Usel Avsmak

Vem minns inte Resident Evil 4 och den uppståndelse som blev när det var på väg och när det släppts? Och uppståndelsen var ju inte helt i onödan heller. Och visst står sig Resident Evil 4 fortfarande otroligt bra fastän det är 4 år gammalt.

6 år har gått sedan den mardrömslika incidenten i Raccoon City och Umbrella Corporation's fall. Leon S. Kennedy - en av de få överlevande från incidenten - jobbar nu som en agent för ett hemligt förband som tar order endast från presidenten. Hans första uppdrag blir att hitta presidentens dotter Ashley Graham som har blivit kidnappad och som senast synts till i en bergsby i Spanien. Väl i bergsbyn upptäcker dock Leon snabbt att allt inte står rätt till. Byborna är otroligt aggressiva och försöker ta livet av honom så fort de ser honom.

Leon måste nu överleva och rädda Ashley, samtidigt som han måste ta reda på vad som egentligen har hänt med byborna. Men Leon har någonting betydligt värre framför sig än de ilskna byborna och han stöter snart på två personer han trodde var döda.

Ja. Vad ska man säga? Storyn är satbra och hade lika gärna kunnat platsa i en skräck/actionrulle. Men om vi jämför RE4 med de tre första delarna i huvudserien (det finns ju fristående spel som har Resident Evil titeln i sig) så är inte RE4 speciellt skrämmande, utan mer ett skjut-sönder-varenda-jävel-som-försöker-att-hacka-dig-i-småbitar-lir.

Givetvis kan man låsa upp nya grejer när man lirat igenom huvudstoryn - och inte bara första gången. I PS2 versionen av spelet låser man upp nya dräkter, nya vapen, en kortare kampanj och ett gameplay som heter Merceneries - som går ut på att man bara ska döda allt som rör sig, få feta combos och höga poäng innan tiden tar slut... för att sedan låsa upp mer grejer. Man låser även upp en arkadliknande kampanj där det inte går att spara och dör man får man lov att köra om alltihop från början. Dessvärre minns jag inte vad den heter.

Den kortare kampanjen man låser upp när man har lirat igenom spelet en gång är Assignment Ada: Separate Ways - där du spelar lönnmördaren Ada som förföljer Leon genom hela spelet och får veta vad som hände henne när man inte stötte på henne.

Grafiken står sig - även om den är sämre än Gamecube versionen - faktiskt jävligt bra för att vara PS2. Och jag tycker inte det är speciellt mycket att gnälla på där faktiskt. Voiceactingen är trovärdig och låter bra. Videorna är också löjligt snygga (för att vara PS2, just det..).

Egentligen har jag inte mycket att gnälla på när det gäller Resident Evil 4. Det enda jag kan tänka mig att gnälla på är systemet de envisats med att använda i RE1 - 5 - jag pratar givetvis om stå-stilla-för-att-skjuta-systemet - och att man ska behöva ha med sig snorungen Ashley, som bara är i vägen och grinar hela tiden. Båda de här grejerna kan bli en rejäl pain in the ass om man har taskigt med ammunition och man har en hel skock med motståndare framför sig, då man både måste stå stilla för att skjuta dem och skydda snorisen.

Utöver dessa irritationsproblem så är spelet helt klockrent i mina ögon. Att det är mindre skräck och problemlösning i spelet är visserligen synd, men RE4 har så pass mycket annat att det förnöjer och väger upp det som saknas.

Recension på Resident Evil 5 hittar ni här.

I Black antar du dig rollen som Black Ops sergeanten Jack Kellar, som i videoklipp mellan varje uppdrag berättar för en förhörsledare vad som inträffade fyra dagar tidigare då han och hans team skickades in någonstans i Tjetjenien för att stoppa en terroristgrupp kända som Seventh Wave.

Storyn är inte så mycket att hurra över och är rätt svår att berätta. Black är inte ett spel man ska prata om, utan ett spel man ska spela. När det kom införskaffade jag det rätt omedelbart till Xbox och plöjde igenom det en sisodär 2, 3 gånger och har nu alltså plöjt igenom det på PS2an också.

Hela spelet påminner mycket om en riktigt tung B-action rulle och det är inte ofta man knallar runt och bara tittar på omgivningarna, utan avtryckaren får arbeta ganska rejält igenom hela spelet. Uppdragen är oftast uppbyggda på att man ska ta sig från punkt A till punkt B, men ju högre svårighetsgrad man kör på desto fler sidouppdrag måste man slutföra för att kunna ta sig vidare i spelet.

Grafiken är ganska snygg för att ha snart 4 år på nacken och vissa effekter - så som att vyn blir suddig när man laddar om - är rätt coola och vad jag själv vet har jag inte sett speciellt många (om några alls) spel som haft just dessa effekter.

