Of Honor som verkligen är så pass bra som det förtjänar att vara.

Jag minns så väl när jag var liten och satt och spelade demot till Commandos: Behind Enemy Lines där du tar ansvaret för en grupp specialtränade kommandosoldater som ska ta sig in bakom fiendens linjer och sedan göra diverse olika sabotageuppdrag. Spelet fick en expansion och flera uppföljare, dels den här.

I det fjärde Commandos liret tar du ansvar enbart för tre kommandosoldater; Francis O'Brien (Gröna Baskern), George Brown (Spionen) och William Hawkins (Krypskytten). Dina uppgifter är olika, t ex ska du sabotera viktiga saker för nazisterna, sno hemliga dokument, döda någon officer etc. Under spelets gång får man köra med samtliga i teamet och det krävs i många fall att man använder de män man har till sitt förfogande under uppdragen för att klara sig.

Men mitt i WWII-storyn finns faktiskt en underliggande story också, även om den inte är speciellt intressant. I Frankrike (troligtvis under D-Day) ska soldater flygas in och släppas av på ett fält, men någon har förrått Strike Force teamet och O'Brien misstänker att Brown, som har tyskt blod i sig, är den skyldige. Bra story va?

Hur som helst, det här spelet är som de tidigare delarna i serien.. om man bortser från det lilla faktum att spelet är ett FPS-spel och inte ett Strategi-baserat spel. För er som inte spelat spelen: det hela handlar mest om stealth. Stealth är nyckeln i de flesta uppdragen och funkar bäst då tyskarna är jävligt många mot några få. Man väntar, gör sitt drag, väntar, gör sitt drag etc. Spelen går väldigt mycket ut på att man ska invänta rätt tillfälle innan man slår till. Ja, ni fattar...

Grafiken är däremot en annan historia. Då spelet släpptes under första Xboxens storhets tid så kan man räkna med att grafiken är ganska ass jämfört med dagens standard. Ska man spela det här spelet ska man inte ha stora förhoppningar på grym grafik iaf.

Spelkänslan är som i de tidigare spelen, nästan. När jag först hörde att det här spelet skulle bli FPS och inte Strategi-baserat blev jag orolig. När jag körde det för första gången (på Xbox) så tyckte jag kontrollerna var lite bökiga, men efter att ha kört ett par timmar och dammat igenom typ halva spelet sprang man mest runt och fimpade tyskar på löpande band. Detta leder oss till svårighetsgraderna i spelet.

Som i vanlig ordning finns det Easy, Normal och Hard på varje bana. Problemet med spelet är att Hard är ungefär som att köra på Easy. Spelet är alldeles för enkelt även på Hard. Efter att ha kört ett par banor märkte jag att jag sprungit igenom halva spelet på bara några få timmar, vilket är ass.

Sammanfattningsvis kan jag säga att spelet är bra och kul, men kan stundtals kännas väldigt upprepande. Spelet håller inte riktigt samma klass som de tidigare spelen, men känns lite friare och lättare.

Det tredje - och sista spelet som använder sig av strategi-upplägg - i Commandos serien är ett av de bästa, men också ett av de kortaste. I startmenyn kan man välja mellan tre olika kampanjer: Stalingrad, Central Europe och Normandy. Givetvis tar man kontrollen över samma team som i föregångarna - även om teamet har blivit reducerat till enbart sex man igen.

Någon story? Nej. Återigen finns det ingen story i spelet, men som i det andra spelet kommunicerar ditt team med varandra innan uppdraget börjar och snackar om vad som ska göras.

Egentligen finns det inte så mycket att säga om Commandos 3: Destination Berlin. Det är ungefär samma upplägg som i de tidigare spelen, bortsett från ändringar i kontrollerna, grafiken (som fått sig ett litet lyft, men som i dagens läge kan kännas föråldrat), nya röstskådespelare och givetvis nya lagomt svåra uppdrag. Stealthmomenten har också blivit reducerade delvis då flera uppdrag inte kräver att du genomför dem stealthmässigt.

Speltiden varierar, men på ett par av uppdragen har man också en timelimit - så det gäller att få saker och ting gjort rätt kvickt om man inte vill få mission failed.

För att göra recensionen något så när kort utan att skriva en massa dravel; Commandos 3: Destination Berlin är ett av de bästa i serien och jag kan varmt rekommendera det till dem som gillar föregångarna men som inte har lirat det här.

Jag har även hört rykten om att utvecklarna bakom Commandos spelen har börjat fundera över att göra ytterligare ett spel och försöka återuppliva Commandos-serien. Jag - som många andra fans till Commandos spelen - håller tummarna för att serien återigen ska väckas till liv. Men som man brukar säga; den som lever får se...

När jag fick höra nyheten om att ett nytt Commandos spel skulle komma för ett par år sedan blev jag utom mig av glädje och väntade hoppfullt på det. När spelet släppts och jag hade köpt hem det var givetvis förhoppningarna skyhöga. Men förhoppningarna blev inte riktigt helt uppfyllda.

Commandos 2: Men Of Courage skickar återigen in spelaren som ledare för en grupp kommandosoldater under andra världskriget. Den här gången slåss man däremot inte enbart mot tyskar, utan också japaner. Och någon story får vi givetvis inte. Kommandosoldaterna kommunicerar däremot med varandra i början av varje uppdrag och pratar om hur de ska göra för att slutföra sitt uppdrag. Spelet erbjuder 10 uppdrag samt 10 bonus uppdrag som man kan få genom att hitta bitar av fotografier som är utspridda lite här och var på banorna.

Förändringar finns det ganska gott om sen ettan (och expansionen). Grafiken är förändrad och ser lite mer rörlig och inte lika stel ut som i det första spelet, samt att man kan gå in i byggnader och leta i exempelvis skåp, hyllor och skrivbord efter nödvändigheter man behöver genom banorna. Det är här det första problemet dyker upp...

Spelet blir otroligt grötigt bitvis och att springa runt i varje byggnad (som för det mesta innehåller fientliga trupper) blir otroligt tidskrävande - om man vill ha tag i alla bitar för att få alla bonus uppdrag, dvs. Detta medför automatiskt att spelet blir ganska långdraget och att sitta och streckspela skiten (vilket jag har i princip gjort nu) är otroligt energikrävande och man blir ganska trött i huvudet efter ett par timmars spelande.

Ett annat problem med spelet är att man har ganska löjligt många kommandosoldater i tvåan. Istället för sex stycken - som jag personligen tycker är ganska lagomt - får vi istället hela nio stycken att hålla reda på (visserligen får man inte kontrollera allihop samtidigt förrens i det sista uppdraget, men ändå...).

Andra förändringar är t ex kontrollerna (som faktiskt är riktigt bra, bara man kommit in i dem), nya röstskådespelare och en hel bunt nya grejer man kan använda till sitt förfogande - exempelvis molotovs, gasgranater, repstegar och annat skoj. Du kan även plocka vapen, ammunition och uniformer ifrån döda soldater.

Det mesta är egentligen bra med spelet, men tack vare de två ovannämnda problemen med spelet sjunker betyget - tyvärr. Det smärtar för mig som är ett Commandos-fan, men så är det.

I den här stand-alone expansionen för Commandos: Behind Enemy Lines slängs spelare återigen in i rollen som befälhavare över en grupp kommandosoldater under andra världskriget. Någon story finns återigen inte. Istället bjuds spelaren på 8 nya lagomt svåra uppdrag som utspelar sig lite här och var i det krigshärjade Europa.

Till sitt förfogande har man givetvis sitt gamla team, men under det sista uppdraget får vi även bekanta oss med en ny karaktär: Natasha, en kvinna som ingår i den tyska motståndsrörelsen.

Sakerna kommandosoldaterna innehar har fått utökning också. Exempelvis kan Gröna Baskern slå ner tyska soldater för att sedan sätta handfängsel på dem, Chauffören/Sjukvårdaren har fått ett gevär och bär under varje uppdrag en MP44 och Spionen kan plocka på sig vilka uniformer som helst.

Utöver dessa saker har snabbkommandona fått nya knappar, röstskådespelarna för dina män är utbytta och den här gången blir man även erbjuden en Tutorial - för de som är nybörjare till spelen. Annars är det mesta sig likt från Behind Enemy Lines. Gameplayet är det samma, grafiken är den samma (även om spelet faktiskt kräver lite mer än originalspelet, konstigt nog) och berättarrösten under videos och uppdragsbriefingar samt rösten till den som berättar vad du ska göra på varje uppdrag är de samma.

Vad tycker jag om spelet då? Öh, ungefär som originalspelet. Typ. Fast jag tycker de gott kunde ha tryckt ihop iaf 10 uppdrag istället för 8. Annars har jag ingenting att gnälla på om spelet - faktiskt.

Nostagli gott folk, nostalgi. Åtminstone för mig personligen. När jag gick på mellanstadiet satt jag en hel del tid framför det här spelet där du tar kontrollen över sex stycken kommandosoldater under andra världskriget. Någon direkt story finns egentligen inte i spelet, utan man genomför en rad olika uppdrag som utspelar sig i Norge, Afrika, Frankrike och Tyskland. Dina uppdragsmål varierar från att spränga saker, fly från fienden till att frita fångar eller att döda någon högt uppsatt general.

Svårighetsgraden i spelet varierar från bana till bana och baseras lite på hur bra du som spelare är - och hur taktiskt du tänker. Visst kan du gå berserk med pistolen i nästan alla uppdrag och skjuta dig igenom de flesta uppdrag, men en stealth-baserad taktik är att föredra.

Grafiken är ganska jävla bra för ett spel som har över 10 år på nacken - även i hög upplösning. Men att köra spelet på en dualcore- och XP-rigg (som jag gjorde nu) är en ren jävla pain in the ass. Spelet kan krascha när som helst, det går i dubbel hastighet (vilket ökar svårighetsgraden på många uppdrag) och emellanåt ballar även både grafik och ljud ur - vilket är synd. Detta har jag givetvis överseende med då spelet inte är menat för en sådan här rigg.

Gameplayet är löjligt kul och jag satt - precis som för så många år sedan - och tokspelade spelet och plöjde igenom fyra, fem uppdrag på raken utan att stänga av det (om vi bortser från de härliga krascherna).

Det första Commandos spelet - som fick 3 uppföljare och en helt egen expansion (som är den enda i serien) - är fortfarande lika kul och bra som när det kom och jag vill rekommendera det varmt.

Sensommaren 1883, Santa Fe. Cooper och gänget njuter av segern över Lloyd "Angel Face" Goodman - som nu är död och begraven. Men gänget får bara smaka på segerns sötma en ytterst kort tid då Doc McCoy försvinner spårlöst.. fram tills det att Cooper hittar medelanden om att han ska bege sig till kyrkan i Santa Fe. Väl i kyrkan hittar han Doc - som inte bara har blivit kidnappad utan också förgiftad - och den ansvariga: Goodman's änka.

Om Cooper vill rädda Doc's liv måste han och gänget genomföra ett par uppgifter som kommer att framställa dem som kriminella. Cooper går med på kvinnans krav, varpå han och gänget beger sig iväg för att rädda Doc's liv. Men ju mer insyltade de blir i det hela, desto klarare blir det att det hela handlar om betydligt mer än bara en änkas hämnd.

Då spelet från början var meningen att bli en expansion av Desperados 2: Cooper's Revenge - under titeln Desperados 2: Conspiracy - så är det mesta sig likt från tvåan.. utöver ett par förändringar.

Voiceactingen, "videorna" mellan och under uppdragen, kontrollerna, tredje persons vinkeln osv. är återanvända, så jag tänker inte kommentera så mycket kring det. Förändringarna är t ex att grafiken är uppdaterad och påminner lite grann om Commandos 3: Destination Berlin. De har även laggt till en funktion som gör att man ser hur mycket oväsen man har för sig, samt att man får en ny combofunktion som gör att du kan göra special-attacker med två eller flera av dina karaktärer. Vilket KAN vara användbart, men jag använde det kanske.. två gånger i hela spelet.

Jag tyckte att de två tidigare spelen var uppbyggda på att man skulle ha otrolig tur. De två tidigare spelen är ingenting jämfört med det tredje. Holy shit I tell you. Bitvis handlar det ENBART om att ha ren jävla tur för att ta sig vidare. Timing är - precis som i de två tidigare spelen - också otroligt viktigt och nödvändigt i det här spelet. Jag vet inte hur många gånger jag fick lov att ladda om tack vare att jag antingen inte timeat mina moves eller bara hade ren jävla otur. Så.. utan tur och timing så är du i princip körd.

Nu vet jag inte om alla som lirat det här spelet stött på det här problemet, men efter första kapitlet (varje kapitel är uppdelat i 3 banor), så började "videorna" mellan och under uppdragen att balla ur. Antingen brakade hela spelet ihop och jag fick ett felmedelande eller så hakade hela spelet upp sig. Detta blev en otrolig frustration då "videorna" har en viktig del i spelets story. Visserligen kunde jag följa med i spelets story något så när genom att läsa uppgiftsloggarna, men ändå.

Det finns nog inte så mycket mer att tillägga faktiskt. Jag tycker visserligen att spelet är bra, men det är asshard vilket gör att mycket frustration går ut över det.

När John Cooper's bror - sheriffbiträdet Ross Cooper - blir mördad av ett gäng banditer lejda av den mystiske "Angel Face" vill John utkräva hämnd. Han samlar ihop sina gamla vänner igen och börjar leta efter ledtrådar till Angel Face. Snart upptäcker gänget att John's bror blev mördad då han höll på att undersöka onda planer mellan kavallerisoldater och de röda indianerna...

Storyn är kanske inte den mest oförutsägbara, men den funkar rätt bra. Ett par twistar gör att manuset blir lite mer intressant och drivande. Men uppföljaren är definitivt sämre än det första spelet - i mina ögon.

I tvåan har utvecklarna valt att utveckla stridssystemet lite grann. Istället för att du bara kan köra snett-uppifrån-vinkeln kan du nu också köra med en tredje persons vinkel, för att enklare kunna vinna skottstrider - exempelvis. Det är bara ett litet problem: tredje persons vinkel systemet of doom suger kuk i självaste helvete. Om du kör i tredje persons vinkeln och siktar med ditt skjutvapen måste först siktet dra ihop sig, annars viner kulorna åt alla jävla håll utan att träffa din motståndare - detta medför givetvis stor jävla frustration många gånger och ännu fler omladdningar. Snett-uppifrån-vinkeln är däremot som i det förra spelet. Ungefär. Jag har inte så mycket att klaga på där.

Gameplayet är helt ok, även om vissa banor är helt åt helvete för svåra. Många gånger får man lov att lita till sin tur istället för skicklighet och strategiska förmåga, just pga svårighetsgraden i spelet. Speltiden varierar - precis som i föregångaren - beroende på en massa faktorer (typ de faktorer som spelade in i första spelet).

