Usel Avsmak

3 år efter att Resident Evil (RE) släpptes (1996) och under samma år som Dino Crisis (DC) såg dagsljuset (1999) släpptes även Silent Hill - som är av samma typ av spel (vilket de flesta gamers troligtvis redan vet). Du antar dig rollen som Harry Mason, en ensamstående pappa som tar med sig sin dotter Cheryl för att semestra i den lilla staden Silent Hill. Men på vägen dit kliver plötsligt någon ut på vägen, Harry bromsar varpå bilen glider av vägen och slår ut Harry. När Harry vaknar upp upptäcker han att Cheryl är försvunnen och han börjar söka efter henne på Silent Hill's dimmiga gator. Allt eftersom börjar en mörk hemlighet att nystas upp...

Istället för zombies eller dinosuarier ger sig Silent Hill (och dess uppföljare) in på en mer övernaturlig och spöklik väg, vilket resulterar i att spelen inte är lika läskigt som RE (de första) och inte lika actionfyllda som DC. Istället har utvecklarna skapat en kuslig spelserie som lämnar gåshud efter sig när man stänger av spelet - vilket för mig är alldeles underbart.

Anyway. Första Silent Hill's story är intressant och driver på bra under spelets gång, men segas ner av cutscenes som till större delen bara är jävligt tråkiga att titta på - även om de innehåller mycket information om vad som egentligen försigår i Silent Hill. De musiksnuttar man lyckas höra igenom spelet är mycket bra och Akira Yamaoka (som gjort musiken till samtliga Silent Hill spel) har komponerat riktigt vacker och ljuv musik (vilket också Silent Hill spelen är ganska kända för). Och som i de flesta andra survival-horror spel i stil med Silent Hill, RE och DC är de animerade cutscenesen som dyker upp lite här och där igenom spelet fortfarande snygga i dagens läge - även om spelet har över 10 år på nacken.

Behöver jag ens nämna hur grafiken ser ut? Givetvis är den löjligt kantig i sann Playstation 1 anda och den får troligtvis dagens unga gamers att se i kors. Självfallet ser jag mellan fingrarna och har full förståelse varför grafiken ser ut som den gör.. även om det verkligen inte är en fröjd att titta på den. Rykten om en remake av spelet dök upp 2006 och idéer om att göra en remake baserad på Silent Hill filmen (som kom 2006 och får en uppföljare nästa år, 2011) fanns. Ryktena försvann 2009, men blev efter allt att döma fastställda en månad senare då British Board of Film Classification omvärderat spelet. Nyligen (i skrivande stund) släpptes även en ny version av den första Silent Hill storyn under titeln Silent Hill: Shattered Memories. Detta är inte en remake av spelet, utan en nytappning av storyn med (vad jag har förståt det) en hel del förändringar i händelseförloppet.

Eh. Åter till Silent Hill, från 99. Även om spelet är ett sånt där retro-lir man kan plocka fram och damma av för att få de där härliga nostalgikickarna så irriterar jag mig på ett par saker. Exempelvis hur Harry rör sig. Varje gång du sprungit och sedan stannar tar han två, tre extra steg. Detta låter inte speciellt irriterande, men tro mig, det är det. Om du exempelvis springer längs en gata och stannar till lite snabbt så tar det Harry några sekunder att fatta att han ska börja röra på påkarna igen. Detta blir ett stort irritationsobjekt när de kraftfullare fienderna är ute och traskar. Kontrollerna är hyfsat stela också och tar en liten stund att komma in i (tack och lov kan du iaf förflytta dig medans du siktar och skjuter, vilket man inte kan i t ex RE). Efter ett par timmars spelande sitter de som gjutet dock, vilket får mig att säga "Mjae.." om det. Det sista jag faktiskt har att gnälla över är kameran i spelet. Titt som tätt kan den börja leva sitt eget liv och ställer in sig på sådana vis att man ser jävlar mig ingenting, för att sedan fixa till sig.. vilket får mig att känna mig smått kluven över det hela. Ena stunden fungerar kameran skitbra och i nästa kan den vara helt åt helvete. Mjae..

Hur som helst. Första Silent Hill, från 99, står sig ganska bra än idag och de irritationsobjekten som finns där irriterar visserligen, men inte så pass att man bara vill stänga av skiten. Ett bra spel som står sig än idag, alltså.