AIn på både fiender och kamrater är rätt.. sunkig dock. Men spelet har som sagt runt 4 år på nacken, så egentligen kan man väl inte klaga så där speciellt jättemycket över den.

Gameplayet är guldkornet i spelet. Att springa runt och sula granater åt alla jävla håll, skjuta RPG's rakt in i byggnader så det regnar glas över ett helt kvarter eller skjuta en hel armé med AI's som kommer springande mot en gör spelet omspelbart flera gånger om (vilket borde säga sig självt med tanke på att jag har spelat igenom det så pass många gånger som jag gjort).

Jag har faktiskt ingenting att gnälla på när det gäller Black. Det är ett av mina favorit-FPS-lir genom tiderna och jag skulle mer än gärna se att det får en lika fet uppföljare - fast med dagens grafik och AI, givetvis.

Det andra spelet tar vid ungefär där första spelet slutar (jag minns inte om man får reda på hur lång tid det har gått mellan spelen). Ares - Krigets Gud - är död och Kratos har nu tagit över tronen. Men som den spartanske krigaren han en gång var föredrar han givetvis krig före fred och han blir snart lurad och förådd av Zeus - som tar tillbaka alla hans krafter.... och dödar honom. Men tack vare hjälp från Titanerna lyckas Kratos återigen undfly Hades och beger sig iväg för att göra det ingen gud eller människa gjort tidigare: ändra sitt öde...

Allt som var bra i ettan är lika bra i tvåan. Enda skillnaderna är väl story, ett par av kontrollerna (som är väldigt lika det första spelets kontroller, vilket är nice) och att det är betydligt mer banka-knappar-sekvenser. Konceptet är det samma (dvs hack 'n slash med lite problemlösning) och spelet bjuder både på utmaning (som till en viss del kan bli en ren pain in the ass), ultravåld och en nypa svart humor.

Jag har inte så mycket mer att säga än så där, faktiskt. God Of War II är lika bra som sin föregångare på samtliga punkter, helt enkelt. Att slutet är en rejäl cliffhanger gör mig bara ännu mer sugen på att köra det tredje spelet.. vilket jag förhoppningsvis kommer få göra i framtiden. Eller nåt.

När Krigets Gud, Ares, plötsligt attackerar Athen tillsammans med sina styrkor lägger Athena ett uppdrag på den dödlige f.d spartanska kaptenen Kratos axlar (då Zeus har förbjudit gudarna att starta krig sinsemellan): att förgöra Ares och stoppa kriget.

Om jag ska vara ärlig så skäms jag faktiskt. Ganska mycket med. Att jag inte har spelat God Of War innan är skandalöst. Jag tänker vara så kortfattad jag bara kan då jag tror att de flesta gamers redan vet vad det här är för spel.

Grafiken (för att vara PS2), voiceactingen, videorna, ljudet, kontrollerna, storyn (som utvecklar sig allt eftersom spelet fortgår, därav den korta storybeskrivningen).. allt är på topp. Det enda jag kan tänka mig att påpeka är nog utmaningen i spelet som bitvis blir otroligt skitsvårt och rent av drygt och irriterande. Men samtidigt som de kan vara irriterande så finner jag ändå spelglädje i spelet då man.. ptja.. i princip springer runt och kapar monster på mitten. Och så är det lite pussel mellan fighterna, typ.

Spelet har även släppts - tillsammans med sin första uppföljare - även till PS3an med uppdateringar av spelen samt support för troféer inför God Of War III's släpp.

Det finns nog inte så mycket mer att säga om God Of War egentligen. Det är blodigt som satan, har en grymt bra story och även en liten nypa av svart humor här och där. Jag skulle nog vilja påstå att God Of War är PS2 när det är som bäst.

Jag skulle tro att de flesta som har - eller har haft - en PS2a och som har varit eller är insnöade på FPS spel (speciellt konsoll-FPS) vet vad Killzone är för ett spel. Spelet - som släpptes 2004 - utspelar sig på den koloniserade planeten Vekta, där Helghast imperiet har återhämtat sig efter sitt nederlag i det så kallade First Helghan War och har nu inlett ett anfall mot Interplanetary Strategic Alliance (I.S.A.). Vekta's orbitala Strategic Defense (S.D.) platformar gav vika under den inledande attacken, vilket gav Helghast armén chansen att landa sina trupper på planeten, vilket gjorde det svårare för de underlägsna I.S.A. styrkorna.

Spelaren tar ann sig rollen som I.S.A. kaptenen Jan Templar som blir tillbakakallad till huvudbasen för att få nya uppdragsmål. Templar får uppgiften att leta reda på I.S.A. agenten Hakha och nyckeln han besitter...