Grafiken i spelet är helt ok - utöver att tredje persons vinkeln ser lite halvstel ut. Typ. Voiceactingen är helt ok den med. "Videorna" - som egentligen inte är videos utan mer ett bildspel med hackigt rörliga bilder och ljud till - är helt ok med. Sista videon - som faktiskt är en video - är riktigt snyggt animerad för årgång '06, måste jag säga.

Att spelet slutar med en cliffhanger är lite intressant också. För er ovetande: efter tvåan annonserades det ut att en expansion (som skulle fortsätta storyn i det andra spelet) skulle komma under titeln Desperados 2: Conspiracy, men som istället släpptes som ett helt spel under titeln Helldorado - men som tar vid där 2an slutade.

I helhet är Desperados 2: Cooper's Revenge helt ok - även om jag tycker tredje persons vinkeln förstör en del.

1998 släpptes spelet Commandos: Behind Enemy Lines (som senare fick en expansion och tre uppföljare, varav en är recenserad här). Spelet skickade in spelaren bakom tyskarnas linjer under andra världskriget som ledaren för en grupp kommandosoldater på sex karaktärer. Spelet var nyskapande i sin stil och var uppbyggt i en real-time strategi stil aldrig tidigare skådad.

Vi hoppar fram tre år i tiden till år 2001. Desperados: Wanted Dead Or Alive släpptes med samma spelstil - fast istället för andra världskriget miljö utspelar sig spelet i western. Och spelet har även en story (vilket inte Commandos spelen hade förrens i det fjärde spelet). Desperados: Wanted Dead Or Alive utspelar sig i New Mexico, år 1881. Många tåg har blivit rånade de sista månaderna av en mystisk och ondskefull bandit endast känd som "El Diablo". Tågföretaget Twinnings & Co erbjuder 15 000$ till den som sätter stopp för El Diablo. Prisjägaren John Cooper antar sig utmaningen och beger sig iväg för att leta reda på sina gamla vapendragare för att plocka ner El Diablo och stoppa tågrånen - vilket är lättare sagt än gjort...

Genom spelet inträffar en hel del twistar som för spelet vidare i en ganska spännande story. Allt eftersom spelet utvecklas tar man kontroll över fler och fler karaktärer (tills det att man kontrollerar sammanlaggt 6 stycken). Alla har de - precis som i Commandos spelen - olika egenskaper, vilket gör att spelaren måste använda sig av samtliga för att ta sig vidare i spelet.

En annan likhet mellan Desperados och Commandos är att stealth-systemet även finns här som det fanns i Commandos. Din bästa vän är stealth - även om du kan gå berserk med revolvern. Problemet med berserkmetoden är att du måste ladda om ditt vapen (genom att klicka på ammunitionsrutan), vilket kan lätt leda till att du blir royaly buttfucked av dina fiender om de kommer i stora grupper.

Gameplayet är emellertid riktigt kul och utmanande, samtidigt som det kan bli löjligt frustrerande då spelet är delvis uppbyggt på ren tur. Voiceactingen och grafiken är helt ok - även om jag inte kan klaga speciellt mycket på varken eller då spelet har ett antal år på nacken. Videorna som dyker upp titt som tätt mellan vissa banor är faktiskt ganska snygga - med tanke på att spelet är från 2001.

Hur länge det tar att klara ut spelet beror på flera faktorer. Dels hur snabb du är när du ska genomföra olika aktioner, dels hur mycket tur du har och dels hur många gånger du får lov att ladda om tack vare att det gått åt skogen.

Jag har inte så mycket mer att tillägga egentligen. Jag tycker att Desperados: Wanted Dead Or Alive fortfarande står sig riktigt bra för att vara så pass gammalt.

I den tredje installationen i Brothers In Arms serien axlar man åter rollen som sergeanten Matthew Baker och tar kontrollen över hans grupp med soldater under Operation Market Garden i andra världskrigets senare skede. Men utöver de olika slagen finner vi även en djupare story som fortsätter från det första spelet. Spelet innehåller visserligen flashbacks från det första spelet om vad som hände då, men det blir ganska knepigt att berätta storyn utan att spoila hälften. Storyn är hur som haver en ganska djup sådan och - för att vara ett WWII-spel - håller den sig väldigt bra.

Med tanke på att spelet släpptes förra året så håller sig grafiken väldigt bra och några klagomål finns egentligen inte, utöver att det kan bugga emellanåt när man sätter sig i cover-positionen - som är en ny grej i det här spelet mot de två föregångarna. När man sätter sig i cover-positionen kan det hända att objekt bakom karaktären kommer i vägen och man ser absolut inte ett skit. Detta medför givetvis inte att man automatiskt kan bli assraped av nassarna, men det har hänt ett par gånger för mig...

Gameplayet är riktigt bra och återanvänder de två första spelens idè: att man får kontrollera grupper med soldater för att ta sig vidare i spelet. AIn är ganska bra och dina män tar själva skydd oavsett vart du än säger åt dem att sätta sig. Att de slängt in cover-systemet är också ett rejält plus från de två tidigare delarna, vilket gör det lite enklare (men inte för enkelt) för spelaren.

Realistiskt är bara förnamnet när det gäller Hell's Highway. Åtminstone om man ska se till ens hälsa. Sätter du dig inte i skydd eller bara rushar rakt på utan att genomföra taktiska beslut, då är du så gott som död. Ta-skydd-och-ta-beslut-principen är ett viktigt moment i spelet och är givetvis realistiskt. Om man bara kubbar rakt på i verkligheten i krig lär man få sitt arsle bortskjutet, lika så är det i det här spelet.. helt enkelt.

Vapenljuden låter som i vilket annat bra WWII-spel som helst. Voiceactingen och karaktärernas rörelser både låter och ser bra ut, och känns ganska verkliga.

Det enda problemet jag tycker spelet har är att det kan bli otroligt upprepande och även om det har ett högt återspelningsvärde så är det inget spel jag skulle välja att köra igenom 20 gånger på en vecka. Variation förnöjer, som de säger. Vi får se om de lyckats klura ut något som löser det här problemet i nästa spel...

Om man inte har hört talas om det här spelet har man antingen inget intresse för spel överhuvudtaget eller så har man bott under en sten de senaste 10 åren och bryr sig troligtvis inte ett jävla dugg heller för den delen. Därmed tänker jag försöka hålla mig något så när kortfattad med det här spelet.

Story? Vad är det? Eller.. det finns en liten story i spelet. Du antar dig rollen som en trädgårdsmästare och döingarna på en närliggande kyrkogård har börjat vakna till liv och de är sugna på just din hjärna. Givetvis tänker du inte ge dig utan fight utan börjar plantera ut dina växter som försvar mot de odöda styrkorna. Utöver växterna har du även din hygglige granne Crazy Dave som hjälper dig med bland annat tips och säljer lite olika trädgårdsgrejer till dig som kan hjälpa otroligt mycket i striden mot de odöda.

Storyn är ganska obetydlig i spelet egentligen då spelet är av tower defence variant. Du ska bygga upp dina växter på lines (rader) för att försvara ditt hus. Svårare än så är det inte. Utöver Adventure (som det så fint heter) så kan du även låsa upp andra varianter av spelet; Puzzle, Survival och Zen Garden. Zen Garden är emellertid bara att du kan plantera blommor, ta hand om dem för att sedan få pengar tillbaka efter lite slit med dem. Du kan även plantera ett träd som ger dig tips allt eftersom du göder det. Allt eftersom du klarar ut spelet så låser du även upp troféer.

Grafiken är i en tecknad variant, vilket också medför att en del komiska grejer kan inträffa när zombierna dör - vilket givetvis kan framkalla rejäla gapskratt.

Gameplayet i sig är riktigt underhållande och rent av beroendeframkallande. Jag vet inte hur många timmar jag har slängt bort bara på det här spelet. Men sitter man i timtal framför spelet uppstår också känslan av att man bara sitter och gör samma sak. Dvs, spelet blir otroligt jävla upprepande efter ett tag. Men sen är ju också frågan om det är meningen att man ska sitta och slänga bort timmar på spelet, då det är ett tower defence spel - som har tendenser till att bli upprepande.

Plants vs. Zombies är iaf ett underhållande och riktigt skoj spel som man lätt kan köra igenom åtminstone en gång.

Spelet är - som jag skrev i min PS2 recension - helt ocensurerat och förståelsen för att de fick lov att censurera spelet är rätt.. stor. Åtminstone för min del. Vissa executions får första spelets executions att likna rena förskolelektionerna, damn! Grafiken är lite bättre än PS2an (om det är för att spelet är konverterat ifrån Wii vet jag inte), men den känns ändå föråldrad - men duger, helt klart.

Kontrollerna är bra, om vi bortser ifrån att jag inte riktigt gillade "hålla andan" funktionen där du ska dra musen i en liten ring. Problemet med det här är att man ofta råkar nudda ringens kant, vilket innebär epic failure för dig som spelare. För er som inte förstod: man blir upptäckt.

En grej som är med i PC versionen (och säkerligen Wii versionen med) men som inte är med i PS2 versionen är att du får ett betyg och sedan stats på hur du har skött dig på banan du precis har spelat igenom.

För sex år sedan inträffade någonting med Daniel "Danny" Lamb.. någonting han inte minns. Han sitter inlåst på Dixmor's Asylum - en institution för de brottsligt galna - och har börjat ifrågasätta sitt eget sinne. Det livet han levde innan han blev inlåst, existerade verkligen det? Existerade hans älskade familj? Frågorna är många, men Danny finner inga svar...... fram tills det att ett åsknedslag slår ut strömmen på mentalsjukhuset med resultatet att säkerhetssystemet slås ut och friar fångarna från deras celler.

Danny's medfånge - Leo Kasper - ser detta som en möjlighet att fly och tar med sig Danny för att hjälpa honom att hitta sanningen om vad som egentligen hände honom för sex år sedan....

Det finns en del att säga om Manhunt 2 faktiskt. Det har varit otroligt stormigt kring spelet och det släpptes i en censurerad version då alla moralkärringar gnällde över att det var för verklighetstroget våld och att detta går att genomföra i verkliga livet. Vem fan bryr sig? Det är ett spel... för vuxna. Anyway, det är den censurerade versionen av Manhunt 2 jag har kört igenom nu och jag är faktiskt inte speciellt missnöjd med spelet. Det innehåller en hel del våld och är mer psykotiskt än det första spelet - vilket lyfter spelet lite grann då man inte får se riktigt ordentligt under själva avrättningarna. Visst blir man lite småbesviken att man inte får se våldet (det är ju egentligen det hela Manhunt-konceptet går ut på), men det är ingenting Rockstar ska bli utpekade för.

Spelet i sig är rätt likt första spelet egentligen, med några nya funktioner, vapen, fiender, en ny storyline osv. En av de nya funktionerna är att dina fiender kan upptäcka dig när du står i mörkret även om dom inte rent av snavar över dig. Emellanåt kan det komma upp kontroller på skärmen som säger åt dig att trycka på en knapp "för att hålla andan" så att dina fiender inte kan höra dig. Misslyckas du upptäcker de dig.

De olika nivåerna av avrättningar är samma som det första spelet. Dvs tre - vit, gul, röd. Och för varje nivå på avrättningarna ökar våldsamheten i avrättningen. En annan ny grej är att du även den här gången kan avrätta med skjutvapen om du står tillräckligt nära dina fiender. Ytterligare en ny grej de har laggt in är att du kan använda dig av omgivningarna för att avrätta dina fiender. Exempelvis kan du dänga ett brunnslock i skallen på någon stackare, dränka dem i en vattentunna eller varför inte dänga en brandsläckare i skallen på dem?

Storyn i spelet är riktigt bra och innehåller en liten twist i slutet (som dock var rätt förutsägbar tidigt i spelet) - vilket gör att spelet faktiskt har två avslutningar.

Grafiken är bra för att ha 2 år på nacken och att de har återanvänt det där filtret på skärmen så att skärmen ser ut som en sönderspelad videokassett är en småcool effekt. Voiceactingen är riktigt bra och flera gånger sitter man och gapskrattar åt olika kommentarer man hör karaktärerna vräka ur sig.

Kontrollerna (till PS2an) var till en början en riktig jävla pain in the ass för min del, men efter ett par timmars spelande började de sitta och jag kunde faktiskt genomföra stealthkills rätt snabbt och enkelt utan att bli upptäckt 20 gånger. Detta för oss till en annan grej...

I Manhunt gick större delen av spelet ut på att du ska smyga runt och genomföra stealthkills. Visst fick du skjutvapen, men detta inträffade ytterst sällan och det var inte förrens mot slutet du började få skjutvapen nästan direkt på varje bana. I Manhunt 2 börjar det som det första spelet, men övergår helt plötsligt (efter 4 eller 5 banor) till ett springa-runt-och-blåsa-huvudet-av-allt-och-alla-lir. Detta varvas visserligen med stealth också, men stealthmomenten är betydligt färre i tvåan än i ettan. Jag ser iofs ingenting fel i detta, men det finns säkerligen de som gärna hade haft mer stealth än vad det faktiskt är i Manhunt 2.

Manhunt 2 släpptes först enbart till PS2, Wii och PSP - censurerade. Senare släpptes en lösning på detta av ett crack-team vilket gjorde att spelet blev helt ocensurerat till PSP- och PS2-versionerna. Och den 6 November, 2009, släpptes även en PC-version av spelet - ocensurerat. I September, 2007, läckte även en ocensurerad PAL version av spelet ut till PS2 av en anställd på Sony Computer Entertainment Europe, som senare fick sparken.

Avslutningsvis vill jag säga att jag faktiskt gillade Manhunt 2 - även om spelet tyvärr var censurerat. Men då jag även innehar den ocensurerade PC versionen så rör inte detta mig i ryggen.. tack och lov.

En kortare recension på den ocensurerade PC-releasen av spelet finner ni här.

James Earl Cash har blivit dömd till döden och får en dödlig injektion. Tror allmänheten. Cash vaknar istället upp i ett skitigt rum av en röst, endast känd som The Director. The Director säger åt Cash att sätta in en hörsnäcka i sitt öra och följa hans enkla direktiv och utlovar att om Cash bara gör precis som han säger så kommer det hela vara över innan natten är slut. Cash plockar på sig öronsnäckan och börjar få instruktionerna.

Uppgifterna han får är blandade, men han har en huvuduppgift: att döda de gäng, så kallade Hunters, som är ute efter hans huvud. Cash beger sig ensam ut i Carcer City med The Director's viskande röst i örat... för att försöka överleva natten och för att bli, om än motvilligt, stjärna i The Director's snuff movie.

Jag skulle tro att de flesta inbitna action/våldsspelsfantaster vet exakt vad det här är för spel. Vem kan ha missat alla reportage om det här snuff movie spelet?

För er som inte spelat det ska jag förklara hur spelet är uppbyggt. Spelet är delvis ett stealth-spel, samtidigt som det är ett action-spel. Men du bestämmer helt själv (till större delen iaf) huruvida du vill fortgå på varje bana.