General Morden är tillbaka med sin armé - och han är inte ensam. Marsianerna från Metal Slug 2/X och 3 är också tillbaka. Men någonting betydligt farligare hotar världen och Marco, Tarma, Fio, Eri, Ralf och Clark måste nu slå sig samman med Morden och marsianerna för att slå tillbaka det.

Metal Slug 6 (som släpptes 2006) erbjuder lite nya grejer. Exempelvis ett nytt sorts melee vapen man kan plocka på sig, ett nytt system som gör att du kan bära 3 vapen samtidigt (bortse ifrån din pistol), nya fordon, nya banor och nya bossar (flera av dessa är kick ass). Karaktärerna har blivit lite förändrade med. Tidigare var det ingen större skillnad på dem, i del 6 i serien har de olika abilities så som att en person kan få mer ammo och en annan gör mer skada med sin vanliga handgun osv.

En annan sak som är ny är att du kan välja att köra bana för bana, eller anta dig arcade mode - vilket ger dig två svårighetsgrader (easy och hard). Bestämmer du dig för easy får du köra igenom 4 av de 5 totala banorna i spelet med ett stort fuck you i form av "To be continued" innan uppdrag 5 börjar. Kör du hard, då får du köra all the way. Och som i del 5 i serien dyker det upp cutscenes lite här och där för att driva storyn (som vi egentligen inte bryr oss ett skit i, right?) vidare.

Jag gillar 6an skarpt. Även om det inte har så mycket nytt för oss som spelat de tidigare spelen i serien så är det ändå ett riktigt bra spel som ligger kring första spelets höjder.

En speciell disk som innehåller djupa och invecklade hemligheter om Metal Slug projektet har blivit stulen av en mystisk grupp kallad Ptolemaic Army, vars specialitet ligger i arkeologiska utgrävningar och spionage. Marco och Tarma från Peregrine Falcon Strike Force följer efter i en hektisk jakt efter gruppen och i processen dras även Eri och Fio från SPARROWS med. Tillsammans måste kvarteten undersöka Ptolemaic Army's dolda mål.

De största skillnaderna mellan Metal Slug 5 (släpptes 2003) och de tidigare titlarna i serien är att i 5an har de laggt till en slidefunktion för att man enklare ska kunna röra sig och kunna undkomma fienders attacker lättare (vilket förvisso är rent skitsnack, men vi återkommer till det). I Metal Slug 5 har de även slängt in nyare bakgrunder istället för att, som i 4an, återanvända många av de tidigare spelens bakgrunder. Soundtracket har fått sig en uppiffning också och har ett mer heavy metal influensierat sound. Här och där igenom spelet har det även laggts till cutscenes istället för att enbart ha en eller två i början och slutet av spelet för att ge en hint om att spelets story går vidare. Förvandlingarna (som dök upp i 2an, 3an och 4an) är borta utöver tjockisförvandlingen.

Det enda nya i spelet (utöver ett förändrat soundtrack, slidefunktionen och nya bakgrunder) är ett par nya fordon, fiender och bossar. That's it.

Så. Med allt det sagt. Slidefunktionen...... är ASS! Den är totalt värdelös och många gånger råkar man ofta använda den av rent misstag med resultatet att man dör. Med tanke på hur mycket skit som inträffar samtidigt under varje bana så ser jag ingen användning av den - jag klarar mig gott med hoppa-och-förflytta-mig-till-fots-strategin. En annan halvirriterande sak jag märkte under de större striderna och senare i spelet var att spelet kunde börja lagga något fruktansvärt (precis som i Metal Slug 2).

Metal Slug 5 är bättre än 2/X, men lite sämre än 3 och 4 - även om slutbossen var en cool idé.

Ett år efter händelserna i Metal Slug 3 står världen inför ett nytt hot i form av ett mystiskt och dödligt datorvirus som hotar att attackera och förstöra alla nationers militära datorsystem. Tarma och Eri är oförmögna att hjälpa då de är ute på andra uppgifter vilket gör att Marco och Fio blir inkallade för att undersöka situationen tillsammans med två nykomlingar, Nadia och Trevor. I deras undersökande upptäcker gruppen att en terroristorganisation kända som Amadeus ligger bakom och gänget beger sig in i strid mot Amadeus' styrkor, med förhoppningen att förstöra datorviruset innan det får chansen att förstöra alla militära datorsystem i världen.