Vad som följer är action. Förbannat jävla mycket action, för att vara mer exakt. Det är varken många eller långa stunder man knallar runt planlöst och inte skjuter på fiendesoldaterna - som för övrigt är några av de gapigaste fiender jag har stött på i ett spel. Detta ligger givetvis på plussidan av spelet, men spelet lider också av några saker - exempelvis buggar, melee-systemet och emellanåt löjligt svåra banor.

En av buggarna jag har stött på var en sån där skitrolig grej att man fastnar bakom ett föremål och inte kan ta sig därifrån - vilket resulterar i att man fint får starta från senaste checkpointen. Detta blir enormt irriterande när man lyckats ta sig förbi ett område där man haft rejäla svårigheter att ta sig förbi.

Melee-systemet tycker jag att de kunde ha gjort annorlunda. Istället för att bara trycka på en knapp så slår din gubbe med geväret/pistolen, så måste du springa upp till en motståndare för att sedan trycka in en knapp - varpå din karaktär gör en instant kill - för det mesta. Jag vet inte om det är en bugg eller om fienden är för stark för att dö på en attack, men mot slutet av spelet var jag med om att när jag gjorde en melee-attack mot en fiende så fick jag lov att göra detta 2-3 gånger för att sänka fanskapet.

Visst, jag gnäller inte om ett spel är svårt - det blir givetvis bara mer utmanande då. Självklart. Men på flera av banorna i Killzone ligger det som en tjock dimma över banan, så du ser knappt dina motståndare - men de ser dig. Detta blev riktigt jävla frustrerande när man blev beskjuten, träffad och hade inte en jävla aning om vart fan skotten kom ifrån. Detta hade de kunnat skippat och laggt in något annat istället, tycker jag. Hade det inte varit för mitt team hade jag troligtvis blivit assfucked på de här banorna och kanske inte ens orkat lira klart spelet - vilket hade varit synd.

Visst finns det ett par grejer till som inte är bra med spelet, men jag nöjer mig med de här grejerna och går över till de bra sidorna av spelet. De bra sidorna är exempelvis att spelet har ett sjuhelvets till tempo och det är inte ofta du knallar runt utan att ha några stackare att blåsa arslet av - som sagt. Spelet innehar även en jävligt nice story som utvecklar sig sakta men säkert ju närmare slutet av det du kommer. Återspelningsbarheten är ganska hög dessutom, tack vare att efter ett par banor in i spelet låser du upp 3 nya karaktärer - som du dessutom kan spela som under de senare uppdragena. Detta medför också att vissa uppdrag blir lite annorlunda beroende på vilken karaktär du väljer att spela... vilket också gör att man kan lira om spelet ett antal gånger, beroende på hur nyfiken man är av sig.

Och så går vi ifrån några av de bra sidorna av spelet till grejer som jag gärna skulle vilja klaga på, men inte har hjärta nog pga att spelet är från 2004. Vi börjar med grafiken. Grafiken i spelet var säkerligen riktigt läcker back in the 2004 days, men jämfört med dagens standard så blir den rätt rejält överkörd. Exempelvis buggar (där har vi det igen!) grafiken så att vissa karaktärers ansikten blir alldeles suddiga i en vinkel, men när man flyttar på sig blir deras ansikten som de ska vara. AIn är inte heller speciellt imponerande - speciellt inte då ens kamrater är ungefär lika smarta som en påse luft. Exempelvis kan de få det klassiska rycket att de springer framför dig när du skjuter, ställer sig i vägen och blockerar ingångar/utgångar för dig eller bara är helt slut i huvudet och bara står och glor medans du själv får kubba arslet av dig samtidigt som du måste skjuta mot fiendesoldaterna. Det sistnämda beror givetvis på att dina kamrater måste SE era motståndare för att få tummen ur röven och göra någon nytta. Ett plus med dina kamrater dock är att de är odödliga. Jag vet inte hur mycket stryk de tog, men de la sig aldrig. AIn är ungefär lika på dina fiender - med den lilla skillnaden att de är betydligt mer aggressiva. De slänger ALLT de har på dig, om du inte passar dig förbannat noga. Jag vet inte hur många gånger jag blivit sprängd åt helvete tack vare en granatkastarbeväpnad fiende.. som jag givetvis inte såg tack vare taskiga siktförhållanden.

Visst är det kritik jag har skrivit, men samtidigt har jag lite överseende med det hela. Spelet är från 2004, så varken jag eller någon annan kan ju egentligen begära att spelet ska vara lika snyggt och ha lika bra AI som spelen som släpps nu. Det hade dock varit lite småintressant att se hur Killzone hade sett ut och varit om det släppts i år (som sin uppföljare gjorde) istället för 2004...