I början är det enbart stealth som gäller. Detta genomför du genom att smyga upp bakom varje fiende, hålla in slåknappen när Cash lyfter vapnet och sedan hålla in för att få högre rate på din Execution (det finns tre nivåer; vit, gul och röd). Till ditt förfogande har du diverse olika vapen. T ex plastpåsar, glasskärvor, kofot, slagträn, hammare, hagelgevär, pistoler etc. Senare i spelet kan du välja om du ska köra stealth eller bara röja järnet och skjuta varenda jävel du ser. Detta påverkar givetvis din rating när banan är slut, beroende på hur bra du är på att sikta och döda varje Hunter med så få skott som möjligt.

Dessvärre kan du enbart bära tre vapen i taget och varje vapen är i olika klasser. Första klassen är vapen som inte går att använda två gånger. Andra klassen är vapen som går att återanvända, men gör inte allt för stor skada om du skulle råka få lov att slåss om du t ex misslyckas med en Execution. Tredje klassen är de tyngsta vapnen, de går att återanvända och de är kraftfulla och ger fetaste ratingen på dina Executions. Du har också en extra grej till ditt förfogande. Du kan plocka upp t ex burkar, tegelstenar eller avhuggna huvuden för att kunna slänga iväg så att Hunters springer dit, vilket kan ge dig ett strategiskt övertag.

Gameplayet är riktigt kul och underhållande. Det kanske låter sjukt, men det är riktigt kul. Emellanåt sitter man på helspänn och inväntar rätt tillfälle för att knalla fram ur mörkret och utföra en så brutal Execution som möjligt och sedan bege sig in i mörkret igen för att inte bli sedd av de andra Hunters som finns runt omkring. Hela spelet påminner lite om Splinter Cell samtidigt som det påminner lite om GTA (stealth och ultravåld, fuck yeah). Som i Splinter Cell är mörkret din vän, då fienderna inte kan se dig om dom i princip inte snavar rakt över dig.

Voiceactingen är ganska flummig och man får ofta höra många svordomar och hysteriska kommentarer, delvis från Hunters och delvis från The Director. Vissa kommentarer är rent av skrattframkallande.

Storyn är riktigt bra, om än en ursäkt för att spelaren ska få mörda folk på så brutala sätt det bara går att genomföra. Men jag tycker storyn är ganska intressant ändå, då den involverar just snuff movies.

Hela spelet är riktigt bra enligt mig, fastän det har några år på nacken nu. Det mesta är riktigt bra i spelet, även om vissa partier i spelet kan bli riktigt frustrerande. Det här är andra gången jag stökar igenom spelet och jag kommer säkerligen göra om det igen.

Året är 1943, nazisterna har tagit över stora delar av Europa och kriget är i full gång. Samtidigt som kriget är i full gång skickas de två amerikanska Army Ranger agenterna William "B.J." Blazkowicz och Agent One in bakom fiendens linjer för att rota i rykten om ett av Heinrich Himmler's personliga projekt - SS Paranormal Division. Agenterna blir emellertid tillfångatagna och förs till slottet Wolfenstein.

Det är nu upp till spelaren att axla rollen som Blazkowicz för att sedan se till att göra det surt för nassarna och ta reda på vad de egentligen har i kikaren.. och sätta stopp för det.

I ärlighetens namn så var det här den första gången jag klarade ut RTCW. Jag har tidigare spelat spelet, men har av flera olika anledningar varje gång slutat spela och sedan har spelet blivit liggandes och bortglömt.. eller bara borttaget.

Spelets gameplay är helt ok och delar upp spelstilen i två delar: run 'n gun och stealth. På många banor kan man välja mellan de två stilarna, men det brukar oftast sluta med att man kör på den förstnämnda kategorin. Men vissa banor kräver att man gör antingen det ena eller det andra.

Inför varje ny bana får du en bunt uppdragsuppgifter. Dessa går - i de flesta fall - ut på att du ska ta dig från punkt A till punkt B - och på din väg ska du emellanåt genomföra olika andra uppgifter så som sabotage, lönnmörda eller samla på dig hemliga dokument. Men för att misslyckas med dessa uppdragsmål lär man antingen vara en usel spelare eller bara rent av korkad då uppdragsmålen - nästintill alltid - korsar din väg när du går från punkt A till punkt B.

Spelet är uppbyggt på en tungt modifierad version av Quake III motorn - som senare användes i Wolfenstein: Enemy Territory och Call Of Duty. Men sen kan man nog inte klaga så jävla mycket på spelets grafik (både gameplay och cutscenes) då spelet faktiskt har 8 år på nacken. Voiceactingen står sig dock rätt ok än idag, även om den kan kännas lite stel till karaktärernas stela ansiktsuttryck.

Speltiden varierar nog rätt kraftigt beroende på hur bra spelaren i sig är då spelet faktiskt är relativt svårt på samtliga svårighetsgrader. Fienderna käkar spelarens HP (Health Points, för er okunniga) till frukost och det är inte allt för sällan man står där med taskigt HP - vilket ofta leder till en del omladdningar. En annan bidragande orsak kan också vara hur mycket stealth man vill använda under de banor där man bör/måste använda sig av stealth. Men om man utgår ifrån en medelmåttig spelare så kan vi väl säga.. ptja, 5 - 8 timmars speltid.

En lite intressant grej med RTCW är att i PC versionen får du aldrig spela tillsammans med Agent One - men det får du i Xbox, PS2 och Mac OS X versionerna. I PS2 och Xbox versionerna (släppta under titlarna Operation Resurrection och Tides of War) finns det - utöver prequelbanorna där man spelar med Agent One - en bunt andra nya grejer. Mer info om det hittar ni här (under Ports).

Snack om en filmatisering av spelet uppkom 2002, men det är tydligen inte förrens nu det har dragit igång på allvar. Filmen beräknas (enligt IMDB) släppas 2010.

Året är 1942 och Andra världskriget är i full gång. Men samtidigt som Stalin har fullt upp med att slå tillbaka de tyska styrkorna blir Soviet attackerat av utomjordiska styrkor och det är upp till Stalins främsta befälhavare (spelaren) att slå tillbaka det utomjordiska hotet - inte bara för att rädda Moder Ryssland utan för att rädda hela planeten Jorden.

Mina förväntningar på spelet var lagomt ljumna när installationen av spelet blev klar. Jag körde igång spelet och fick... precis vad jag väntat mig. Ett av de mest urbotat korkade och hysteriska strategispel jag någonsin har spelat.. men sen så är inte spelet menat att tas på allvar.

Istället för bygga-bas-konceptet kör det här spelet på ett mer arkad liknande stuk - dvs du får en grupp enheter och ska allt eftersom köpa mer förstärkning, ta upp uppgraderingar som fienderna lämnar efter sig när de dör och utföra diverse olika objekt som tilldelas av Stalin himself. Mellan varje bana får man en mission briefing av Stalin - detta är egentligen bara en bild med Stalin som dricker kaffe (eller nåt) och en lapp med ett medelande från Stalin om vad du ska göra under nästa uppdrag. Dessa lappar blir bara mer och mer skruvade för varje uppdrag som går och framställer Stalin lite som en antingen småkorkad person eller bara en person som har riktigt underlig humor (med tanke på att han leder två krig samtidigt).

Givetvis är alltihop satir och det är meningen att man ska skratta åt det. Och det funkar. Bitvis. Men ganska ofta känns skämten rätt tama och trötta, vilket brukar sluta med att man flinar till lite snabbt åt det, för att sekundrarna senare ha glömt bort det.

Vad jag har förståt det så har spelet fått usla recensioner och betyg - mestadels. Min personliga åsikt är lite annorlunda. Spelet ska - som jag skrev längre upp - inte tas på allvar. När jag satte mig och spelade igenom spelet lämnade jag ord som realism, djup (storymässigt) och seriöst i rummet intill och jag blev faktiskt underhållen.

Gameplayet var ganska simpelt men kändes rätt skoj ändå. Ett par uppdrag in i spelet blir dock det hela ganska upprepande då man i princip gör samma sak på varje uppdrag - även om uppgifterna är varierande. En sak jag dock störde mig på riktigt rejält med gameplayet var att när man markerar flera enheter samtidigt och trycker sedan på ett ställe man vill att de ska gå till, så blir det en jävla massa ringar (enheternas destinationsplatser). Detta medför direkt att om en enhet är lite längre fram än en annan kan denna bli dödad - alternativt svårt skadad - då den kan hamna i strid utan backup. Givetvis bygger detta upp irritationen ganska mycket om man sitter i en situation då man har tight med enheter och taskigt med cash.

Grafiken (under gameplay) är väl rätt ok. Finns snyggare i dagens läge, men spelet är utvecklat av ryssar och är ett trash-spel, så man kan ju inte begära vad som helst av det. Någon voiceacting finns inte, utöver enheterna när man klickar med dem och vissa musikstycken som dånar igång till och från under spelets gång - och mellan vissa uppdrag då det helt plötsligt börjar spelas halvtaskigt animerade musikvideos.

Det finns nog inte så mycket mer att tillägga på det här - åtminstone från min sida. Fast missförstå mig inte - Stalin vs. Martians är inte ett snyggt, seriöst eller bra spel egentligen. Det som räddar spelet från att gå under helt och hållet är att det inte är seriöst för fem öre och kan faktiskt framkalla några gapskratt och leenden.

I Wheelman (som är en GTA-klon, typ) antar du dig rollen som Milo Burik - en undercoversnut som skickats till Barcelona, Spanien för att nästla sig in i de största gangsterligorna i Barcelona för att sedan försöka luska ut vart en slutet-på-världen-mojäng kan finnas som är ute på vift. Till sin hjälp har Milo den föredetta snuten Gallo - som ger Milo uppgifter om diverse olika saker, genom sina kontakter.

Sen så är det ungefär 3 miljoner andra karaktärer att hålla reda på utöver Milo (som för övrigt är en avbild av Vin Diesel himself) och Gallo. Och så är storyn ungefär lika tunn som ett visset löv. Visserligen spelar detta inte så stor roll - om man ska se till de bra aspekterna hos spelet.

Efter att ha snokat runt lite inför min recension av Wheelman fann jag ett par grejer jag inte själv visste om. Spelet Wheelman är en prequel till en film - som inte har släppts än. Och det är tydligen Diesel själv som stått för hela idéen. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det där.. men vi får se.

Hur som helst, åter till spelet. Spelet har både bra och dåliga sidor, som många andra. Men de dåliga sidorna har övertaget i det här fallet. De goda sidorna är bland annat ett rikt händelseförlopp, ösiga uppdrag, relativt roliga biljakter och helt ok kontroll (för bilkörningen). De dåliga sidorna är i princip allt det andra med spelet - nästan.

Grafiken blir bara godkänd, då den emellanåt ser ganska kantig ut och karaktärerna i spelet kan se helt uttryckslösa ut i ansiktet - vilket iaf jag stör mig på när det är ett så pass nytt spel. Voiceactingen är relativt bra, men innehåller även den brister. Storyn är - som jag skrev längre upp - löjligt tunn och emellanåt blir den helt obegriplig med en del hål.

Som i de flesta andra GTA-kloner finns det även sidouppdrag. Om du väljer att göra dessa (vilket du i princip måste om du vill få det lite lättare längre fram i spelet) så får du bland annat köra taxi, köra flyktbil, sno bilar och lämna till, eh.. "stationer", köra demolitionrace (där du ska jaga en bil och se till att ha sönder den under så kort tid som möjligt) och lite annat sånt där. Dessa sidouppdrag kan emellertid vara en riktig jävla pain in the ass och framkallar mer frustration än glädje. Många av storyuppdragen är av samma kaliber (speciellt mot slutet).

Kontrollerna är helt ok - gällande bilkörningen i spelet. Till fots är det en annan saga. För att ta ett exempel; istället för att ha ett sikte uppe konstant när Milo har pistolen eller ett gevär i nävarna så måste spelaren sitta och hålla in en knapp hela tiden för att få upp något sikte. Sure, jag kan leva med det. Men nu kommer det irriterande. När du väl siktar så känns allting fruktansvärt stelt och det känns inte riktigt som att siktet hinner med ens rörelser.

En grej jag däremot tycker är rätt coolt är att man kan utföra så kallade Airjacks. Airjacks innebär att du kan hoppa mellan bilar, om t ex bilen du har för närvarande är i uselt skick efter attacker ifrån fiender eller att du krockat mycket. Det leder oss till en annan grej som dels är småcool men som också kan vara riktigt irriterande. I Wheelman kan du - när du sitter i ett fordon - preja andra fordon. Inte att du svänger in i sidan på dem, utan.. verkligen prejar dem. Du sopar in hela jävla sidan på bilfan åt dem. Detta kan vara riktigt kul stundtals - och väldigt ofta riktigt nödvändigt - men det kan också bli riktigt frustrerande då du sitter i en hetsig biljakt och du helt plötsligt råkar röra till musen varpå hela din bil slänger sig åt höger eller vänster.

Nej, det här får duga. För att göra ett långt omdöme kort: Wheelman är inte ett speciellt bra spel, även om det har några orginella grejer (så som Airjackingen). Det är stelt, emellanåt obegripligt, inte speciellt kul utan mer frustrationsframkallande och... ja.. det finns helt enkelt betydligt bättre GTA-kloner än det här.

Call Of Juarez: Bound In Blood berättar historien om Ray och Thomas McCall, två bröder som ingår i den sydstatliga armén som överger sina poster för att rädda deras familjs hem från den nordstatliga armén som är på frammarsch. Efter att ha sett förstörelsen av deras land svär de att återuppbygga sina ägor en dag och de två bröderna drar - tillsammans med sin yngre kristna bror William - väster ut för att söka rikedomar och ära. Deras forna befälhavare - Barnsby - har emellertid andra planer för de två bröderna. Barnsby har svurit på att han ska jaga dem till jordens ände för att de övergav de sydstatliga idealerna. Flyende med både de sydstatliga trupperna i hälarna och olika lagmän - efter några av deras olagliga aktiviteter genom landet - slår sig McCall bröderna sig ihop med den mexicanska banditledaren Juan och hans älskarinna Marisa som besitter information angående den legendariska Cortez skatten som sägs finnas någonstans i närheten av staden Juarez. McCall bröderna måste också ta itu med en stam med apacheindianer, vars kopplingar till guldet kan vara ett potential hot mot hela västern.

Gosch. Det blev en lång storybeskrivning, men det får ni leva med. För att klargöra någonting direkt från början så är det här INTE en uppföljare till Call Of Juarez, utan en prequel som utspelar sig ett par år innan det spelet. I prequelspelet får vi reda på mer om Ray's (prällen i första spelet) bakgrund och varför han blev den han blev. Men istället för ett stealth och action kombinerat spel - som första spelet var - får vi här istället blytung westernaction blandad med en djup story (som emellanåt kan kännas lite FÖR djup).