Fjärde spelet (som släpptes 2002) i serien erbjuder ett par nya grejer, så som dubbla maskingevär, en bunt nya fordon, nya fiender, nya bossar, något nytt bonussystem som gör att man kan få fläskigare bonus i slutet på varje bana om man inte dör och en ny sorts transformation - som gör att du blir en apa. Mycket mer än så är det inte. Utmaningen är som i de tidigare spelen och storyn märks inte direkt av under spelets gång som vanligt - och vem fan bryr sig i den egentligen?

Jag har mer eller mindre inget att gnälla över när det gäller den fjärde delen i serien, utöver att (som i tredje spelet) det var snålt med nya vapen och grejer man kunde plocka på sig. I övrigt var allt annat jävligt bra, lagomt utmanande och kul - ungefär som första och tredje spelen i serien.

Metal Slug 3 (som släpptes 2000) har, vad jag har förståt det, en djupare story än sina föregångare. General Morden är störtad och ordning och fred har börjat återkomma till världen. Morden försökte sig på ytterligare ett anfall, men regeringsägda styrkor fick reda på hans planer i förhand och lyckades störta det inkommande anfallet.

Marco och Tarma i Peregrine Falcon Strike Force blev beordrade att leda teamet och slå tillbaka anfallet ännu en gång. Men samtidigt hade General Morden blivit utpekad som saknad av hans följeslagare - som hade gömt sig runtom i världen och Marco och Tarma's förmågor och erfarenheter blev sedda som en nödvändighet för att förstöra de kvarvarande fästningarna, en efter en. Men allting är inte vad det verkar och utöver Morden väntar en annan gammal fiende på teamet...

Det tredje spelet i serien är en klar förbättring sen den andra delen, även om den inte direkt erbjuder spelaren någonting nytt utöver nya banor, bossar, fiender, fordon och prylar att plocka på sig - men inga nya vapen. Svårighetsgraden hamnar någonstans mellan första och andra spelens svårighetsgrader med resultatet att det till och från är alldeles lagomt svårt och emellanåt blir det grissvårt (ett bra exempel är sista banan).

I de två (eller tre om man ska räkna med X) tidigare spelen fick man 6 banor att kubba igenom som var alldeles lagomt långa. I Metal Slug 3 får spelaren bara 5 banor, men sista banan är så pass lång och svår att det känns som två banor. Precis som i de tidigare spelen får man en slutboss på vardera bana, men inte på sista banan - där får du 3 stycken (varav en är direkt tagen ur första spelet) att spöa.

Men även om Metal Slug 3 inte har speciellt mycket nytt att komma med så tycker jag att det är en klar förbättring från det andra spelet i serien.

Som jag skrev i min recension av Metal Slug 2 så är Metal Slug X (som släpptes 1999) bara en re-release av Metal Slug 2 fast med lite förändringar och fixar för de fel som fanns i originalreleasen av spelet.

Skillnaderna mellan Metal Slug 2 och X är hyfsat märkbara. En del av musiken remixad eller smått förändrad jämtemot originalets musik. Många av banorna har blivit förändrade tidsmässigt, istället för att banorna enbart utspelar sig under dagtid eller nattetid kan banorna utspela sig under skymning, gryning eller solnedgång. Det är också möjligt för spelarkaraktären att bli fet genom att samla på sig mat på varje bana efter uppdrag 2, medans man bara kunde bli det efter uppdrag 4 i originalreleasen. Det är mindre slowmotion än i Metal Slug 2 (vilket är ett stort plus). Fordonstyper och placeringar är oftast förändrade och det är generellt sett mer power ups, fångar och objekt (speciellt mat) som oftast är gömda och måste bli skjutna för att man ska kunna ta dem. Tyngre versioner av vapnen har blivit tillaggda i X också, vilket gör mer skada och har ett större (eller längre) nedslagsområde. Om ens karaktär blir fet medans man använder de tyngre vapnen gör man ännu mer skada. Flera nya vapen har laggts till och en ny Metal Slug (dvs pansarvagn), Golden Metal Slug, har blivit tillaggd i uppdrag 3. Avslutningsskärmen har även den fått en uppdatering i form av originalritningarna för Metal Slug (pansarvagnen), istället för en svart skärm som är använd i Metal Slug 2.