För sex år sedan inträffade någonting med Daniel "Danny" Lamb.. någonting han inte minns. Han sitter inlåst på Dixmor's Asylum - en institution för de brottsligt galna - och har börjat ifrågasätta sitt eget sinne. Det livet han levde innan han blev inlåst, existerade verkligen det? Existerade hans älskade familj? Frågorna är många, men Danny finner inga svar...... fram tills det att ett åsknedslag slår ut strömmen på mentalsjukhuset med resultatet att säkerhetssystemet slås ut och friar fångarna från deras celler.

Danny's medfånge - Leo Kasper - ser detta som en möjlighet att fly och tar med sig Danny för att hjälpa honom att hitta sanningen om vad som egentligen hände honom för sex år sedan....

Det finns en del att säga om Manhunt 2 faktiskt. Det har varit otroligt stormigt kring spelet och det släpptes i en censurerad version då alla moralkärringar gnällde över att det var för verklighetstroget våld och att detta går att genomföra i verkliga livet. Vem fan bryr sig? Det är ett spel... för vuxna. Anyway, det är den censurerade versionen av Manhunt 2 jag har kört igenom nu och jag är faktiskt inte speciellt missnöjd med spelet. Det innehåller en hel del våld och är mer psykotiskt än det första spelet - vilket lyfter spelet lite grann då man inte får se riktigt ordentligt under själva avrättningarna. Visst blir man lite småbesviken att man inte får se våldet (det är ju egentligen det hela Manhunt-konceptet går ut på), men det är ingenting Rockstar ska bli utpekade för.

Spelet i sig är rätt likt första spelet egentligen, med några nya funktioner, vapen, fiender, en ny storyline osv. En av de nya funktionerna är att dina fiender kan upptäcka dig när du står i mörkret även om dom inte rent av snavar över dig. Emellanåt kan det komma upp kontroller på skärmen som säger åt dig att trycka på en knapp "för att hålla andan" så att dina fiender inte kan höra dig. Misslyckas du upptäcker de dig.

De olika nivåerna av avrättningar är samma som det första spelet. Dvs tre - vit, gul, röd. Och för varje nivå på avrättningarna ökar våldsamheten i avrättningen. En annan ny grej är att du även den här gången kan avrätta med skjutvapen om du står tillräckligt nära dina fiender. Ytterligare en ny grej de har laggt in är att du kan använda dig av omgivningarna för att avrätta dina fiender. Exempelvis kan du dänga ett brunnslock i skallen på någon stackare, dränka dem i en vattentunna eller varför inte dänga en brandsläckare i skallen på dem?

Storyn i spelet är riktigt bra och innehåller en liten twist i slutet (som dock var rätt förutsägbar tidigt i spelet) - vilket gör att spelet faktiskt har två avslutningar.

Grafiken är bra för att ha 2 år på nacken och att de har återanvänt det där filtret på skärmen så att skärmen ser ut som en sönderspelad videokassett är en småcool effekt. Voiceactingen är riktigt bra och flera gånger sitter man och gapskrattar åt olika kommentarer man hör karaktärerna vräka ur sig.

Kontrollerna (till PS2an) var till en början en riktig jävla pain in the ass för min del, men efter ett par timmars spelande började de sitta och jag kunde faktiskt genomföra stealthkills rätt snabbt och enkelt utan att bli upptäckt 20 gånger. Detta för oss till en annan grej...

I Manhunt gick större delen av spelet ut på att du ska smyga runt och genomföra stealthkills. Visst fick du skjutvapen, men detta inträffade ytterst sällan och det var inte förrens mot slutet du började få skjutvapen nästan direkt på varje bana. I Manhunt 2 börjar det som det första spelet, men övergår helt plötsligt (efter 4 eller 5 banor) till ett springa-runt-och-blåsa-huvudet-av-allt-och-alla-lir. Detta varvas visserligen med stealth också, men stealthmomenten är betydligt färre i tvåan än i ettan. Jag ser iofs ingenting fel i detta, men det finns säkerligen de som gärna hade haft mer stealth än vad det faktiskt är i Manhunt 2.

Manhunt 2 släpptes först enbart till PS2, Wii och PSP - censurerade. Senare släpptes en lösning på detta av ett crack-team vilket gjorde att spelet blev helt ocensurerat till PSP- och PS2-versionerna. Och den 6 November, 2009, släpptes även en PC-version av spelet - ocensurerat. I September, 2007, läckte även en ocensurerad PAL version av spelet ut till PS2 av en anställd på Sony Computer Entertainment Europe, som senare fick sparken.

Avslutningsvis vill jag säga att jag faktiskt gillade Manhunt 2 - även om spelet tyvärr var censurerat. Men då jag även innehar den ocensurerade PC versionen så rör inte detta mig i ryggen.. tack och lov.

En kortare recension på den ocensurerade PC-releasen av spelet finner ni här.