För nästan varje bana får spelaren välja mellan att spela som Ray eller Thomas. De har båda olika "specialvapen" och olika abilities (Ray kan sparka upp dörrar medans Thomas kan klättra etc.). Så hela spelet bottnar slutligen i att du måste hela tiden se till att din "bror" inte dör - då detta resulterar i game over. Många tycker säkerligen att detta låter helt idiotiskt och att behöva skydda botar är bullshit, men AIn är faktiskt ganska bra och det spelar egentligen ingen roll vilken av de två karaktärerna man väljer. Jag personligen föredrog Ray, då han kan bära två revolvrar samtidigt. AIn på dina fiender är helt ok också. Det är inget märkvärdigt, men inte heller så att du sitter och undrar om spelutvecklarna verkligen provkörde skiten innan de släppte det.

Spelet innehåller också ett halvklyftigt coversystem. Om du ställer dig brevid en låda kan du röra på musen (PC, of course) åt ett håll, då rör sig karaktären ut automatiskt vilket kan ge rejäla fördelar under vissa strider. Och cover lär du få lov att ta gosse då striderna oftast involverar 3 - 8 fiender samtidigt - och din karaktär kan inte ta överdrivet mycket stryk heller, vilket oftast leder till att man slänger sig bakom första bästa låda.

Grafiken i spelet är rätt ok. Det finns betydligt snyggare spel i dagens läge, men den funkar. Någonting som störde mig dock var att ofta hade karaktärerna i spelet inga direkta ansiktsuttryck, utan såg ganska likadana ut hela tiden - vilket sänker verklighetskänslabetyget. Dialogerna och vocieactingen är dock trovärdig, men kan kännas löjligt seg då spelet innehåller många dialoger.

Och som i många andra fall innebär dialoger ibland videos och det - mina damer och herrar - finns det gott om i det här spelet. Sitter du och spelar och vill hänga med i storyn ordentligt så finns det inget sätt att pausa videorna på. Trycker du på Esc så stänger du av videon och spelet går vidare. Detta störde jag mig ganska mycket på då jag emellanåt under videorna kunde bli otroligt blixtpissnödig... och det vet vi ju alla hur roligt det är.

Det största irritationsmomentet i det här spelet är troligtvis duellfighterna. Under dessa strider ska du se till att hålla handen nära din pistol samtidigt som du ska hålla koll på vart du har din motståndare så att du kan förflytta din egen karaktär. Efter en kort stund slår en klocka och då gäller det att få upp pistolen först och få iväg första skottet. Om det är du som blir skjuten blir det game over. Det hela kanske inte låter så irriterande, men det är just vad det är. Anledningen är att du kan få loada om ett antal gånger innan du kommer förbi duellerna och du kan inte spara mitt i en duell (visserligen förståeligt, men jävligt irriterande när man dör..). Duellerna är - i mitt tycke - bullshit, men de kan kanske ses som någon form av boss strid? Whatever..

Spelet innehåller lite extragrejer också. Typ bilder och sånt skit du kan hitta i storyuppdragen och extra missions (som du får lov att ladda hem, tycker spelet).

Så. Mitt slutgiltiga tycke blir följande: Call Of Juarez: Bound In Blood är betydligt bättre än det föregående spelet på nästan alla punkter, men även det här prequelspelet har vissa brister som sänker betyget för det. Spelet i sig är ganska god underhållning om man letar efter någonting som både kombinerar en djup story och ett jävla skjutande.

Jag har äntligen fått fingrarna ur det blå och spelat igenom The Punisher från 2005, som släpptes efter The Punisher filmen (recenserad här tillsammans med 89ans årgång) - årgång 2004 - troligtvis mest för att ge reklam för filmen - för andra gången. Spelets story är en lös mix mellan 2004 filmen och 2000 mini-serien Welcome Back, Frank, skriven av Garth Ennis.

Spelet följer det klassiska The Punisher-konceptet. När polisen Frank Castle's familj blir dödade av gangsters bestämmer sig Frank för att ta lagen i egna händer och se till att rättvisa skipas mot de som ger sig på oskyldiga och för att utkräva hämnd på de ansvariga för hans familjs död. Frank blir: The Punisher. Men efter en tre veckors massaker blir Frank gripen och skickad till Ryker's Island för att förhöras av de två kriminalpoliserna Molly Van Richtofen och Martin Soap.

Här börjar spelet. Du antar dig - givetvis - rollen som Frank Castle aka The Punisher (vars röst är framställd av Thomas Jane som spelade Castle/Punisher i 2004ans årgång) och går tillbaka tre veckor i tiden då spelet utspelar sig i då-tid. Hela spelet berättas genom flashbacks och videos från Ryker's Island där Frank blir förhörd.

Att berätta storyn utan att spoila hälften är svårt, så jag ber om ursäkt om någon tycker att jag varit lite otydlig med den. Storyn är emellertid egentligen en ren ursäkt för att skjuta styggingar. Men The Punisher erbjuder betydligt mer än bara det. Du kan t ex använda dig av förhörsmetoder så som att du slår en stackare gul och blå eller trycker en pistol mot huvudet på honom. Du kan även använda dig av så kallade Special Interrogation - vilket innebär att du t ex kan slå saker i huvudet på dem (fönster, dörrar etc), slå deras huvuden i toalettstolar, trycka in dem genom ett galler så att en noshörning rusar mot dem (givetvis för att skrämma skiten ur dem) eller hänger ut dem över en pirajatank - som finns utsatta lite här och var på nästan varje bana genom spelet. När du lyckas med ett förhör blir fienden Broken. Detta innebär att fienden i fråga ger dig antingen värdefull information om olika saker eller bara ger dig poäng - eller Flashbacks. Flashbacks innebär att fienden säger någonting, varpå du får upp en bild som tonar bort. Om du hamnar i en närstrid kan du även använda dig av Frank's närstridsskicklighet genom att utföra en Quick Kill. Precis som Special Interrogation finns det även Special Quick Kill som ger dig höga poäng.

Spelet erbjuder väl mellan 8 - 10 timmars speltid - för en person som har medelmåttiga skills. Utöver huvudstoryn kan man även ge sig på Challenge och Punishment Mode. Dessa två extragames låser man upp genom att på varje storybana få en viss summa poäng genom att få kombos när du dödar eller förhör dina fiender. Om du lyckas komma över den utsatta summan låser du upp medaljer (brons, silver, guld) - vilka du låser upp beror helt på vad du spelar på för svårighetsgrad och hur skicklig du har varit att inte bli träffad av fiendernas skott (du förlorar din kombo och poängen räknas in i den totala summan). Utöver allt detta finns det lite till som jag - helt ärligt - inte bryr mig ett skit i. Det är lite bilder och annat skräp som för mig är ganska ointressant att sitta och titta på.

Grafiken är 4 år gammal (från dagsdatum), så egentligen kan jag inte klaga allt för mycket. Den är väl relativt snygg på sina håll men uppnår givetvis inte dagens standarer - men om vi tänker tillbaka 4 år så var det rätt snyggt.. faktiskt. Voiceactingen är helt ok och Thomas Jane gör ett bra jobb som The Punisher - dessvärre var han även den svagaste Punisher i filmvärlden.

Innan jag satte mig för att klara ut spelet kollade jag runt lite grann på internet för att se om jag kunde hitta någon annan recension på spelet. Jag fann denna recension på Gamefaqs. Personen i fråga menar på att någon direkt story inte existerar i spelet och att spelet borde ha följt 2004 års Punisher film. Men vad hade egentligen det här spelet blivit om den hade följt 2004ans Punisher film? 2004ans Punisher är en helt ok film (jag gillade den mer förr), men de pratar för mycket och Punisher får egentligen aldrig en rättvis chans att visa vad han går för. Hade spelet följt filmens story hade det säkerligen inte blivit speciellt mycket gameplay, utan mest en massa videos, dialoger och minimal action för spelaren. Istället har företaget bakom spelet valt en annan väg - och det är jag grymt tacksam för. The Punisher spelet från 2005 visar vad The Punisher är: våld och action.

Det sista jag har att säga är att det här Punisher spelet är ett sadistiskt, övervåldsamt, actionfyllt lir som skulle få moralkärringar att sätta morgonkaffet i halsen... och jag gillar det.

Med minnesförlust vaknar Alex Mercer (spelaren) upp på en bår i källaravdelningen hos GENTEK - ett stort inflytelserikt genetik forskande företag. Efter att ha lyckats ta sig ut från GENTEK upptäcker Alex att han besitter kraftfulla formförändrande krafter. Med dessa nya krafter beger sig Alex ut för att ta reda på vad som egentligen hänt honom. Samtidigt bryter ett virus ut på Manhattan, New York och människor som blir infekterade förvandlas till zombies och monster. Militären och Blackwatch - specialstyrka inom militären - sätts in för att ta hand om problemet... och Alex Mercer.

Holy mother of a fuck säger jag bara. Prototype är ett av de svåraste och mest irriterande spel jag någonsin har spelat igenom. Spelet är en bra GTA-klon - fast med zombies och monster - men det brister på flera punkter i mina ögon. Svårighetsgraden är åt helvete för hög. Jag spelade igenom spelet på Normal och jag åkte på stryk med jämna mellanrum då fienderna var åt skogen för overkill både gällande deras egen hälsa och deras attacker. Bossarna var - till en början - relativt enkla, men mot slutet var det en ren jävla pina att slåss mot dem. Speciellt sista boss som i princip smiskade mig på rumpan och kallade mig Betty.

Utöver svårighetsgraden på spelet så tycker jag kontrollerna var ass till och från. Då och då kunde gubben få ett eget liv och göra precis hur han ville även om man satt och bankade (ja, bankade) på knappjävlarna - vilket ofta resulterade i att man åkte på en smäll eller trettiofem. Dessutom innehåller spelet en hel del knappkombogrejer. Alltså att du ska hålla in trettionio olika knappar samtidigt och sedan släppa allt för att Alex ska göra en kraftfull attack mot dina mål. Detta kan också fucka sig emellanåt och du missar totalt dina mål och träffar något annat skit.

PC versionen av spelet innehåller även en hel del buggar (vad jag har förståt det på olika internetsidor). Jag stötte på en bugg som förekommit för många (tydligen) - The Everlasting Loading Screen. Jag lyckades emellertid att fixa till detta problem och kunde spela friskt vidare. Det jag vill säga är att om man har funderingar på att köpa spelet kanske man ska fundera en extra gång och kolla upp om det finns patchar eller liknande utifall man stöter på dessa buggar.

Men spelet har inte bara dåliga sidor heller i mina ögon. Storyn är rätt klichéefylld - men bra - med ett par stycken twistar här och var (speciellt mot slutet). Grafiken - som jag har läst en del gnäll om av de som spelat spelet - är ganska standard i dagens läge och speciellt mycket att gnälla över där har jag inte. Videorna mellan banorna och de olika uppdragen är riktigt snygga dock. Voiceactingen är bra och trovärdig - vad jag märkte iaf.

Utöver storyuppdragen finns det - som i en del andra GTA-kloner - sidouppdrag. I det här fallet kallade Events. Dessa events går t ex ut på att du ska sluka (som du kommer få lov att göra MYCKET) en viktig militär eller en vetenskapsman, spränga en militärbas, springa mellan olika punkter under kortast möjliga tid, förgöra fiender (militär eller infekterade) osv. När du klarar ut dessa får du så kallade EP (som du också får för att du dödar fiender, klarar ut storyuppdrag, jada jada jada..) - typ experience poäng så att du kan uppgradera dina färdigheter så att Alex blir starkare och kan genomgöra starkare attacker och göra mer skada.

Så. Jag avslutar med det här. Prototype är ett bra och schysst spel - med en hel del blod för den blodsugne - men det har en hel del brister (tycker jag) och kan vara som jag skrev längre upp riktigt jävla irriterande och snuskigt svårt. Jag har iaf spelat igenom spelet en gång nu och jag kommer troligtvis aldrig mer göra det.. annars lär det bli dyrt på tangentbord- och musfronten.

Dead Space tar vid ett par minuter efter det att prequel-filmen slutar. Efter att ha mottagit en nödsignal från USG Ishimura skeppet skickar Concordance Extraction Corporation (CEC) ut skeppet USG Kellion för att undersöka signalen. När besättningen på Kellion försöker att docka Ishimura inträffar krångel och skeppet kraschar in i Ishimura och får svåra skador.

Kellion's besättning - bestående av reparatören Isaac Clarke (spelarens karaktär), teknikern Kendra Daniels, officeren Zach Hammond och två icke namngivna personer - beger sig in i Ishimura för att ta reda på vad som egentligen försigår. Strax efter att de tagit sig in i skeppet blir de attackerade av blodtörstiga groteska monster som slaktar allihop utom Isaac, Kendra och Zach.

Det är nu upp till Isaac att fixa olika system för att se till att de överlever och kan ta sig ifrån skeppet. Samtidigt som han måste koncentrera sig på att överleva monstrenas attacker och att fixa de olika systemena ombord letar han efter sin flickvän Nicole som var ombord på Ishimura.

När Dead Space filmen och spelet precis släppts fick jag höra av Tommy att det var ett rätt schysst actionlir. Så jag införskaffade både film och spel. Jag såg filmen och tyckte den var råbra. Jag installerade spelet och.. tyckte kontrollerna var bökiga och att kameravinkeln var lite sisodär. Efter mycket krångel, tid som spelet legat och samlat damm och ett stort ointresse av att klara ut det har jag äntligen fått ur tummen där solen inte skiner och har faktiskt klarat ut det.

Mitt slutgiltiga tycke om spelet är att det är ett riktigt bra survival-horror/action lir. Spelet blir egentligen aldrig så där skitläskigt, men det har sina stunder då man hoppar högt då någonting helt plötsligt utan förvarning dyker upp från ingenstans. Action - och för att inte tala om blod - är det jäkligt gott om, så den blodsugne lär inte bli besviken. Storyn - som breder ut sig över både en film och ett spel - är välutvecklad och innehåller en rejäl twist i slutet av spelet som fick mig att lyfta högt på ögonbrynen. Voiceactingen är trovärdig och väl genomförd. Grafiken håller dagens standard och jag har ingenting att klaga på om den iaf.

Det enda jag har gnälla på är kameravinklarna. Kontrollerna kan jag se mellan fingrarna med då man vänjer sig rätt fort vid dem. Kameravinklarna hemsöker dig emellertid hela spelet igenom. I många strider där det hettar till och du blir omgiven av monster från alla håll och kanter och måste göra snabba drag för att klara dig ur situationen något så när helskinnad så hinner inte kamerajäveln med och det hela kan sluta med att du får ta emot ett antal smällar. Men det är också det enda jag har att gnälla på när det gäller Dead Space.

En sak som ett par stycken som lirat Dead Space har påpekat är att vapnena suger röv bortom all kännedom. Jag kan visserligen hålla med om att de inte är något vidare i början, men när man väl har uppgraderat dem lite grann så fimpar man det mesta med två skott.. typ.

Dead Space erbjuder - som i princip alla andra survival-horror/action lir - att du kan spela om spelet minst en gång till med din gamla utrustning. Utöver detta får du även en del andra godsaker som hjälper dig under din andra runda i Dead Space universumet.