Allt detta låter ju skitbra, inte sant? Metal Slug X måste ju vara en bättre version av Metal Slug 2, eller hur? Nä. Inte direkt. Spelet är väl okej och att de slängt in lite nya grejer gör spelet lite mer tilldragande att lira, men samtidigt så har de även ökat mängden av fiender och ändrat deras placeringar. Detta medför givetvis att svårighetsgraden ökar och precis som med Metal Slug 2 så känns det som att om man lirat det här spelet på en arkad automat hade man troligtvis behövt en kasse med mynt till hands för att kunna trägla sig igenom skiten.

När det första spelet i en spelserie blir en snabb klassiker förväntar man sig ofta att dess uppföljare åtminstone ska vara i närheten av det första spelet. Metal Slug 2 (som släpptes 1998) börjar som ett sånt spel, men avviker allt mer under spelets gång för att slutligen bli ett stort jävla fuck you till Metal Slug fansen.

Storyn är återigen ganska oviktig, men den här gången finns den faktiskt - även om den är lövtunn. General Morden (generalen ifrån det första spelet man ska smiska) är tillbaka med sin armé för att försöka ta över världen och det är upp till Peregrine Falcon teamet (samma team som stoppade honom i ettan) att plocka ner honom på jorden (så att säga).

Metal Slug 2 erbjuder en del nya grejer jämtemot första spelet. Exempelvis får du ett par nya grejer att plocka upp (för poäng), något enstaka nytt vapen, nya fiender, nya banor och två nya karaktärer att spela som; Eri Kasamoto och Fiolina Germi. Den här gången kan du även välja vilken av karaktärerna du ska spela - även om det inte är någon direkt märkbar skillnad mellan dem. Nya fordon så som ett jetplan och en kamel med en kanon på har tillkommit också.

Men samtidigt som Metal Slug 2 har några få nya grejer att erbjuda så lider det av flera problem. Exempelvis är svårighetsgraden helt sjuk. Till en början är banorna hyfsat lätta, men bossarna är något av det värsta jag har mött. I slutskedet av spelet blir banorna äckelsvåra och bossarna blir ännu svårare. Att klara av det här spelet på en arkad automat lär innebära att man får ta med sig en jävla kasse med mynt. Spelet lider även av sjukt stora lagg. När det blir extremt mycket skit på skärmen (vilket inträffar ofta) går spelet in i någon form av slowmotion och att inte bli träffad av allt skit som kommer mot dig är ungefär lika lätt som att överleva ett fall från 500 meters höjd. Och nog för att jag inte har något emot svåra spel, men för helvete, Metal Slug 2 är nästintill omöjligt att klara ut - även om man har en save/load funktion till hands.

Teamet bakom Metal Slug 2 re-releasade dock spelet senare, fast under titeln Metal Slug X, där en del förändringar gjorts och flera fel i spelet ska ha blivit fixade. Men det är en annan historia - som vi kommer kika närmare på sen.

Hur som helst. Får du handsvett av första Metal Slug? Well, good luck med tvåan isåfall. Tvåan erbjuder inga som helst andrum. Du får sitta/stå/whatever och banka knappar konstant tills sista boss har fallit (om du nu har tålamod till att ta dig förbi honom).

Vem av oss gamers som är kring 20 års åldern minns inte de där arkad automaterna man tröck i en femma eller tia för att spela på och som sög av en ens pengar snabbare än vad föraren till en Hemglassbil kunde göra? Metal Slug släpptes 1996 till Neo Geo automaterna (och sedan till dess konsoll) och blev snabbt populärt tack vare sitt snabba och humoristiska gameplay. Nu, 14 år senare, har Metal Slug inte bara fått en hel bunt uppföljare och fristående spel utan ses av många som en klassiker i shootergenren. Att det dessutom blivit konverterat till senare konsoller (så som PS, PS2, Xbox, Sega Saturn, PC, Wii osv) säger ju en del om vad för status det har.

Någon direkt story existerar inte i spelet. Du axlar rollen som en (eller två, beroende på om du spelar med en polare) soldat som skickas in för att plocka ner en galen general, eller något i den stilen. Enda problemet är att det är en hel armé med korkade soldater, tanks, flygplan och bossar i slutet på vardera uppdrag som måste besegras för att komma åt den jäveln.

Grafiken, som är tecknad för hand, står sig än idag riktigt bra. Det kombinerat med ett snabbt, actionfyllt och komiskt gameplay gör Metal Slug till en odödlig klassiker bland oss shooterspelare.