Det sista jag har att säga om Dead Space är att det är ett spel man absolut ska spela igenom om man har fetish för survival-horror/action lir. Eller bara vill spela någonting jävligt blodigt.

Året är 2016. Maskinerna har tagit över större delen av världen och mänskligheten hänger på en skör tråd till att utrotas helt. En motståndsgrupp mot maskinerna försöker emellertid att vända krigets utgång och gör diverse olika aktioner för att se till att det blir så.

Under en evakueringsaktion hör John Connor (spelaren) och flera av de andra i motståndsgruppen ett nödanrop ifrån ett team på tre man som är instängda långt in i Skynets territorium och kan inte ta sig ut därifrån. Connor bestämmer sig för att trotsa order om reträtt och beger sig, tillsammans med sin vän Blair, iväg för att leta reda på de strandsatta soldaterna.

Det här spelet är ju givetvis släppt i samband med den nya Terminator filmen. Huruvida den följer filmens story eller inte har jag ingen aning om och jag bryr mig inte så speciellt noga heller då jag inte har sett filmen ännu.

Grafiken i spelet är ganska standard i dagens läge. Inte så mycket att gnälla över där egentligen. Ljud och voiceacting fungerar ganska ok också.

Gameplayet är bra och går lite i samma fotspår som Gears Of War, men det finns en liten skillnad. Skillnaden är att i Gears Of War får vi blytung action från punkt A till punkt B med några enstaka snabba cutscenes under banornas gång och cutscenes emellan varje bana. I Terminator Salvation är det en helt annan historia.

Cutscenesen haglar över det här spelet. Beroende på hur lång tid man tar på sig vid varje strid att besega maskinerna så kan man räkna med att få se en cutscene runt var 4 - 6 minut. Samt att vi får lov att stå ut med en laddningsskärm allt för ofta. Detta medför att spelet blir gigantiskt för ganska lite gameplay (runt 4-5 timmar, beroende på hur segt man spelar).

AIn är rätt duglig. Ingenting att lyfta till skyarna för, men inte heller så att man bara skulle vilja slänga musen på skärmen och skrika "GTFO!". Dina botar som du har med dig kan emellanåt få tuppjuck och börja skjuta på allting... UTOM maskinerna. Detta medför irriterande nog att du får kubba arslet av dig för att dina botar inte får fingrarna ur det blå och skjuter på maskinerna så att de koncentrerar sig på botarna istället för dig.

Soundtracket är en annan femma. Det lilla jag brydde mig i att lyssna på lät bra, men det jag reagerade mest på var troligtvis den upphotade versionen av Terminator temat. Mumma.

Allt som allt är det ett godkänt spel, även om det har en och annan brist. Det är ju trots allt ett spel som är baserat på en film.

När det kommer till spel baserade på filmer, och vice versa, brukar det stinka skit lång, lång väg. X-Men Origins: Wolverine är en helt annan historia. Spelets utvecklare, Raven Software, har valt att förlänga vissa delar från filmen i spelet och ta bort vissa delar helt och hållet. Resultatet? Ett hack 'n slash spel utan dess like med litervis av blod, ultravåld och annat skoj.

Storyn är skitknepig att berätta utan att spoila hälften, men du som spelar antar givetvis rollen som Logan (aka Wolverine) och får följa med honom under en aktion i Afrika tillsammans med Team X, ett par år bakåt i tiden, till hans inblandning i Weapon X projektet och hans följande minnesförlust.

Gameplayet är ganska standard med hack 'n slash principen, där du ska slakta dina fiender för att få experience för att levla upp Logan/Wolverine, för att sedan uppgradera exempelvis dina specialattacker, klor och komboattacker. Utöver allt hackande och slashande får även spelaren bita i något så när lättlösta problem.

Grafiken är riktigt snygg och cutscenesen är snyggt animerade, men spelet innehåller buggar lite här och var vilket kan medföra irritation för den petige. Voiceactingen är bra och uppfyller dagens standard.

Spelets största handikapp är dess korta längd och att det blir ganska upprepande efter att ha spelat igenom runt halva spelet. Jag hade gärna sett att spelet varit ett par banor längre och gett mig lite mer speltid, samt haft lite mer variation i händelseförloppet.

Men spelets brister lyfts upp ganska smidigt av de goda, så spelet landar inte platt utan hackar sig vidare i ett rasande tempo. Jag gillade hur som helst det här spelet riktigt mycket. Moralkärringar, släng er i väggen.

Andra prequelspelet om Riddick som utspelar sig någon gång efter Escape From Butcher Bay - men före filmerna. Riddick och Johns har lyckats fly ifrån Butcher Bay, men lugnet bryts tvärt då de blir upplockade av legosoldatskeppet The Dark Athena - vars kapten - Revas - är mycket intresserad av att få tag i Riddick. Riddick har givetvis inga planer på att stanna på Dark Athena, utan börjar försöka att hitta en väg ut.

Precis som det föregående spelet spelar man som Riddick och det handlar delvis om stealth och delvis om blytung action. Spelet erbjuder några få nya vapen utöver de från Butcher Bay, nya fiender, nya miljöer, ny story och nya uppdrag. Annars är det i princip samma spel som Butcher Bay.

Skillnaderna är - utöver de ovannämnda grejerna - att det här spelet erbjuder lite mer action än det föregående spelet. Stealthmomenten är ganska rejält reducerade och det är ganska få gånger man egentligen använder knytnävarna för att slå någon motståndare på käften. Större delen av spelet handlar mest om att hålla in avtryckarfingret och inte släppa förrens varenda jävel i närheten är död.

Voiceactingen är bra och Vin Diesel har återigen gjort ett bra jobb som Riddick. Dessvärre har spelet ett stort handikapp. Nämligen grafiken. Det är precis samma grafik som de använde i Butcher Bay och det hela ser ganska föråldrat ut i jämförelse med andra spel i dagens läge. Visserligen funkar väl grafiken - det är inte stora rutor här och var - men den känns som sagt föråldrad.

Längden på spelet är helt ok också. Vad jag hade hört skulle boxen med Butcher Bay och Dark Athena vara hela Butcher Bay och efter det några enstaka kapitel som skulle föreställa Dark Athena. Detta stämmer inte riktigt då Dark Athena faktiskt är relativt långt - även om Butcher Bay är längre (det känns då iaf som det). Saker att göra i Dark Athena är däremot reducerat från Butcher Bay och du får inte alls lika många uppdrag som i Butcher Bay.

Det mesta är sig faktiskt likt sen Butcher Bay angående kontroller och stridssystem. Den som har spelat igenom Butcher Bay lär inte ha några problem att köra igenom Dark Athena iaf.

Egentligen har jag inte så mycket mer att säga om Dark Athena. Det är ungefär som Butcher Bay fast i en ny miljö och med en ny story.. typ. Det är emellertid ganska god underhållning och spelet är kul - om än jävligt svårt stundtals.

Då det nya Riddick spelet (Assault On Dark Athena) släppts tänkte jag ge mig på det här spelet för andra gången. När man införskaffar Assault On Dark Athena får man inte enbart det nya spelet, utan även Escape From Butcher Bay.

Det första Riddick spelet är, som troligtvis alla vet, en prequel till filmerna om Riddick (Pitch Black, The Chronicles Of Riddick: Dark Fury och The Chronicles Of Riddick, möjligtvis även den kommande Riddick filmen som vad jag vet ska släppas år 2012). Riddick (dvs spelaren) har blivit tillfångatagen av legosoldaten Johns och förts till Butcher Bay, ett av de värsta fängelsena i galaxen. Riddick tänker ju givetvis inte stanna i fängelset, utan börjar suksesivt att försöka ta sig ut därifrån.

I det här prequelspelet (som för övrigt är utvecklat av det svenska spelföretaget Starbreeze Studios) får vi bland annat bekanta oss mer med Riddick, vad som hände honom innan Pitch Black, hur han fick sin mörkersyn samt lite annat kul. Typ.

Spelkänslan är rätt bra, men kan till en början kännas jävligt bökig och dryg att komma in i då hela skärmen flyger all världens väg om man åker på en snyting av någon. Detta medför att slagsmål kan vara en jävla pain in the ass till en början.

Med risk att likna en hackspett på spelet vill jag påpeka att grafiken är inte något vidare i jämförelse med dagens standard. När spelet kom var det riktigt snyggt, coolt och nice, men bleknar bort i dagens standard. Första gången jag spelade igenom spelet var på Xbox och jag har all respekt för Xboxen då det var den förra generationens grafik, men den här gången lirade jag AODA-releasen. Då de trycker in det gamla spelet i en ny förpackning tycker jag att de kunde iaf ha uppdaterat grafiken. Whatever...

Även om spelet är gammalt, grafiken är usel i jämförelse med dagens standard så funkar det ändå ganska bra. Spelet är uppbyggt med både stealth och action. Stundtals ska du smyga runt och knäcka nacken på dina fiender och stundtals ska du sätta ett par metalkulor i röven på dem. Stealthmomenten och actionmomenten väger upp varandra ganska bra och man får ganska lagomt av varje portion.

Sammanfattningsvis så är spelet fortfarande skoj, men kan vara bökigt att komma in och grafiken duger för sin tid. De kunde iaf ha uppdaterat den lite.. tycker iaf jag.

Det nya Bionic Commando ja. Jag har inte spelat någon av de tidigare delarna i serien, men vad jag har förståt det så är det här spelet en uppföljare till Nintendo 8-bitars versionen (som 2008 släpptes på nytt under titeln Bionic Commando: Rearmed).

Storyn är jävligt djup, så jag drar bara storyn lite snabbt och ytligt. Mer information om storyn finner ni här. 2009ans årgång av Bionic Commando tar vid 10 år efter händelserna i NES versionen. Efter att en Pro-Bionics terroristgrupp - kända som BioReign - smällt av en experimentell bomb i staden Ascension City blir Nathan Spencer (spelaren) - en föredetta bionic kommandosoldat - utsläppt ur sin dödscell. Spencer får ett förslag av sin forne chef, Joseph Gibson (aka Super Joe): om Spencer beger sig in i Ascension City - dels för att stoppa BioReign och dels för att leta reda på en energikälla som finns någonstans bland ruinerna - så kommer han att bli frisläppt. Spencer säger först nej till förslaget, men ändrar sig när Gibson berättar att han sitter på information om Spencers - sen länge - försvunna fru.

Gameplayet är riktigt bra - så när som på några irriterande grejer (t ex när Spencer får för sig att han inte alls ska göra så som man har tryckt att han ska göra). Storyn är - som sagt - jävligt djup, men också drivande och intressant (även om man inte har spelat det första spelet). Grafiken är givetvis riktigt bra, om än jag skymtade till en och annan bugg så som kroppar som ligger och har kraftiga spasmer - alternativt epilepsianfall. Voiceactingen är riktigt bra. Jag har då ingenting att gnälla på där iaf.

Egentligen har jag ingenting speciellt att gnälla på..... utom två saker. Kontrollerna. Och hänvisningarna till hur du gör olika attacker under spelets gång. Jag vet inte hur kontrollerna är till PS3an eller 360n, men PC kontrollerna var till en början riktigt jävla bökiga att komma in i. Tack och lov har dock spelutvecklarna haft så mycket vett att de har laggt in för både 360 kontroll och tangentbord/mus i Options menyn - annars hade detta kunnat bli ett större problem än vad det är.

Hänvisningarna under spelets gång - hur du gör olika attacker - är oftast väldigt luddiga. Som t ex under tutorial-banan så får du 360 kontroller, istället för PC kontrollerna. Visserligen lär man sig kontrollerna snabbt, men när man spelar på PC så förutsätter jag att man får PC kontroller.

Hur som helst. Bionic Commando - från 2009 - är ett riktigt bra actionlir med en och annan twist och mörka hemligheter. Det enda jag personligen störde mig på var kontrollerna (detta gäller visserligen bara första rundan jag körde igenom spelet, men ändå...). Allt det andra var antingen top-notch eller bara riktigt bra.

Storyn utspelar sig nu i Juni, 1977. Rorschach ber Nite Owl om hjälp att lösa ett fall han har kommit över som går ut på att leta reda på den kidnappade unga kvinnan Violet Greene. Deras sökande tar dem djupt in i de nedgångna, skitiga och hotfulla kvarteren av staden vilket leder dem till den mystiska Twilight Lady.

Det andra spelet är nästan exakt samma sak som det första. Skillnaderna är ett par nya fiender, nya banor, en ny story och några få nya objekt du kan plocka upp för att slå skiten ur dina fiender. Du har dessutom alla combos redan från första början, istället för att du får dem allt eftersom genom spelet som i den första delen. Så, spelaren får egentligen ingenting nytt av värde om denne har kört igenom första spelet.

Hela spelet känns ganska framstressat också då man får på sin höjd 4 timmars gameplay (jag bökade ut skiten på 3) - om man inte väljer att spela som båda karaktärerna. I slutstriden får vi också en riktigt svettig twist - som iofs inte alls är speciellt svettig. På tal om slutstriden, slutet är helt värdelöst och lämnar spelaren som ett jävla frågetecken med en massa obesvarade frågor. Jag vet iofs inte om man kan få två olika slut, beroende på vilken karaktär du väljer att spela som (jag orkade bara köra igenom som Rorschach).

Efter att slutstriden är överstökad och du har fått ditt slut så låser du också upp ett VS-mode där du väljer att spela antingen som Rorschach eller Nite Owl och möter den andra karaktären. Skoj.

Spelet innehåller även - som föregångaren - ett coop-mode så att du och en polare kan lira igenom spelet tillsammans. Jag vet inte hur det är den här gången, men jag misstänker att det är splitscreen igen för coop-modet - vilket fortfarande stör mig lika mycket som förra gången.

Precis som i det första spelet så blir slagsmålena löjligt lätta när man väl har lärt sig att bemästra kontrollerna och Space-knappen och musknapparna får arbeta hårt under de 3 halvlånga kapitlena som spelet sträcker sig över. Voiceactingen är helt ok och karaktärerna (både spelarens/spelarnas och fienderna) slänger ur sig kommentarer titt som tätt. Grafiken är också godkänd och de har troligtvis använt sig av samma motor som de använde sig av i första spelet. Videorna mellan banorna är precis som i första spelet - tecknade och ska typ likna serietidningsscener.

Allt som allt är det ett halvuselt spel som egentligen inte ger spelaren någonting nytt av värde - om denne har spelat igenom föregångaren. Att spelet är så pass kort som det är gör inte saken bättre och gjorde mig både irriterad och lättad på samma gång. Anledningarna till detta var att jag dels tyckte att de lätt kunnat pressat ur sig ett par fler banor och gjort en längre story, men samtidigt var jag lättad för att jag kunde lira igenom spelet relativt snabbt och få skiten överstökad.

Jag hade inte betalat mer än 10 spänn för det här spelet - det är fan inte mycket mer värt än så. Det har ett par bra sidor, men de blir i princip krossade av de dåliga.

Innan jag såg reklamen om att Watchmen filmen (recenserad här av H och här av mig) hade biopremiär hade jag ingen som helst aning om vad Watchmen var. Senare såg jag att ett spel med samma titel (och en undertitel) hade släppts i samband med biopremiären. Dessvärre fick jag även reda på att spelet var bara den första delen i en kommande serie spel (vad jag har förståt det iaf).

Spelet utspelar sig flertalet år innan serieboken (tydligen fanns det en sån med) och spelfilmen (spelet är alltså en så kallad prequel, en historia som utspelar sig före första historian). Du axlar rollen antingen som Rorschach eller Nite Owl och efter ett fängelseuppror lyckas gangstern Underboss ta sig ut ur fängelset. Resten av spelet går alltså ut på att Rorschach och Nite Owl ska leta reda på Underboss.

Till att börja med vill jag säga att jag hade inte direkt några förhoppningar på det här spelet. Jag ville bara ha ett spel som jag kunde döspela i ett par timmar och sen recensera. Så, vad fick jag?

Jag fick det jag hade räknat med: ett halvuselt spel som gjorts enbart för att marknadsföra en film. Tyvärr.

Grafiken är det inget fel på, egentligen. Mellan varje bana får vi en kort tecknad video som är uppritad och ska typ föreställa en serietidning. Vad jag har förståt det är det samma skådespelare som är med i filmen, som lånar ut sina röster i spelet och de gör väl typ det dom ska. Funkar. Har hört sämre röstskådespel.

Kontrollerna var till en början en jävla pain in the ass. Till en början satt jag bara och kliade mig i huvudet och funderade på vad jag egentligen höll på med, men efter ett antal slagsmål, svordomar och irritationer började jag otroligt nog bemästra kontrollerna. Hur gjorde jag? Ptja, jag satt mest och bankade på mellanslag och musknapparna. Detta medförde att jag spöade skiten ur allt och alla på två röda vilket fick mig att fundera på vad det var för svårighetsgrad egentligen.

Tydligen ska det finns co-op i det här spelet med. Visserligen skiter jag fullständigt i det, då co-open är upplaggd så att man måste dela skärm för att kunna spela med varandra. Detta får mina tankar att flyga iväg till 90-talet då man satt och bankade på konsollkontrollerna tillsammans med barndomspolarna och delade skärm. Det jag vill säga är att om man ska kunna spela co-op, då ska man kunna spela antingen på varsin konsoll som är sammankopplade eller varsin dator. Hur svårt ska det vara?

Attackerna man får i spelet är typ tre stycken och med dem kan man göra diverse olika combos och blocka motståndare som är på väg att klippa till en. Det är bara ett litet krux: du måste samla på dig de olika combosarna genom varje bana. I slutet av spelet har du riktigt fina combos, samt finish-moves alá Mortal Kombat-stil (du sparkar t ex ut tänderna på en motståndare eller så kan du bryta nacken på dem, detta system är dock helt random). Till ditt förfogande kan du också plocka upp diverse föremål för att göra slut på dina motståndare lite snabbare. Föremål så som kofot, ölflaskor, rörmokartångar och slagträn kan plockas upp och användas för att slå in skallen på dina motståndare. Jag har bara spelat igenom spelet som Rorschach, då jag tyckte spelet inte var värt att spela igenom som Nite Owl också. Och vad jag har förståt så kostar spelet $20. Jag skulle säga att det är värt det halva.. om ens det.

Sammanfattningsvis kan jag säga som så att spelet är väl ok.. första gången man spelar igenom det. Att någon skulle spela igenom det här spelet mer än en gång måste tyda på någon allvarlig sjukdom eller att personen i fråga är redlöst berusad. Spelet är alldeles för kort, alldeles för lätt och slutet är ett stort "in your face bitch", vilket kan vara ganska irriterande.

De som inte vet vad Evil Dead är kan per omgående införskaffa filmerna, titta på dem och sedan fortsätta läsa recensionen. De som har sett och/eller är fans av Evil Dead, fortsätt läs.

Evil Dead: Regeneration är en alternativ fortsättning på Evil Dead II: Dead By Dawn. Du antar dig rollen som Ash, en av tidernas största anti-hjältar i filmhistorien. Efter att ha slaktat dina vänner som blivit besatta av demoner som släppts lös genom Necronomicon Ex Mortes, De Dödas Bok, har du blivit gripen och inspärrad på Sunny Meadows mentalsjukhus. Ingen tror givetvis på din mycket bisarra historia.. fram tills det att din advokat Sally lyckas komma över Professor Knowby's dagbok som din psykolog, Dr. Vingo Reinhard, har stulit ifrån stugan tillsammans med Necronomicon.

Kort efter att Sally sökt upp Ash för att berätta att hon tänker gå till polisen med dagboken lyckas Dr. Reinhard öppna portaler till de dödas dimension med hjälp av Necronomicon och strax därpå börjar demoner och andra varelser välla in i vår värld. Ash lägger benen på ryggen vid första bästa chans för att ta sig därifrån.

Men givetvis är det inte enkelt för Ash den här gången heller. Kort efter sin flykt möter han Professor Knowby's ande som berättar Dr. Reinhard har för avsikt att använda Necronomicon för att få dess krafter och ta över världen. Professor Knowby förklarar för Ash att han är den ende som kan stoppa Dr. Reinhards vansinniga idé, men den här gången är inte Ash själv. Till sin hjälp får han liten filur vid namn Sam, som är en hybrid mellan människa och deadite (demon/zombie, typ). Tillsammans beger de sig iväg för att stänga igen flera portaler för att se till att demonerna inte kan ta sig in i vår värld och sedan stoppa Dr. Reinhard, en gång för alla.

Jag vill till en början säga att jag fucking älskar Evil Dead-franchisen, Ash och Bruce Campbell (han som spelade Ash i filmerna och lånade ut sin röst i spelen). Det andra jag vill säga är att det här spelet har många brister, men en hel del goda sidor med. Vi börjar med bristerna.

Kameran är en jävla pain in the ass. Ibland när man vill titta åt ett håll så styr den automatiskt åt ett helt annat vilket kan bli en jävla börda när man stöter på 10 fiender samtidigt. Detta utgör ytterligare ett problem: siktningen. Visserligen har spelet ett autosikte-system som gör att Ash siktar in sig på fiender helt automatiskt. Man kan även byta måltavla manuellt, men att göra det är en hel jävla process. Autosiktningen kan bli en riktig huvudvärk då man stöter på många fiender samtidigt och det är en fiende du måste döda innan de andra då Ash kan få för sig att ge sig på de andra fiender istället.

Spelets uppbyggnad är fruktansvärt linjär och upprepande, tyvärr. På nästan varje bana ska du göra exakt samma sak som du gjorde på banan innan, vilket blir jävligt tråkigt om man streckspelar spelet. Det är ett par av banorna som skiljer sig från de andra, men det är långt mellan dem och det är alldeles för mycket linjära mönster i spelet för att spelet ska bli riktigt kul om man streckspelar.

Storyn i spelet tänker jag inte kommentera så mycket på. Det är en klichéefylld variant och vi har sett den många, många, många gånger innan.

Gameplayet är bra, men kan vara något fruktansvärt frustrerande vid t ex strider som varar under en lång stund och som slutligen blir riktigt svåra. Ett stort frustrationsmoment är när Sam hela tiden ska babbla en massa skit, speciellt när han börjar gnälla järnet under strider. Till en början satt jag och smålog och skrattade till då och då, men efter att ha hört samma jävla kommentarer i ett par timmar blev det bara irriterande att höra idioten.

Problemlösningarna som finns i spelet är ganska tama, men man klarar ut de flesta problemen väldigt snabbt. De enda gångerna jag fastnade (typ i någon minut) var när jag missat ett hål där Sam kunde krypa in i. Spelet i sig är mer av typen hack-'n-slash-lir än lösa-problem-spel.

Voiceactingen är godkänd och att få höra Bruce Campbell's ljuva stämma som Ash är underbart. Speciellt i cutscenesen som är helt hysteriskt roliga stundtals. Grafiken är inte mycket att hurra över i dagens läge då spelet släpptes någon gång under första Xbox's storhetstid, men funkar. Man ser iaf vad som händer i spelet. Kontrollerna är enkla och man lär sig snabbt de olika combosarna som finns att tillgå för att göra big ass skada på motståndarna.

När man spelar igenom spelet kan man hitta så kallade Extras. Det finns 20 Extras utspridda över hela spelet, men jag orkade inte springa runt och leta i varje hörn av spelet så jag hittade kanske 7, 8 stycken av dem. Hur som helst är Extras korta videoklipp där bland annat Bruce Campbell blir intervjuad om diverse olika saker, bland annat vad Sam kan vara bra att ha till.

Spelet i sig är ganska kul, om man spelar det korta stunder. Har man planerat att sträckspela spelet rekommenderar jag att man tar sig ann en burk magsårsmedicin och att man lugnar förhoppningarna en hel del.

Sammanfattningsvis kan jag säga att spelet är kul, om man inte streckspelar det. Humorn är på hög nivå och man får sig några riktiga skratt genom spelets gång. Dessvärre har spelet kraftiga brister så som idiotisk kamera och autosiktesystem som kan irritera i större strider. Men i långa led är det ett kul hjärndött underhållningsspel som underhåller under kortare spelstunder.

År har gått sen Max Payne blev arresterad för morden på sin familjs mördare. Med Alfred Woden's löfte om att hjälpa Max, slipper han undan fängelse och har fått tillbaka sitt gamla arbete hos NYPD.

En kväll när han är ute på patrullering hör han ett anrop på sin bilradio om skottlossning i en lagerlokal som ägs av en bekant till Max: den ryske gangstern Vladimir Lem. Han beger sig dit och sekunderna efter att han har klivit ur sin bil hörs skottlossning. Han begär förstärkning och tar sig in i lagerlokalen.

Men efter att ha tagit sig in i lagerlokalen slängs Max återigen in i ett fall där allting inte är vad det till en början verkar vara.

I min mening är uppföljaren bättre än föregångaren. Det är bättre grafik och gameplaycutscenesen är mer välanvända. Gameplayet är skönare och gubbarna i spelet känns inte lika stela.

Utöver att du får springa runt själv en hel del, precis som i första spelet, och skjuta folk till höger och vänster får du emellanåt en AI med dig som hjälper dig på vägen (även om de mest är idioter och springer rakt in i grupper med fiender så de dör på typ fem röda).

En till nyhet i spelet är att du får spela en annan karaktär än Max i typ, två banor eller något sånt.

Utöver gameplaycutscenesen används återigen de serietidningsliknande klippen för att driva storyn framåt. Som jag skrev lite längre upp så används gameplaycutscenesen betydligt bättre i det här spelet och är en del av storyn istället för att man bara ska få se vad man har framför sig.

Tror inte det finns så mycket mer att tillägga. Ettan är råbra, men tvåan är ännu bättre. Det säger väl allt? Nu är det bara invänta den tredje delen i serien. Vi får bara hoppas på att de släpper det till 360, PS3 och PC och att det blir lika bra som föregångarna.

Du axlar rollen som Max Payne, en snut som jobbar med Valkyr-fallet (Valkyr är en framställd drog, kallas för V). För tre år sedan blev din fru och ditt nyfödda barn brutalt mördade av ett gäng V-påverkade personer. Efter händelsen begärde du att bli förflyttad från NYPD till DEA och gick sedan undercover för att gå till botten med Valkyr-fallet. Nu, tre år senare, får du ett samtal av din kollega Alex. Han vill möta dig på en tunnelbanestation för att ge dig information om någonting rörande fallet. Samtidigt har staden blivit lamslagen av århundradets storm.

Efter att du har mött Alex blir han mördad av en okänd person och du lägger benen på ryggen. Du blir senare utpekad som mördaren och du har bara två val: ge upp och överlämna dig själv till polisen för att ta skulden för mordet på din kollega och vän som du inte begått eller gå till botten med Valkyr-fallet och rentvå dig själv. Du väljer det andra alternativet...

Tack vare Max Payne filmatiseringen tänkte jag göra en liten specialare med Max Payne spelen och filmen. Ni hittar recension på den usla filmatiseringen här.

För att vara runt 8 år gammalt spel så håller sig fortfarande Max Payne väldigt hög klass, utöver grafiken. Grafiken är mer eller mindre ass, men jag minns ganska väl att man satt och sa "Ooooh! Woooow!" när man såg det här spelet för första gången för så många år sedan. Gameplayet är bra och det är inte speciellt många, eller långa, stunder man inte springer och skjuter på elakingar.

Spelet kom ungefär i samma veva som The Matrix filmerna och inkluderar slowmotion-funktionen. Detta medförde givetvis att alla drog paralleller mellan The Matrix filmerna och det här spelet.

Spelets starkaste sida, utöver action-gameplayet, är givetvis storyn som är driven genom serietidningsliknande bilder som berättar vad som händer mellan varje bana. Gameplaycutscenesen är ganska ass tack vare grafiken, men tillför egentligen inte någonting mer speciellt än att man får reda på t ex vad man har framför sig.

Till ditt förfogande har du en hel arsenal med vapen för att se till att dina fiender ser ut som schweizerostar efter att du är klar med dem. Du kan även banka in skallbenet på dem med t ex ett baseballträ.

Brister finns, men de är få och ganska ovesäntliga.

Året är 1981 och du antar dig rollen som den ryske meteorologen Alexander Nesterov som av en ren slump hamnar ombord på det ryska skeppet North Wind som 1968 fastnade nära nordpolen. Besättningen på skeppet har inte hörts till sen dess och skeppets försvinnande är ännu ett mysterium.

Alexander är dock inte ensam ombord på skeppet och måste nu slåss både mot kylan och mot de döda besättningsmännen som genomgått en underlig förvandling tack vare det svinkalla klimatet. På sin resa genom den stora båten måste han ta reda på sanningen kring skeppets försvinnande och kaptenens mystiska död.

Till en början tyckte jag spelet var lite småkusligt och det verkade väldigt lovande. Men skönheten med spelet sjönk redan vid första fienden. Fightingsystemet var, troligtvis som i NecroVision (vad vet jag, jag har inte spelat det så), helt åt skogen. Man gör kombos med gå-knapparna vilket resulterar i att när man trycker på knapparna flyttar sig även gubben vilket kan bli rejält irriterande i en svettig strid.

Grafiken håller dagens standard, så det finns väl inte så mycket att gnälla på angående det. Miljöerna emellertid kan bli väldigt linjära och upprepande stundtals.

Det som är bäst i spelet är troligtvis storyn. I en början är det ganska rörigt att hålla reda på allting men ju längre in i spelet man kommer desto klarare blir allting. Storyn är berättad genom flashbacks av vad som hänt och så kallade Mental Echo, en grej Alexander kan aktivera för att gå bakåt i tiden för att förändra ödet för en person eller ett djur.

Jag nämde lite längre upp angående fightingsystemet och att det var helt åt skogen. Det är angående melee-vapnen. Skjutvapnen är tyvärr inte mycket bättre då siktet är helt käpp rätt. Även om du siktar, skjuter och borde ha fått in en fullträff så är det högst sannolikt att spelet inte registrerar din träff utan fienden fortsätter klampa på som om ingenting har hänt. När du blir träffad, antingen av en melee-attack eller skjutvapen, flyger bilden all världens väg och det kan bli fruktansvärt svårt att se vart i helvete fienden tog vägen egentligen vilket gör att fienden får lätt övertaget.

Skjutvapnen laddas dessutom om förbannat sakta och när du väl är i en eldstrid och måste ladda om fort som fan för att vinna striden, då tar Alexander kafferast och en cigarett på det. Det är åtminstone vad man skulle kunna tro då omladdningen tar evigheter.

Voice-actingen är smått stel. Iaf den engelskt dubbade versionen, som jag spelade. Ibland lät det lite som om de som genomfört voice-actingen läst direkt ur manus och ibland lät det inte så.

Tror inte det finns så mycket mer att säga om det här spelet egentligen. Något som förbryllar mig dock är att på vissa sidor (t ex hemsidan för spelet, som inte verkar vara färdig) står det att spelet heter Cryostasis, men på andra sidor står det Cryostasis: The Sleep Of Reason. Även om det förbryllar mig skulle jag nog satsa en slant på att The Sleep Of Reason användes i en del länder och att i ryssland heter det enbart Cryostasis. Men vad vet jag..

Spelet är hur som helst spelbart, men stundtals är det grymt frustrerande, upprepande och linjärt vilket kan medföra att tristessen kommer på allt för tidigt besök.

Alla barnen på skolan är jävliga med Anna. Hennes talande krambjörn Mr. Huggles får en briljant idé för att uppmuntra Anna: hon kan hoppa hage.

Men för att göra en hopphage måste Anna ha färg. Mr. Huggles vet att alla barnen har stulit färg och bevarar det i deras kroppar, så han föreslår att Anna ska ta all den färg hon behöver för att göra en fin hopphage. Anna, som alltid lyssnar på vad Mr. Huggles har att säga, tycker det låter som en underbar idé och börjar skörda färgen. Men hon måste skynda sig innan klockan ringer in.

Min första reaktion på spelet var att kontrollerna var ass då kontrollförklaringen enbart gav mig förklaring till hur jag skulle trycka för att göra olika saker på en PS2-dosa (såg då iaf ut som en sådan). När jag surfade in på Nevermore's hemsida hittade jag en instruktion på kontrollerna för tangentbord och minutrarna senare satt jag och spelade det återigen.

Grafiken är rätt bra, för att vara ett indiespel. Voiceactingen störde jag mig något fruktansvärt på efter tag då Mr. Huggles hela jävla tiden ska gapa och skrika så fort man gör någonting (t ex inhämtar "färgen"). Men voiceactingen var bra för att vara ett indiespel.

Jag vill poängtera också att jag bara provat spelet ett par få gånger så någon mästare är jag inte. Spelet består (så vitt jag vet iaf) av en bana och ditt mål är alltså att skörda "färg" för att kunna måla din hopphage. Konceptet är mörkt, men ganska lustigt. Har man inte humor som riktar sig åt att man tycker våld är underhållande så lär man spy galla över spelet.

Kort och gott tycker jag spelet är rätt underhållande, även om det inte är någonting man kan lyfta till skyarna. Men för att ha överseende att det faktiskt är ett indiespel så kan man ju inte klaga allt för mycket heller.

Spelidéen är inte dum, men innehåller brister. Om de fortsätter utveckla spelet kanske det kan bli något.. vem vet?

Alla vet vad Call Of Duty är, inte sant? Hur som haver så spelade jag igenom singleplayer delen av CoD5 igår men har inte orkat bry mig i att skriva något förrens nu.. då Tommy bad mig göra det. Bah..

Hur som helst, spelet utspelar sig under WWII, duuuh. Den femte delen utspelar sig i Asien, Ryssland (under slakten i Stalingrad) och i Tyskland (i slutet av kriget). Som amerikan axlar du rollen som marinkårssoldaten Miller. Som ryss axlar du rollen som Röda Armén-soldaten Dimitri. Och så gör du ett flygplansuppdrag med en annan obetydlig stövel som jag inte minns vad han hette.

Gameplayet är som i de tre första CoD: krig. Det exploderar, skjuts, folk dör runt omkring dig (såvida du inte själv stupar dvs) och.. ja, det är krig helt enkelt. Storyn utspelar sig under diverse olika slag under WWII och följer egentligen ingen djupare story, då vi t ex inte får reda på mer om varken Miller eller Dimitri mer än att de är med i ett krig de kanske inte ville medverka i. Vad vet jag.

Grafiken är bra och vad jag vet så används samma motor till det här spelet som i Call Of Duty 4: Modern Warfare (som i min mening är bättre, av diverse anledningar). AIn är ganska bra, men stundtals kan både dina egna och fiende AIs vara riktiga jävla 'tards och gör en hel del idiotiska grejer. Bakgrundsmusiken märks inte av så mycket då explosioner och annat skit dödar musiken rätt duktigt. Röstskådespelet är bra, som i de övriga CoD-spelen. Det finns visserligen undantag genom spelet, men ingenting man stör sig på.. typ.

Det här är det första spelet i serien som innehåller co-op också. Du och tre polare (eller randoms från nätet efter 1.2 patchen, vad jag vet) kan slå er ihop och sparka japs- och/eller naziröv. Halvunderhållande, typ. Under co-op spelen kan man även använda så kallade Death Cards. DC's finns på 13 av banorna i singleplayer delen och kan användas under co-op spelandet. Efter att ha piskat singleplayer delen kan man även spela en extra bana där du ska knäppa nazizombies. Detta kan du antingen göra själv eller med ett par polare (alternativt randoms). Lite roligt sisodär.

Utöver singleplayer och co-op finns ju även den klassiska multiplayer delen. Som i CoD4 används rank-system återigen, fast på ett lite annorlunda sätt. Istället för att nå en viss nivå, kan du välja att tjäna prestige (som är typ 6 levels eller så). Kruxet med det är att dina achievements du tjänat blir återigen låsta och du får börja om från början med alltihop. Men för att bevisa att du är en natural born asskicker så får du en symbol framför ditt nick i multiplayer matcher som talar om att du har prestige. Yay!

Att de återgick till WWII igen tycker jag personligen är lite tråkigt. WWII är ganska uttjatat inom spelvärlden vid det här laget, men ändå pressas det ut fler och fler WWII spel. Hur som helst är CoD: WaW ett rätt ok spel. Det spelar mycket på ett uttjatat koncept, men klarar sig då det finns en del goda sidor med spelet.

När den brittiska 22nd Special Air Service Regiment (SAS) fått information av en av deras ryska infiltratörer om att ett fraktfartyg som seglar över Berings hav kan innehålla en nukleär apparat skickas Sgt. "Soap" MacTavish (dvs du) Kapten Price, Gaz och en mindre grupp andra SAS-medlemmar in för att infiltrera och bekräfta informationen.

Efter att president Yasir Al-Fulani blivit avrättad av terroristledaren Khalid Al-Asad skickas bland annat Sgt. Paul Jackson (återigen, du) och en större styrka med amerikanska soldater in för att hitta och gripa Al-Asad så fort som möjligt.

Men allt är inte vad det verkar vara och det går snart upp för de anfallande styrkorna att det kan vara någon annan som står bakom aktionerna än Al-Asad.

När den fjärde delen i Call Of Duty serien skulle komma blev det hyperhypat och alla snackade om att de bytt stilen i spelet helt och hållet. Den här gången var ju faktiskt spelet satt i modern tid med moderna vapen och modern krigsföring.

Första gången jag spelade igenom spelet (det har blivit ett par gånger nu) så sträckkörde jag (precis som föregångarna) och jag gav mig inte förrens jag var klar med det. Storyn är riktigt bra och skulle rent av kunna bli filmatiserad, om nu rätt filmteam står bakom produktionen.

Min personliga åsikt är att CoD4 är bättre än CoD5. Dels för att mp-delen är skönare, storyn är bättre och inte lika uttjatad (no offense, men WWII-spel har vi sett alldeles för mycket av, right?), AIn är riktigt bra och de träffar till och med det de skjuter på och så finns det säkert fler grejer som är bättre än CoD5 (och de tidigare spelen).

Nu säger jag inte att WWII-liren i CoD serien är usla, utan bara att CoD4 är det bästa i serien. CoD4 gav oss någonting nytt. En story som vi inte sett i vartenda krigsspel som släppts och som drivs hela tiden framåt på ett snyggt sätt, schysst voiceacting och allt det andra. Fast samtidigt så skulle jag inte riktigt våga kalla CoD4 för ett krigsspel heller (om man bortser ifrån mp-delen), utan mer ett krigsbaserat actionspel, typ.

En liten intressant grej som jag vill påpeka är att Activision håller på att ta fram Modern Warfare 2 (en uppföljare till en uppföljare vilket kanske kan bli att vi får se en helt ny serie av spel). Ni hittar lite mer information här och så hittar ni även en liten cool grej som är relaterad till spelet här. Vad jag har förståt det så kommer vi få se denna uppföljare i November, detta år. Huruvida det hålls eller inte får vi se.

Call Of Duty 4: Modern Warfare är ett av mina absoluta favoritspel som gjorts och jag skulle kunna lira igenom det ett antal gånger till om jag så skulle behöva det. Det har allt ett bra spel ska ha och lite därtill.

Alla gamers måste veta vad Postal 2 är för något. Man knallar runt och gör sina vardagssysslor så som att köpa mjölk, hämta sin lönecheck, pissa på sin fars grav.. och allt vad vardagen tillhör. Men.. nu är det ju inte Postal 2 vi ska se på, utan ursprungsspelet: Postal.

Du axlar rollen som.. öh.. Postal Dude och du tar din bössa och beger dig ut. Och skjuter folk. Massor av folk. Djupare story än så är det inte.

Spelet ses snett uppifrån och ditt mål är att skjuta, bränna och spränga folk åt helvete genom en bunt banor. Spelet erbjuder enbart skjuta, skjuta, skjuta och Postal Dude's one-liners som får en att gapskratta.

Hur som helst så dammade jag av mitt gamla exemplar av Postal och körde in det i min dator (som har XP som operativsystem). Jag satt spänd och väntade medans det installerade (på ca 20 sekunder). Körde igång spelet. Tah-dah! Spelet funkade ganska felfritt. Det enda som jävlades var ett par av kontrollerna vilket tvingade mig att köra med musen, som till en början var en riktig bitch. Men efter att ha vant mig vid kontrollerna flöt skiten på riktigt fint.

Spelet fick ett expansionspaket med fyra banor, en uppföljare (och ett expansionspaket till det) och en andra uppföljare är under utveckling. Samt så fick spelet en filmatisering gjord av den hatade regissören Uwe Boll, 2007 (som finns recenserad här av H och här av mig).

Gatorna färgas röda. Folk krälar och skriker av smärta tack vare skottskador. Explosioner här och var. One-liners som levereras av Postal Dude. Det är vad jag kallar underhållning - på ett visserligen sjukt och vridet sätt.. men det är ju likförbannat underhållande.

GTA-klon, eller vad man ska säga, där du antar dig rollen som en snubbe/brud (beror på vilket kön du väljer.. du kan typ modifiera din gubbe i början och resten av spelet) som vaknar upp ur ett 5 årigt koma. Du var en storfräsare som var ledare för 3rd Street Saints, men som nu har splittrats.

Efter att ha rymt ifrån fängelset tillsammans med en annan snubbe börjar du att återförena gänget. Din uppgift är att fixa nya löjtnanter, rädda din polare Gat, fixa ett nytt gömställe och lite annat sånt. Efter det ska du ta dig ann de övriga gängen i Stilwater; Ronin, Brotherhood och Sons Of Samedi. Samtidigt måste du genomföra olika aktiviteter för att förtjäna respekt och pengar för att kunna fortsätta med svårare uppdrag, köpa nya gömställen och affärer. Och målet är ju givetvis att styra Stilwater.

Då jag inte har spelat första Saints Row kan jag inte kommentera kring det. SR2 är dock en riktigt bra GTA-klon. Spelet erbjuder tung action, bra grafik, halvdan AI, en hel del grejer du kan göra om du vill (det är inte nödvändigt, om du inte själv känner för det) och lite annat skoj.

Röstskådespelarna är riktigt bra och nästan alla cutscenes är underhållande att titta på och många av dem fick mig att gapskratta. Riktigt bra, helt enkelt.

Musiken (som spelas i fordornen) är allt från hiphop till klassiskt till metalbaserad musik. En del musik var riktigt bra, en del blev jag bara irriterad över. Precis som det ska vara i ett sånt här spel.

Enda problemet med spelet är att det laggar då och då. Jag har hört att många har haft det här problemet, så det beror troligtvis inte på min rigg. Förhoppningsvis försvinner detta problem i Saints Row 3, som redan är under utveckling. Något att se fram emot alltså..

Storyn i spelet utspelar sig nån gång efter det första spelets slut - när får vi egentligen aldrig reda på. Du axlar den här gången rollen som Foxtrot 813 - en Replica soldat. Du skickas in i en power armored enhet för att förstärka dina kamraters försvar mot ATC-styrkorna som är i fullt krig med Replica soldaterna. Men kort efter ditt nedsläpp inträffar något; du börjar höra en (för spelaren) välbekant röst som vill att du ska gå emot dina egna och leta reda på denne.

Reborn återupptar original F.E.A.R. 2's grafik, vapen, modeller på fiender, action och.. det mesta av det andra. Skrämmande blir det emellertid aldrig, men vi bjuds på en bunt skumma upplevelser i sann F.E.A.R.-anda. Alma syns till ett par få gånger, men har ingen större roll i det hela.

Det var typ det bra med spelet. Nu till det som stör mig: spelet är åt helvete för kort gott folk. Jag skojar inte när jag säger att spelet är verkligen på sin höjd 1 timme långt - och då ska du vara en usel FPS-spelare, krångla med de (relativt lätta) achievementsen som erbjuds eller... eh.. jag vet inte. Jag kubbade igenom spelet på runt 30 minuter, vilket säger en del.

Men att spelet är så pass kort tror jag beror på att vi har någonting mer att se fram emot - tack vare det ganska besynnerliga slutet. Jag skulle tippa på att Reborn är en prequel, av någonting vi inte har sett än.

Men om vi bortser från att spelet är kortare än en flugpenis, att skräckmomenten inte existerar och att händelseförloppet egentligen inte tillägger något i F.E.A.R.-storyn (än så länge alltså) så är det ett riktigt schysst skjuta-sönder-allt-och-alla-lir. Det är varken många eller långa stunder man bara sitter och knallar runt planlöst - precis som i originalet av F.E.A.R. 2.

Jag tror inte det finns så mycket mer att tillägga egentligen. Jag gillar Reborn, även om det är löjligt kort - då jag hoppas på att det hela bara är en prequel till något större, värre och mer skrämmande än vad vi redan har sett. Men som man brukar säga: den som lever, får se....

Du axlar rollen som Michael Beckett som blivit inkallad för att assistera en grupp SFOD-D soldater som skickas in i staden Auburn, staden där allt hemskt hänt. Beckett och SFOD-D gruppen är på plats för att ta in Genevieve Aristide för säkerhetsskydd. Kort efter eran ankomst till Aristide's lägenhetshus börjar allting gå snett och kort därpå brakar helvetet lös.

Resten får ni ta reda på själva genom att spela spelet.

Grafiken är enastående och mycket detaljrik. Röstskådespelet är riktigt bra och trovärdigt. Storyn, som dels följer vid sidan av originalspelets story och fortsätter på den, är riktigt bra. Har man inte spelat igenom föregående spel kan det bli knepigt att begripa storyn, fastän man hittar alla så kallade Inteldokument. Att spela originalspelet (och expansionerna, för att få den fulla njutningen) är nästan ett krav.

Skräckmomenten är betydligt fler och betydligt värre, vilket resulterar i att spelet gör själ för sitt namn. Och det är inte ofta du knallar runt och inte skjuter på något, oavsett om det är andar eller mänskliga fiender. Spelet levererar blytunga actionsekvenser och att sula in en handgranat i ett rum fullt med fiendesoldater har aldrig kännts så bra förut.

F.E.A.R. 2: Project Origin är ett av mina nya favoritspel och jag tycker de har lyckats fullt ut med det. De har återigen lyckats trycka in blytung action, rejäla skräckmoment och en vriden story som faktiskt håller ihop.

Andra, och sista, expansionen till F.E.A.R tar vid strax efter att Aldus Bishop blev skjuten i originalet. Du tar dig ann rollen som en ny F.E.A.R-soldat, en sergeant närmare bestämt. Du och ditt team, som består av dig själv, kapten Raynes och löjtnant Chen, skickas in till Armacham's Global Data and Security Center för att lägga beslag på Perseus projektet. På gatorna strider Replica och ATC styrkorna mot varandra och väl framme vid Armacham's byggnad upptäcker du snart att det inte är bara F.E.A.R-teamet som är ute efter Perseus.

Den här andra expansionen tar alltså vid en liten bit in i original-F.E.A.R och vissa events som händer och platser som dyker upp både i originalet och i Extraction Point dyker upp i den här expansionen.

Grafiken, AIn, röstskådespelet, bla bla bla.. är lika bra fortfarande. Inga comments där. Storyn är schysst då den delvis fortsätter på originalets story, samtidigt som den spinner vidare på en story som händer brevid originalets story.

Vi erbjuds en del nya vapen, en bunt nya fiender (en del av dem är en jävla pain in the ass, återigen) och lite annat kul. Givetvis får vi återse alla vapen och fiender ur originalet och Extraction Point. Skrämmselfaktorn är strax under Extraction Point och stundtals är den nästan ovanför.

En nyhet med det här expansionspaketet är att efter att du har klarat dig igenom hela spelet, så erbjuds du 3 bonus uppdrag med den traditionella run 'n gun metoden. Dvs: du ska bara springa runt och skjuta skiten ur allt du ser.

Andra, och sista expansionen, till F.E.A.R. är bra. Vad kan man annars vänta sig?

Det första expansionspaketet tar vid precis efter originalet. Efter att helikoptern som plockade upp dig i slutet av originalet störtat måste du, din F.E.A.R kollega Jin Sun-Kwon och Special Forces Operational Detachment-Delta (SFOD-D) soldaten Douglas Holiday bege er till en upphämtningsplats på Auburn Memorial Hospitals tak, ett par mil ifrån kraschplatsen.

Men att ta sig dit är lättare sagt än gjort då Paxton Fettel uppenbarligen inte är död och den lilla flickan (som vi nu vet heter Alma) har släppts lös, och hennes skugga syns till då och då i ögonvrån. Utan kontakt med högkvarteret och på din väg genom de tomma och öde gatorna i den förstörda staden börjar fler hemligheter att klarna.

Till skillnad från originalet av F.E.A.R. så innehåller den här expansionen lite fler chockgrejer och kusligare stämning. Vi får även lite nya vapen, nya motståndare (som mest är en jävla pain in the ass) och nya miljöer att utforska.

Slutet är lite annorlunda i den här expansionen, då du inte ska springa runt och trycka på knappar och somna i takt med det. Istället ska du springa runt och bli skitskraj (är det meningen antar jag) och strax därpå blir det skjutbana för hela slanten. Hur kul som helst.

Jag tycker det är bra att de fortsatte originalets story en bit till, för att man ska få en fullständig förklaring då slutet i originalet är lite "What the fuck? Vad hände sen?", första gången man spelar det.

AIn, grafiken, röstskådespelet.. alltihop är fortfarande bra. De har dock dragit ner på röstskådespelet, om man bortser ifrån soldaterna som gapar och skriker på radion. Ungefär.

2002 skapades en ny insattsstyrka för att ta hand om paranormala händelser som kunde vara ett hot mot landets säkerhet. Gruppens namn blev: First Encounter Assault Recon (F.E.A.R.).

Du tar dig ann rollen som en nyrekryterad soldat till F.E.A.R.-teamet. Det är din första dag på jobbet och ditt första uppdrag blir att leta reda på Paxton Fettel, en telepatisk befälhavare som gone apeshit, och förgöra honom. Till sitt förfogande har Fettel en bataljon med genetiskt framställda soldater som är vältränade och stridsklara.

I sitt sökande efter Fettel börjar en mörk hemlighet att komma fram i dagsljuset och man börjar snart se skuggor av en liten flicka i ögonvrån. Vem är hon? Och vad har hon med saken att göra?

Egentligen borde de flesta gamers redan veta vem flickan är och vad hon har med saken att göra. Men what the hell..

F.E.A.R. är ett av mina absoulta favoritspel. Det är blytung action samtidigt som det är en halvkuslig känsla över spelet. AIn är grym och soldaterna man möter arbetar i team och kan ge en en riktigt jobbig dag om man inte ser upp. Grafiken är detaljrik och snygg, röstskådespelet är bra och trovärdigt.

I princip allting är bra med F.E.A.R. Det enda jag har att gnälla över är väl slutbanorna, där man mest springer runt och trycker på knappar och möter knappt några fiender vilket blir ett stort snark.

Mycket mer än så behöver jag nog inte säga. F.E.A.R. var, är och förblir ett av de bästa spelen som någonsin gjorts. Nuff said.

Skräck/actionlir som utspelar sig i vietnamkriget. Ett covert ops plan, innehållande en topp-hemlig avsändelse endast känt som 'Whiteknight', blir nedskjutet någonstans i de ogenomträngliga djunglerna. Special Ops soldater skickas omedelbart in för att hitta paketet och kort därpå försvinner samtliga i teamet.. tills en månad senare, då en i teamet kommer utstaplande ur djungeln.

Här börjar spelet. Du antar dig rollen som Nate Walker, brodern till den överlevande i Special Ops teamet, som skickas in för att hitta och hämta 'Whiteknight'-paketet. Vid din ankomst till basen där din bror blivit intagen lyckas brodern fly. Du beger dig efter honom för att försöka hitta 'Whiteknight', din broder och försöka lösa gåtan. Samtidigt verkar det som att de fallna soldaterna inte vill ligga kvar.

Efter att ha hört Tim sitta och svära lite grann över spelet blev jag småintresserad då jag fick höra ordet "zombie". Jag slängde mig över spelet och började toklira och vips, ett par timmar senare satt jag och tittade på slutvideorna.

Grafiken är helt ok, men är sämre än dagens konkurrenter. Gameplayet är rätt kul då du både möter människor och odöda att piska. Det mest negativa med gameplayet är att styrningen är ett rent helvete stundtals. När man backar går gubben i ultrarapid och fienderna får in i princip varje smäll/skott på dig. När man har en hel hord med zombies i hälarna och kubbar för allt smör i Småland så börjar gubben flåsa och börjar gå i ultrarapid vilket kan ganska lätt resultera i att du får ditt ass handed to you. Aimen är till en början knepig att få till och i de flesta spel där du trycker högerklick för att aima genom ett sikte brukar vara bättre än att köra med "datorsiktet", det här är ett undantag. Att köra med "datorsiktet" är bättre än högerklicksaimen, dessutom måste du hålla in den förbannade knappen för att använda det. Detta kan medföra att du får rejält med smisk av horderna.

Våldet är dock på hög nivå, vilket är trevligt. Att sätta en kula i skallen på en zombie så hjärndelar sprutar över hela skärmen är en fröjd, omän lagomt knepigt när dom förbannade idioterna springer ta mej fan över hela stället.

Röstskådespelet är ganska bra, men de återanvänder en massa fraser som t ex "haul ass!". Till en början kan det vara lite lustigt men efter att ha hört det 20 gånger blir det ganska tjatigt.

AIn är helt ok och för en gångs skull så dör faktiskt dina "medlemmar". I de flesta andra spelen har du antingen 4375347 gubbar till ditt förfogande eller så dör dom inte. Visserligen kan det bli jävligt irriterande när gubbarna dör när det är 20 fiender kvar att fimpa, men det tillför ett verkligare gameplay, vilket är lite smånice.

De buggar som finns är t ex korkade zombies som står och springer rakt in i en vägg och gör ingenting än det, även om du skjuter dom i huvudet. Hitboxen kan fucka sig rejält också, vilket är ganska irriterande.

Vapnen man erbjuds är helt ok, men få tyvärr. Men att hagelgeväret är totalt värdelöst är förvånande faktiskt. Hagelbrakarna brukar kunna blåsa bort det mesta, men det är det minst effektiva vapnet i hela spelet, om man inte lyckas få in en träff i zombiernas huvuden.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag tycker spelet är ganska ok. Det har lite småfel, småbuggar och är smått irriterande stundtals men det är också ett schysst tidsfördriv och lite halvintressant med tanke på att det utspelar sig under vietnamkriget. Krig och zombies is the shit, liksom.

Du spelar Faith, en såkallad runner. En person som springer och hoppar över hustak och gator för att ta paket, väskor m.m. till destinationer hon får via sin kontaktperson Merc. En dag då hon får ett medelande från sin syster som halvironiskt valt att ta den andra vägen här i livet: hon är snut. Faith drar och möter upp sin syrra på en mordplats. Mannen som blivit mördad är Faiths och hennes systers fars gamla vän.

Efter mötet brakar allt ihop och Faith blir anklagad för mord som systern ville träffa henne om. Snart blir Faiths syrra gripen och även hon anklagad för mordet. Och givetvis känner sig Faith skyldig och försöker att ta reda på vem/vilka som ligger bakom alltihop.

Till att börja med kan jag säga att jag tycker spelet är snyggt upplaggt. Det är adrenalinkickande, snabbt och det är få "vila"-stunder och mina händer var dyngsura stundtals. Spelets grafik är mycket god och att man blir bländad av solen är riktigt verkligt, omän smått irriterande stundtals om man t ex blir jagad av ett gäng skitgriniga snutar med stora puffror. Tack vare det snabba gameplayet kräver det att man är relativt snabb i reaktioner, fattar snabba beslut och bara kubbar järnet om man har fler än 2 fiender att slåss med. Kontrollerna är bra men halvknepiga att lära sig till en början. Det är vad som är bra, typ.

Storyn har vi egentligen sett förr. Någon blir mördad. Hjälten/hjältinnan beslutar sig för att ta reda på vem som är mördaren och varför personen blivit mördad. Hjälten/hjältinnan beger sig iväg och hamnar i diverse olika skitknepiga och farliga situationer. Spelet innehåller irriterande småbuggar som gör så att Faith spelar Allan och ger fan i att greppa i kanter, stolpar, rör och annat skit vilket kan bli ett stort frustrationsmoment. Stundtals under fighterna kunde Faith få för sig att slå med båda knytnävarna samtidigt, vilket gjorde att hon underligt nog inte kunde röra på påkarna. Och fruntimmer säger att vi karlar inte kan göra två saker samtidigt. Hur som helst, det tillför till frustrationsmomentet då man helt plötsligt kan få arslet pepprat till schweizerost.

Musik och sånt tänkte jag inte så noga på. Den var säkert jättebra. Spelets längd var ganska kort och var väl ganska ok, då jag vägrat sitta och spela igenom 30 banor där man enbart ska kubba röven av sig. Tack så mycket för det.

Sammanfattningsvis så är det ett ok spel. Jag kommer säkert spela igenom det någon mer gång, men det lär inte bli på länge. Nu är det bara invänta uppföljarna, som vad jag vet ska komma iaf (detta ska tydligen bli en trilogi.. vi får se hur det blir med den saken).

Du spelar specialagenten Regina som skickas in med ett team till en ö för att tillfångata en professor som misstänks för hot mot mänskligheten, ungefär. När ni landat på ön försvinner en i teamet spårlöst och tillsammans med honom, radion. Strandsatta på ön måste de nu försöka att luska ut vad som egentligen hänt på ön och de finner snart att ön är övertagen av dinosaurier!

Vad har egentligen hänt på ön? Och kommer teamet att ta sig därifrån levande?

Dino Crisis är en av många survival-horror spel där man ska lösa pussel, döda fiender och bli skrämd då och då. Som i alla andra survival-horror spel har det första spelet tre avslutningar och då och då genom spelet måste du välja olika alternativ, vilket kommer senare leda till att du får olika slut.

Spelet är gammalt, men det håller sig fortfarande väldigt bra. Grafiken är dock fruktansvärd. Den är kantig, stel och nästintill jobbig att titta på med tanke på dagens spelgrafik. Men det är ett retrospel.. så egentligen borde man inte klaga. Röstskådespeleriet däremot är riktigt bra och låter väldigt bra. Storyn är välskriven och den hade säkerligen kunnat platsa i en sci-fi/rysare/actionrulle.

Kontrollerna är halvdana och är till en början rent jobbiga. Men efter ett tags spelande vänjer man sig och man blir ganska hype på att blåsa dinosuarier åt helvete.

Som med de flesta andra survival-horror spelen kan man köra fast riktigt rejält och man sitter och funderar "Vart i självaste helvete ska jag?". Detta hände mig ett par gånger första gångerna jag spelade det här spelet (jag har lirat igenom det ett antal gånger).

Det här är ett av mina favoritspel när det kommer till kategorin survival-horror och jag vill rekommendera det starkt. Tack vare att det är retro ser jag mellan fingrarna när det gäller kontroller och grafik och slänger hellre ögonen på det som faktiskt är bra i spelet; det mesta.

Efter ca 2 års skrivande på en annan spelblogg överger jag den nu för att bege mig ut i spelrecenserandet på egen hand. Jag kommer emellertid att slänga upp mina gamla recensioner (i smått redigerade versioner) till att börja med och sedan fortsätta med förhoppningsvis minst en ny recension per månad.

Spana också in filmbloggen Helt Perfekt Glob, där jag tillsammans med min gode vän H skriver recensioner. På återseende.